Våffeldagar som kom och gick

nosferatu

Så ni har alltså ätit VÅFFLOR idag? </ironi>

En bra (?) sak med sociala medier är att man aldrig missar om det är dags för semla, lussekatt, kräfta, kantarell, kanelbulle, julskinka eller våffla. Eller en vanlig hederlig latte. Man blir nästan blind av antalet bilder som passerar under en genomsnittlig semmeldag eller våffelafton.
Vad gjorde vi innan Instagram och matbilder på Facebook? Åt vi bara saker utan att fota och posta dem? Hur tänkte vi då? Vilka primitiva människor vi var.

Idag tänkte i alla fall jag, som är rätt primitiv och aldrig egentligen varit nån våffelfan, att jag skulle kunna döda nån för att få äta en våffla. Eller alla, för att slippa se alla våfflor.
Men sen slevade jag i mig min middag – en halv mosad avokado och nån brunrosa sörja som säkert varit jättemumsigt om man var ungefär fem månader gammal – och tänkte att jag är nöjd så. Och sen började jag gråta.
Detta är alltså ingen extremdiet för bikinisäsongen, utan bara min mage som inte mäktar med att smälta något avancerat just nu. Någon dag i framtiden ska jag läsa det här inlägget med vispad grädde i mungiporna och kontemplera hur otroligt fattigt och torftigt det är att äta saker som låtsas att de är mat. (Grädde låtsas naturligtvis inte att den är mat. Det är det bara jag som gör). Jag har en liten hang up när det gäller allt som är ätbart, och det är att det inte får vara tråkigt och snålt och måttfullt. Det gör mig lika deprimerad som en heminredare skulle bli om hen kom in i ett stockholmsvitt kök med endast en kruka timjan och ett par oanvända och hårt manglade kökshanddukar som blickfång. Nej förlåt, den personen skulle bli helt till sig i trasorna (inte såna där sladdriga, surt doftande disktrasor som är ett tydligt tecken på att det finns människor som faktiskt använder köket). Mer lika deprimerad som Ludvig XIV skulle ha blivit om ingenting i hans boudoir var täckt med guld. DEN KÄNSLAN!

Därför har den senaste tiden varit en hård prövning för mig. Maken till oguldig mathållning har jag sällan (läs: aldrig) varit med om. Då lagade ändå min husliga lilla man flera portioner guldsoppa (det är typ morotssoppa med ett fancy namn) och frös in åt mig så jag inte skulle sitta här och slicka på en iskub hela veckan. Men det är då rakt ingen risk. Även om jag inte kan äta nästan nånting (som är gott) så betyder det väl inte att jag inte ska handla hem nåt ätbart? Man kan ju alltid äta med ögonen (det lärde jag mig redan som tonåring när jag såg Tom Cruise i ”Top Gun”), plus att min stackars man inte ska behöva lida för att jag måste svälta.

Dock har jag blivit en hejare på smoothies. Jag kastar i allt som jag kan hitta i min nya supermixer och bara fräser på så att hela köket vibrerar. Rostbröd, rostiga spikar och karl johan-svamp. Okej då, jag mixar mest gröna, röda, gula och blåa saker som har täcknamn som frukt, bär eller grönsak. Spenat & avokado, jordgubbar & hallon, bananer, ananas & mango och så blåbär &…blåbär…förstås. Så lite sojayoughurt & sojamjölk. En nypa kakao eller vaniljsocker, och så is.

Men innerst inne så längtar jag oerhört efter nåt att bita i. En jungfrus hals. Eller en knäckemacka med ost. Till och med en våffla hade gått ner.
Skoja inte hur många bilder av knäckemackor jag ska instagramma om en vecka eller två!

#25

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s