Fördomar om fördomslösa

blumen
Ett av mina favoritämnen är normer och normbrytare. Jag har bloggat om det flera gånger förut, men ska göra det en gång till.
För jag läste nämligen idag en intressant text om Genusmedvetenhet och föräldraskap.  Även om jag tycker att den är ganska förenklad i sitt resonemang (så klart framkallar de av samhället förväntade valen inte riktigt samma typ av engagemang som det normbrytande. Som ofta anses, med all rätt, vara modigt) så finns det en kärna där som jag ofta reflekterat över – varför är det viktigaste för många att ett synsätt måste dominera och en sorts val är det rätta? Varför fokuserar man inte mer på att skapa själva valfriheten att själv göra olika val, utifrån sin egen situation och sina önskemål? Det finns liksom nästan alltid en drivkraft att nåt alternativ ska ”vinna” och det andra dömas ut helt. Varför? Mångfald blir i vissas ögon faktiskt ändå fokuserat mot bara ett val, det som inte är konventionellt.

Jag är särskilt fascinerad över konceptet när en företrädare för en åsikt, stil, levnadssätt, grupp, whatever, som är en minoritet och troligen alltid kommer att vara en minoritet,  lägger överdrivet mycket energi på att tala om för ”normisar” att de har fel, lever ett förljuget liv och att de har gjort sina val på grund av att de inte förstår bättre.

Ja, jag ska inte hyckla. Ibland håller jag med. Ibland tror jag att det är en riktig slutledning. Jag tror på allvar att många människor gör traditionella och förväntade val av bekvämlighet, aningslöshet, fantasilöshet och för att saker ”ska va så”. Men jag tror också att många som gör det mest förväntade är helt medvetna om sina val, hade gjort samma val även om de inte varit konventionen samt är nöjda med sina val. Det är där jag blir lite less på de som genom medvetna val eller sin naturliga disposition lever ett liv som avviker från normen och måste bitcha om att andra ska göra ditt eller datt val, vara mer öppna för att själva leva på ditt och datt sätt, inse att ditt och datt är det enda rätta osv. Förutom det ska de inte heller ”förutsätta” saker om andra.
Nä, det är trött. Jag håller med. Klyschor och antaganden, fördomar och förväntningar på andra och hur de lever sina liv – jättetråkigt.  Jättetrist att behöva förklara för andra okända människor att man gjort val (eller inte ens valt det, utan fötts eller hamnat i den rollen) som inte är förväntade.

Jag har funderar mycket på det där eftersom jag alltid i nån mån (på olika sätt) upplevt mig som avvikande från normen. Det har ibland varit i mindre saker, ibland i större. Jag har alltid haft insikten i och medvetenheten om att det är viktigt att skapa acceptans kring att det finns flera val, flera sätt att vara, flera infallsvinklar och att det är oerhört viktigt att visa sig tolerant mot de som möter fördomar och motstånd, rynkade näsor, korttänkta kommentarer och trötta antaganden hela tiden. Ja, jag fattar att man blir less. Att man vill ställa sig på en stol och skrika ”NEJ ALLA ÄR INTE SÅ! ALLA TYCKER INTE SÅ! ALLA VILL INTE DET DÄR! FUCK OFF!”. Jag tänker ofta så. Känner mig utanför, annorlunda, arg och ifrågasatt för att jag inte gör samma val, har samma förutsättningar eller samma ideal som majoriteten.

Men jag är fiffig på det sättet att jag även stör mig på folk som är elitistiska kring sina alternativa val eller sina speciella förutsättningar. Ibland blir det fan som en parodi när folk ska vara allt alternativt på ett bräde. Det blir samma, men tvärtom. På vilket sätt är det modigt att var så ängsligt rebellisk att man måste vara attackaggro kring allt som är det minsta normativt och förkasta allt sånt? Det finns något väldigt icke-tolerant över det också.

