Pixlade troll och en och annan tomte

Av oklar anledning bänkade jag mig framför tv:n för att se Robert Aschberg jaga troll i TV3. Döm om min besvikelse när jag insåg att det var näthatare han skulle söka upp och konfrontera. Jag som hade förväntat mig att han skulle traska omkring i skogen och kika in i grottöppningar och ropa ”hoho”. Det hade förmodligen varit betydligt mer intressant än det program jag såg.
Själva ämnet näthat har jag avhandlat många gånger förut, på olika sätt, och jag vet inte om jag har så mycket mer att tillägga om konceptet i sig. Men det här programmet däremot.
En av de buffligaste bufflarna i svensk tv-historia åker runt och pratar dels med kända tyckare som folk spytt ur sig riktigt låga kommentarer om på nätet och dels en tonårstjej som blev utsatt för ett sexuellt övergrepp och sen hånad av nån snubbe som hade ett eget personligt hat-forum på Facebook. Lite olika nivå på det kan jag tycka.
En offentlig tyckare med kontroversiella åsikter är i alla fall delvis bättre rustade och uppbackade än en tonårstjej i Arvika som försökt begå självmord för att en hater påstått att hon ljugit om ett sexövergrepp.
Sen finns det inget som är ok med att skriva hotfulla kommentarer och önska döden åt nån vars åsikter man ogillar. Oavsett om det är nån som givit sig ut på tyckar-arenan själv eller någon som bara drabbas av någon annans jävligt dåliga omdöme.

Programkonceptet var ganska oskickligt och kommer troligen inte att ge mer än en högst tillfällig näsbränna till de som blev konfronterade med sitt tämligen kraftiga verbala övervåld mot människor de bara läst nåt av, eller om.
Det var inte heller överraskande att se hur människor beter sig när de blir tillfrågade saker de skrivit anonymt på nätet i stundens hetta. Förnekelse (Varför gör man det undrar jag? Då måste man innerst inne fatta att man var fel ute från början, annars hade man väl försvarat sin åsikt och sitt sätt att uttrycka den?) eller som en snubbe – direkt bara ”nej, det var dumt. Så borde jag inte ha gjort” (skicklig ögontjänare eller uppriktig ånger? Ingen vet).

Det var som vanligt när det är såna här program – inget fördjupande, ingen konsekvensanalys, några slarvigt gjorda ”nu lurpassar vi på den här personen, överrumplar hen med kameran och ställer hen till svars. Varpå hen förnekar eller på annat sätt slingrar sig ur läget inom några minuter”. I detta fall var också alla utom de angripna pixlade (utom killen som hade ett eget hater-varumärke, som vad jag kan se på Facebook fortsätter som förut), och på hans sida sitter folk och skriver ungefär samma saker till honom som han utsatt andra för. Med andra ord har folk inte ens förstått sensmoralen i programmet. Om det fanns nån.
Det känns bara sorgligt alltihop.

Jag tror att ”Trolljägarna” leder till ungefär noll förändring, varken för de personer som utsatts för näthat eller de som var avsändare.
Det som däremot hade varit intressant skulle vara att ta upp olika typfall (behöver inte ens vara nån som blir jagad med kamera och konfronterad) och fördjupa sig i dem, samt sen ge råd om vad man som utsatt kan göra för att få stopp på det, vad det finns för juridiska möjligheter samt diskutera hela konceptet i sig. Är yttrandefrihet verkligen att få säga vad som helst om/till vem som helst var som helst? Vad tar de forumadmins som till exempel tillåter påhopp, rasism och hot för ansvar för sina kommentarsfält? Vad är ok att säga och inte säga på nätet, både anonymt och under sitt eget fejs? Snacka med ”tillfrisknade” haters kanske? Det här Janne Josefsson-konceptet känns bara trött. Jag vill veta vad de här personerna tänkte när de skrev de här sakerna och hur attityden är inom vissa grupper (särskilt yngre, även om det fanns ett skrämmande exempel på ett rasisttroll som väl var 50+). Att det liksom finns en jargong som är rätt rå och som många inte ens reagerar över är över gränsen. När ungdomar kommenterar på exempelvis Facebook under egna namn, finns det inga kompisar, syskon, föräldrar som reagerar då? En del är förstås i stängda forum, men mycket är helt öppet för vem som helst att ta del av. Samma sak med kommentarer på till exempel Aftonbladet. Där sitter folk och skriver extremt nedsättande saker om invandrare eller kvinnor, och så stoltserar de inte bara med sina namn, bilder på sig själva utan dessutom var de jobbar. Känns ju väldigt fräscht med lärare eller såna som jobbar med ungdomsverksamhet som sitter och spyr ut rasism och misogyni på nätet för alla att se.
Om jag var arbetsgivare skulle jag nog reagera om mitt varumärke eller min arbetsplats blev förknippad med sånt.

Jag menar inte att man ska censurera alla åsikter som nån eventuellt kan anse som extrema, men ibland tycker jag att nån borde sätta ner foten lite mer och säga ”det där är inte ok. Det har gått över gränsen”. Alltså, nån som känner personen i fråga. I kommentarsfält tror jag inte att det funkar särskilt bra att vara ”good cop”. Det blir bara lite som att rulla sig i dynga.
På ett sätt hade det varit mycket mer intressant om Aschberg snackat med människor i deras närhet och diskuterat vad de tycker, och låtit nåns morsa eller farsa säga ”vad håller du på med egentligen?”.
Men det riktigt sorgliga är förstås att människor som väljer att uttrycka sig så där ofta har fått intrycket av att det är ok nånstans ifrån, ofta sin närmiljö. De värderingar man visar på nätet har inte uppkommit ur nåt vakuum direkt.
Det är väl samma slutsats som jag kommit fram till förut flera gånger. Näthat är inte frikopplat från världen utanför. Det är en produkt av den.

#32

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s