Let’s carpe the fuck out of this diem

Jag har börjat läsa en av de böcker jag beställde hem nu senast. Jag vet inte vad det är med mig och böcker. Jag köper onödigt mycket böcker i förhållande till hur lite jag orkar läsa. Men den här fastnade jag med näsan i direkt. Troligen för att jag läst så mycket åsikter om den. ”Ingens mamma” – tolv texter om barnfrihet. Redan där blir en del provocerade. Barnfrihet, istället för barnlöshet. Som om det skulle kunna vara nåt positivt, eller ett val.
Jag känner mig förstås kluven.
Är jag barnfri eller barnlös?

Det har alltid varit en kontroversiell fråga att prata om detta ämne. Tydligen särskilt om man inte har barn. De som har barn har även här nån typ av tolkningsföreträde har  jag märkt. De säger ofta att de vet hur båda sakerna är eftersom de innan de fick barn ju uppenbarligen inte hade barn. Jag bara höjer på ögonbrynen åt det. Man tycker alltså att det är precis samma sak att ha varit nån som ännu inte hade barn och nån som inte har barn eller inte kommer att få barn. Det är samma att vilja ha barn och sen få barn, som att inte vilja ha barn och sen inte ha några? Eller att inte ha barn, vilja ha barn och sen inte kunna?
Same, same. Ja, eller hur? Nja, jag tror faktiskt att det är en (eller många) väldigt avgörande skillnader i de situationerna.

När jag sett och läst reaktionerna på den här boken inser jag att det här är så oerhört laddat fortfarande. På ett sätt som verkar beröra nåt fundamentalt hos många människor – varför man reproducerar sig (eller inte gör det) och hur kvinnorollen är kopplad till moderskapet (ännu mer än faderskap eller föräldraskap i stort). Jag blir väldigt berörd av de där texterna, även om jag inte alls känner igen mig i en hel del av dem. Några känns verkligen helt främmande för mig – perspektivet, känslor och tankar runt varför man aktivt valt att inte skaffa barn.  Medan andras ord går rakt in.

Precis som det ibland gör när vänner och bekanta utan att blinka erkänner, i både ord och handling, att de ser någon utan barn som en misslyckad person eller som jag skrev om för nån dag sen – nån vars tid inte är lika viktig.
Senast idag när det ventilerades hur hemskt det var att en fotbollssupporter blivit dödad i ännu ett helt obegripligt våldsdåd så kände jag det där nålsticket igen. När nån lyfte som viktigaste punkt att han var fyrabarnspappa. Det var tydligen det värsta av allt. Av allt man kunde känna eller tycka om tragiken så var det liksom ”fy fan, en fyrabarnspappa!”. Jag kan (om än säkert inte till fullo) sätta mig in i hur man reagerar som förälder när man själv tänker på hur det skulle vara att dö ifrån sina barn, och hur hemskt det skulle vara. Både för ens barn att mista sin förälder och en själv att lämna dem. Jag förstår den omedelbara tanken där. Jag tror att jag ofta spontant reagerat så, även om jag inte har barn själv. Men så tragiskt för hens barn.
För att jag är upplärd att det är den rätta reaktionen. Det är en förälder som gått bort. Det är det som främst skapar tragiken.

Men på nåt sätt speglar det en människosyn som jag uppfattar som ganska anmärkningsvärd, om man börjar dissekera den lite. För det man faktiskt indirekt säger att det är mer tragiskt att en fyrabarnspappa dör än att en trebarnspappa gör det. Och har man kommit så långt ned på skalan som att inte ha nåt barn alls – ja, då kanske det inte var så sorgligt ändå? I jämförelse alltså.
För mig är det svårt att i det läget inte blir lite, lite provocerad. Vad menar man egentligen? Hur tänker man?
Om man inte vet nånting om en person – vem hen var, vad hen levde för liv, hur hens relationer såg ut – hur kan man då värdera den människans liv utifrån nån sorts skala på hur värdefull den människan är?
Om man nu ens måste syssla med såna saker. Men det känns som att människor väldigt gärna gör det. Utan att ens reflektera.
Typ:
Pappa till fyra barn = viktig person.
Mamma till fyra barn + ung = jätteviktig person.
Gravid mamma till fyra barn + känd + ung + frisk = superviktig.
Barnlös medelålders sjuk person = inte så särskilt viktig.
I jämförelse alltså.
Eller hur menar man? Är inte varje person som dör en tragedi? Kan man alltid förutsätta att en parameter i sig är så pass övervägande och viktig att man utan att blinka kan säga att ”detta var extra tragiskt”?