Även om jag i sak ofta sympatiserar med folk som tar strid för minoriteter och orättvisor så får man kamma sig ibland när man börjar bli lite för fördömande kring de som inte anammar ”rätt saker”. Det finns liksom ingen lust att argumentera, på ett resonerande sätt ifrågasätta normens allenarådande makt eller vinna över nån till sin sida med saklig diskussion. Det är bara ”så du äter kött ditt jävla as” (no pun intended) och fetingsmäll på käften.
Du är rasist. Du är monogam. Du är för patriarkalt förtryck. Du äter djur. Du undrar om folk är HON eller HAN. Du utgår från att folk är heterosexuella. Du kastar inte stenar på sverigedemokrater. Du läser Tin-Tin.
Det finns ingen skala mellan praktidioter och de som är nästan som du. Bunta ihop alla i samma ”dom andra”-grupp och meja ner dem bara.

Ja. Jo. Och även om jag oftast finner dessa grundåsikter mer tilltalande än motsatsen så blir jag även ibland så jävla trött. På själva retoriken. På att man anser att man alltid är above oavsett vad man egentligen sen i sak och handling gör konkret och hur man själv agerar mot medmänniskor. Samtidigt är det förstås mycket mer komplext när man kritiserar nån som slåss för mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen, förändring av maktstrukturer i samhället, fokus på klassfrågor, antirasism, djurens rätt osv och säger ”men hörrni, ni kan inte sätta er över demokratins principer för att ni slåss för det goda”. Om man krigar för fred, om man är fördomsfull mot de fördomsfulla, om man slår de som hatar, om man tystar de som använder yttrandefriheten på ett sätt man inte tycker är rätt – är man då verkligen på det godas sida? Jag har svårt att få rätsida på det.
Just nu har vi ett samhälle där det är ett krig om tolkningsföreträdet – just därför kan inte de som anser sig som ”goda” använda som grundargument att de är för de goda värdena och därför helt oantastliga, både vad det gäller motiv och praktiska handlingar. Vad godheten och det rätta är, rent konkret,  finns det ingen konsensus runt, och alltså blir ett tvingande in i de åsikterna också ett övervåld mot någon.
Samtidigt måste det alltid finnas ett visst mått av utrymme för civil olydnad och protester för att samhället ska kunna utvecklas. Det finns heller ingen garanti för att det som majoriteten vill (som ändå är en premiss som ganska mycket styr en demokrati) är det goda. Men inte heller att det är det onda.

Om man går tillbaka en bit och tar konkreta och vardagliga exempel på det här med att reagera på det som avviker från normen, och om det i sig är ett tecken på något.
Ja, jag undrar om folk är hon eller han ibland (även om jag aldrig skulle drömma om att fråga). Det är en helt normal (nåja, normalitet är också ett laddat begrepp) reaktion, för att de flesta definierar sig som hon eller han. För att jag är nyfiken (det vet jag inte om det är normalt). Det betyder inte att jag ifrågasätter, konfronterar, värderar efter det. Lika lite som att jag hajar till om nån har rosa hår och tittar lite extra så betyder det nåt särskilt att jag ibland hajar till inför ett könsuttryck jag inte kan identifiera eller en androgyn look. Ser jag två personer av samma kön som hånglar tänker jag också automatiskt ”jaha, är de homo?”
Ja, FATTA vilken otroligt fördomsfull mänscha jag är. Vad spelar det för roll om de är homo, hetero eller bi? Nej, faktiskt ingen alls. Det är bara en reaktion för att jag fortfarande är van vid att folk mest hånglar med nån av motsatt kön (japp, jag tror att jag faktiskt har empiriskt underlag för att majoriteten av befolkningen fortfarande gör det, dessa tråkmånsar). Sen fortsätter min hjärna vidare till andra saker ”titta en katt. Jag är sugen på plommon. XX på jobbet är verkligen en bitch. Den där killen hade en snygg jacka. Undrar om man skulle ta och måla naglarna. Fint med höstlöven nu. Måste komma ihåg att posta det där brevet. Oj, vilken stor näsa. Men fan också, jag har tandkräm på tröjan, har jag gått med det hela dagen? Det där barnet pratar verkligen högt. Vad gulliga de där två är som håller varann i handen. Jaha det var två killar”.
Att reagera på nåt som avviker från det man vanligen ser/hör/känner till är inte fördomsfullt i sig. Det är nåt man gör mer eller mindre automatiskt. Ju mer van ens hjärna blir vid att se det, desto mindre reagerar den.
Det som är fördomsfullt är om man kopplar det med en förutfattad (negativ) åsikt och nedvärderar något, eller påstår oriktiga saker man inte har nån som helst grund för.

Jag är ingen fördomsfri människa. Jag tycker om att förenkla, kategorisera, sortera in saker, etikettera. Det är ett sätt för mig att få överblick över världen. Men det innebär också att jag förstår att mina etiketter är för mig, för min världsbild, för mitt system och inte för andras. Mina etiketter är hur jag sorterar saker i mitt huvud, inte för att trycka in saker, företeelser eller människor i trånga små fack där jag förväntar mig att de ska stanna. Jag är också medveten om att många människor inte vill vara i nåt fack, inte vill ha nån etikett, inte vill sorteras som ditt eller datt. (De sorterar jag in i facket ”vill inte sorteras”). Jag tror att väldigt många framför allt inte är bekväma med att andra sorterar in dem i fack som de inte själva valt. Men tyvärr kan vi inte påverka andras tankar. Jag tror att den mänskliga hjärnan funkar så – den vill sortera. Tricket är att hela tiden själv vara medveten, och ifrågasätta varför man tänker eller reagerar på olika sätt. Vi filtrerar väldigt mycket av våra tankar innan vi uttrycker dem, och det tycker jag är bra. Ibland borde de säkert silas några omgångar till innan de släpps ut, eller bara sorteras bort till lådan med ”ovidkommande tankar”.

Jag tycker att jag är ganska liberal, tolerant &  öppensinnad. Jag vill vara det. Men jag är förmodligen ganska konservativ, i meningen konservativ kring vad som är liberalt, tolerant och öppensinnat….
Ofta reagerar jag instinktivt med nåt slags magkänsla inför saker jag hör, ser eller läser om. Ibland är den reaktionen mycket primitiv ”Men så kan man väl inte göra/tänka/vara/leva? Knepigt! ”. För att det inte känns rätt hos mig, i min mage, i mina tankar. Då gäller det att identifiera vad den känslan grundas på. Min idé om moraliska och etiska regler, outtalade samhällsnormer, mina egna erfarenheter eller bara att jag inte förstår. Bara för att jag personligen inte tycker att nåt verkar peachy och bara för att jag personligen inte förstår så behöver saken, fenomenet, valet av liv eller levnadssätt inte vara förkastligt. Storsint av mig, eller hur?
Rimligt ofta inser jag att andra inte behöver mitt godkännande för sitt livsval. Och nästan aldrig heller min åsikt om deras livsval. Precis lika lite som jag behöver deras, om mitt.

Men jag har insett att många faktiskt stannar just vid den tanken att de inte själva vill leva det livet och/eller inte förstår varför andra vill det gör att de automatiskt har hållningen att det är dåligt, ingen borde leva så och ibland att ingen ska FÅ leva så. Det är fel. Det är äckligt. Det är onaturligt. Det är dumt. Det är normativt. Det är trist.  Eller nåt annat.
Men det som blir lite lustigt är att den här hållningen inte sällan återfinns även bland de som lever enligt en från normen avvikande livsstil. De är minst lika rabiata, konservativa och fördömande mot ”normisarna”. Ni borde inte leva så här, det är inte äkta, era val är dåliga, mitt val är det enda rätta och borde vara norm. För mig blir det väldigt skumt då jag förstås har den fördomen att de som lever ett liv som avviker från normen och hela tiden ifrågasätts kring detta automatiskt borde vara mer fria från fördomar, iom att det själva möter dem och måste hantera dem. Men så är det inte. Det är först ganska nyligen som jag till fullo har insett att det inte finns nån sån garanti eller automatisk koppling. Alls. Folk kan avvika från normen genom något som för majoriteten verkar överdrivet  liberalt och frisinnat, men ändå vara grymt fördomsfulla mot andra grupper som avviker från normen. Det låter helt självklart, men ofta förutsätter vi att tolerans betyder att man genomgående är tolerant.