Jag minns när jag jobbade på en kvällstidning och det kom en nyhet om att en fembarnsmamma blivit misshandlad.
När jag kollade upp fallet så var det någon som levt hela sitt liv i tungt missbruk och inte hade haft vårdnaden om nåt av sina barn.
Det förändrar inte det tragiska i hela situationen att en person utsatts för våld, men det var en annan sorts story än den som berättades. Och det bärande elementet i den var att hon hade fem barn. När jag ifrågasatte vinkeln fick jag förklarat för mig att texten var konstruerad för att väcka mesta möjliga empati. För om man berättat att hon var missbrukare, att detta var ett av många lägenhetsbråk som hon varit inblandad i och att hon aldrig ens uppfostrat nåt av de fem barnen hade det inte ens varit värt att skriva om. Det hade alla bara ryckt på axlarna åt.
Jag ifrågasätter inte att den erfarna nyhetsreporter som förklarade detta för mig med milt överseende (och la till att om det hade funnits några ”riktiga nyheter” den dagen hade den storyn inte heller behövt vinklas så hårt, eller ens berättas alls) visste vad han talade om. Jag berättar det bara för att jag finner den här retoriken lite mer komplex.
Vad är det vi säger och menar egentligen? Hur mycket värt är ett människoliv?
En dålig morsa till tre barn är hon alltid mer värd än en barnlös kvinna som jobbar med exempelvis cancerforskning? Vad är en människas värde baserat på?

Nu inser jag att det blir lite löjligt när man spetsar till det så. Till och med min man (lika barnlös som jag, så vitt jag känner till…) menar att det i nåt slags ”objektiv” syn i så fall måste handla om hur många nära anhöriga som drabbas och hur stor skada man tänker att den förlusten gör. Men kan vi verkligen läsa in i en nyhetstext om en vilt främmande person hur stor ”objektiv” skada hens frånfälle kan tänkas orsaka?
Är det så enkelt? Moder Teresa hade inga barn, men Henrich Himmler hade fyra.
”Tysk fyrabarnspappa död i andra världskriget” vs ”Makedonsk nunna död av ålderdom vid 87 år”. Vad var störst förlust för världen?
Dessutom kan alltså samma logik i så fall appliceras på andra förluster, eller? Om en fyrabarnsmamma mister ett barn är det mindre tragiskt än om en enbarnsmamma gör det? Eller är det tvärtom? Barnet hade tre syskon som påverkas. Ensambarnet hade inga.

Nu fattar jag att man sällan tänker så när man lite vårdslöst och spontant värderar en tragisk död utifrån antalet barn som någon alstrat, och man behöver inte ställa det ena emot varandra. Men behöver man då ens nämna hur många barn hen hade? Varför gör man det? Är det viktigt för förståelsen i det ledsamma i att en person dör av nåt annat än ålderdom? Journalisten Nils Horner dog helt nyligen, och så vitt jag vet var han inte gift och hade inte några barn. Ändå uppfattade många (som inte ens kände honom personligen) det som en stor förlust och väldigt tragiskt på alla sätt att han dog i förtid. Men hade människor då uppfattat det som ännu mer tragiskt om han hade fyra barn? Jag vet inte. Kanske. Jag tror det. Är det i så fall ett problem? Jag tycker det. På nåt sätt tycker jag faktiskt det. Att det finns nåt ganska osympatiskt över att en människas död sällan är nog i sig själv.
Jag kan personligen finna det mycket tragiskt att nån dör utan att det finns nån kvar som ens bryr sig, eller att det finns de som dör utan att ha blivit älskade av nån alls. Jag tycker inte att det är MER tragiskt, men tragiskt på ett annat sätt.

Det värsta är att jag tror att en del som läser detta skulle bara ”Jaha, vad menar du? Det är väl självklart att man ska värderar en förälders liv högre? What’s the problem?”.
Jag är helt hundra på att de flesta jag känner som har barn utan att blinka skulle säga att deras liv är viktigare än mitt. Mer värt. Att om en av oss skulle offras så skulle de tycka att det var helt ok att använda argumentet ”men jag har två barn, det har inte hon”. Turligt nog kan jag tänka mig väldigt, väldigt få situationer där dessa ord skulle uttalas högt. Och det är nog tur. Men bara att veta det, och se det glimta till nånstans gör mig lite, lite ledsen.
Men inte tillräckligt för att reflektera över det annat än så här. Jag tror faktiskt inte jag vill se eller höra vad andra tänker i den här frågan. Jag misstänker att det skulle göra mig ännu mer cynisk och misantropisk än jag redan är.

Vi har alla bara ett enda liv. Och det kommer alltid att vara det värdefullaste var och en av oss kommer att äga.

#30

Jag tänkte skriva lite mer utförligt om boken när jag läst ut den och hunnit reflektera lite över den.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s