Jag ska inte dra upp de sätt på vilka jag själv avviker från normen eller mall 1A, men jag är hela tiden medveten om att det som är vanligast, det som majoriteten företräder och det som är norm är det som antas, är utgångspunkt och referensram. Om de flesta kvinnor i Sverige har storlek 37-40 i skor så kommer utbudet av skor i de storlekarna att vara mycket större än utbudet för kvinnor med storlek 34 eller storlek 44. Det finns ingen ondska bakom det och inget förtryck. Ingen agenda eller ont uppsåt med en affär där de inte har större och mindre storlekar. Det kan däremot vara ett problem och något som behöver belysas och uppmärksammas. Men om min agenda är att alla skoaffärer i första hand ska rikta sig mot kvinnor med min storlek i skor och att de som jobbar i affären ska ta fram ett par 44:or till alla kunder för att visa att det är helt naturligt att ha den skostorleken blir det i alla fall snett.

Nu var detta så klart ett töntigt exempel och missvisande och förenklat. Men principen. Antaganden som grundas på empiri är inte kränkande. Det är först när personen utbrister ”44, det är onormalt”, ”hur fan kan du ha 44 i skor?” eller ”äckliga jävla 44:a, såna som du borde inte finnas” eller ”du, jag tycker du borde ha 38:or för det har de flesta jag känner”, ”44:or ska inte få skaffa barn” eller ”ni 44:or, ni tycker om att smiska varann och ligga runt va? Och ni har väl herpes hela bunten” som man kan plocka fram sitt  ”jävlar vad du är fördomsfull. Du måste trilla omkull av ansträngning när du försöker tänka!”-artilleri.
Visst, det kan vara trött om alla hajar till, säger ”Oj!” eller ”jaha…” inför den norm man själv bryter genom aktiva val eller medfödda förutsättningar. Men face it, om du säger att du bestigit Kebenekajse eller har blivit biten av en krokodil kommer folk också att haja till, bli förvånade eller tycka att det är lite speciellt också. Eller bara ”ok, move on”. Jag kan bara ana kränktheten nu. Nån som skriker ”MEN DU KAN FAN INTE JÄMFÖRA ATT VARA ALBINO MED ATT BLI BITEN AV EN KROKODIL”. Nähä, men vet du. Jag är så här crazy, icke-normativ och lite excentrisk. Då använder man konstiga liknelser och är bara skön och rolig. Man är fri. Man har brutit sig loss ur konventionens bojor.

Om jag som kvinna pratar om att jag är gift eller har ett förhållande så utgår jag från att omgivningen i de flesta fall kommer att anta att jag är/har det med en man. I mitt fall stämmer det, men då och då kommer omgivningen att dra liknande slutsatser om nån och sen inse att de har fel. Partnern är av samma kön. Jaha. För de flesta är det en icke-fråga. Jaha, Anna inte Anders. Eller Maj-Gunnar. Ok. För några kommer det säkert alltid att vara så uppseendeväckande och oroande nog att de måste ventilera det, med nån. Vet du att xx är lesbisk. Jaha. Hejhej. Go on. Och jag, jag fattar att det måste vara extremt tråkigt att vara homo och inse att för en del människor är det så långt bort att de inte ens tog det i beräkningen i första skedet. Förhoppningsvis är vi snart där att det är mer naturligt att ha i åtanke att det finns olika sorters förhållanden än att utgå från att ett par alltid är av olika kön. Det känns som ett tecken på ett modernt och upplyst samhälle.

Många antar att jag har barn. Jag är gift. Jag är i den åldern. Då man har barn. Jag kan tycka att det är jobbigt, att andra förutsätter det och ibland också förutsätter att jag ska diskutera med dem varför jag inte har det. Och i enstaka fall förklara det. Jag kan tycka att det är trist, ledsamt och ibland lite idiotiskt att allt utgår från ”familj” och att det är vuxen+vuxen+barn eller vuxen+barn. Ibland kan jag känna att andra tycker att det är mer ”normalt” att vara ett samkönat par med barn än att vara ett heteropar utan barn. Familjen är normen. Oavsett.
Blir jag kränkt över det? Nej. Jag ser mig omkring och ser att de flesta par (eller ensamstående) i min ålder har ett eller flera barn och att samhällets norm är familjen. Jaha. vad ska jag tänka om det? Bli arg och ledsen för att mitt liv inte är norm för andras? Bli arg för att saker ibland utgår från deras situation snarare än min? Bli förorättad för att en del människor utgår från saker för att det är vanligast istället för att rada upp en massa möjliga alternativ? Bli sårad över att en del kanske tycker att det är ”konstigt”, ”sorgligt” och inte förstår hur jag kan leva så här, utan barn? Bli arg, stridslysten och konfrontativ och  i alla sammanhang jag kommer åt påpeka att ”det finns minsann folk som inte har barn också”? Kanske till och med kräva att så fort nån säger ”familj” så MÅSTE de i rättvisans namn alltid lägga in brasklappen att ”en familj kan också vara två vuxna som lever tillsammans under familjeliknande arrangemang”? Kanske ska jag lägga min energi på att orera om att många som har barn inte tar hand om dem ordentligt, att det finns så många barn i världen redan så det behövs inga nya och att jordens resurser inte räcker till fler (eller vad man nu kan komma på för politiska och etiska fördelar med att sluta skaffa barn)? Ja, visst kan jag göra det. Jag kan gråtande springa ut från en diskussion om hur viktigt det är med barn och hur det är meningen med livet och sen säga ”MEN HAR NI TÄNKT PÅ ATT DET FINNS DE SOM EJ KAN FÅ BARN ERA EGO-AS?”. Japp, så kan jag göra. Det står mig helt fritt.
Ibland känner jag så, och ibland inte. En del människor är inskränkta idioter med extremt navelskådande åsikter och svårt att se nåt annat än sitt eget liv som mall.
Det är trist.

Men de allra flesta människor är bara inställda på det som är norm, och utgår från det, utan ont uppsåt.
Det finns inget krav på att man ska tolerera den inställningen, eller ha överseende med den. Det finns inget krav på att man ska hålla tyst. Det finns heller inget krav på att man ska vara en apostel och representant för sin subgrupp i samhället och med tålamod och pedagogisk mildhet förklara att ”har ni tänkt på att det kan vara så här också”. Du är inte skyldig någon annan något i det avseendet. Men de är inte heller skyldiga dig nåt. Det kan vara bra att erinra sig ibland. Vill jag att de ska tänka ett extravarv nästa gång de pratar med nån i min situation? Eller vill jag bara gå hem och skriva nåt elakt om hur dum i huvudet, inskränkt och fördomsfull nån är som inte ens fattar?
Ja, ibland kanske man vill vara förbannad. Ibland kanske man inte orkar förklara. Jag fattar det. Men alla är inte fiender. En del kan till och med bli allierade. Om man låter dem.

Många, framför allt feminister i offentliga forum, säger kaxigt att ”det är inte min uppgift att svara på dumma frågor om detta ämne”. Nej, men då kanske du inte heller är så intresserad av att andra ska förstå? Du kanske vill att det ska vara lite elitistiskt och svårt och bara för de invigda och rätta? Det är helt ok (ja, jag förutser kommentaren ”jag bad inte om ditt godkännande”). Det kommer förhoppningsvis alltid att finnas nån som har mer tålamod och som tycker att dumma frågor kanske också ibland ska bemötas. Inte alltid för dens skull som frågade, utan för att det alltid på offentliga arenor finns fler som ser och läser.

Jag tror ni förstår vad jag vill säga. För det går att applicera på så mycket annat i livet. Det finns en fin linje mellan att arbeta för större förståelse, acceptans och insikt i att det finns många olika val, många olika omständigheter, många olika sätt att vara,  och att alltid sätta sig själv och sina omständigheter i centrum för hur världen ska se ut. Om vi bara ska slåss om vad som är ”normalt” (vilket tråkigt ord) kommer det alltid att vara krig. Vem ska sätta agendan? Och betyder onormaegentligen något annat än ”den som inte följer normen”. Behövs det en värdering? Är det alltid det? Behovet att urskilja det som sticker ut, avviker och är annorlunda är i sig inget ont. Det handlar igen om att göra saker greppbara. Det i sig är varken förtryck eller ondska.
”Men kan vi inte alla bara vara människor?”. ”Men kan vi inte bara kalla det kärlek?”. Ja, visst! så gör vi! Men om den planen fallerar (vilket den alltid gör om man är fler än två. Jmf Blue Man Group: ”Så fort det finns tre finns det en som avviker”) så kanske man ibland ska överväga att vara den större människan, för att företräda den lite mindre gruppen.

Eller så kan man bara be alla fördomsfulla dra åt helvete, och tänka att man aldrig i nån situation är den som kan bli ombedd att dra åt helvete själv.

#26

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s