NIMT – Not In My Trappuppgång

20140124_3
Våra grannar är så fyllda av spex och upptåg. Och sprit. Och andra substanser.
Missförstå mig rätt, Sverige är ett fritt land. Jag unnar andra människor att få supa, knarka, ha party lite slumpartade veckodagar, lyssna ashögt på dålig musik, slå varann och skrika, kedjeröka inomhus, borra med slagborr alla tider på dygnet, försöka döda varandra lite då och då, bedriva bed & knarkfest med ständigt nya gäster samt med osviklig precision ha sin mest aktiva vakentid ungefär vid 03 på natten och då vilja möblera om, slåss, skrika, välta saker, ta ett bad eller idka könsumgänge. Gärna allt på ett bräde.

Jag vill bara inte att dessa människor ska bo granne med mig. För jag vill bo i min lägenhet.
Jag vill också ibland sova. På nätterna. Särskilt när jag ska jobba dagen efter.
Jag vill höra ljudet på min TV när jag sitter i soffan.
Jag vill kunna bjuda hem vänner utan att skämmas över att man hör när nån skriker ”jävla hora” till nån annan genom väggen.
Jag vill bestämma när jag ska vakna, och jag vill aldrig att det ska vara med bultande hjärta för att nån gallskriker eller något rasar i golvet i lägenheten ovanför.
Jag gillar inte att möta olika påtända människor i hissen eller att de ringer på vår dörr för att de gått av på fel våning när de ska ”shoppa” eller på party.
Jag gillar inte att det ligger kanyler i tvättstugan, att hissen brukar vara nedspydd eller att nån hade skitit utanför en annan grannes dörr en gång.
Jag gillar inte att ringa till Polisen för att jag hör att grannarna slåss eller en kvinna springer ut i trappuppgången och skriker ”De dödar mig”.
Jag tycker inte om att flera av de gamla (som bott i huset sen det byggdes) spontant börjar prata med en i hissen om hur otryggt det är och att de är rädda för olika saker som är kopplade till de människor som kommer och går i huset. De vet inte om de ska släppa in påtända människor som står och bultar på porten (”annars kanske de blir arga”) eller hur de ska göra om det blir en brand eller säger att de inte vågar ha saker i sina förråd, eller har svårt att komma in i källaren på grund av allt bråte som brukar ligga utanför källardörren.

Det kanske är väldigt inskränkt och egoistiskt? Jag kanske är en dålig människa. Jag kanske dömer och stigmatiserar.
Ja kanske.
Alla kan ha en dålig dag. Eller ett dåligt år. Eller ett dåligt liv.
Grannen över oss verkar ha det sistnämnda.
Och han vill tydligen dela sin misär. Särskilt med oss.

När vi flyttade in så var det mest hög musik från och till. Alltså alla tider på dygnet, lite slumpartat. Då och då hörde man skrikande och bråkande. Sen blev det mer och mer fester. Bråk. Väldigt mycket olika människor som kom och gick (och en del av dem ringde på vår dörr på väg dit).
Sen har det successivt trappats upp.
Det tog ganska lång tid innan vi hörde av oss till hyresvärden och påpekade att det nog inte stod riktigt rätt till i den där lägenheten.
Då hade vi sedan länge kommit förbi det där stadiet när vi skämtade om de som bodde där, döpte dem till ”Löken” & ”Berra” och filosoferade om vad de egentligen höll på med som orsakade alla de där störande ljuden man hörde från deras lägenhet alla tider på dygnet.
Men när det här bara fortsatte och ökade i intensitet så var det liksom inte ens roligt längre, på nåt plan. De senaste åren har det varit ganska mycket ett helvete.
Vi har pratat med hyresvärden flera gånger, skickat in långa listor med datum och klockslag när det varit störningar (ofta fester nattetid), pratat med grannar, vid nåt tillfälle satte jag upp en arg lapp i hissen (jag vet – sådär moget), vi har ringt Polisen 3-4 gånger när det varit särskilt bråkigt och vi fruktat för att någon blivit misshandlad osv, osv.

Men inget händer. Allt eskalerar, men hyresvärden säger att inga andra grannar än vi har kommit in med skriftlig klagomål (trots att vi vet att andra ringt), vilket inte är så jättekonstigt när det mest bor gamla människor i huset som är rädda för de som bor i ”knarkarlägenheten” och att det krävs väldigt mycket för att nån ska bli av med sitt kontrakt.
Det är oändligt mycket saker som hänt i huset under de här åren som både varit jobbigt och obehagligt.
En av grejerna var när nån hade ristat in ett hakkors på vår källarförrådsdörr och lämnat kniven instucken i dörren.
Seriously?

För ungefär en månad sen, när jag jobbade hemifrån en dag, kände jag hur det började lukta väldigt bränt i lägenheten. Jag tyckte att det kom från köket, men hittade inget där som kunde orsaka doften.
Jag gick runt i lägenheten och tittade, luktade och började bli illa till mods eftersom doften var väldigt stark. Jag gick ut på balkongen och tittade om jag kunde se nåt från nån annan lägenhet, och gick sen ut på gården och tittade på huset utifrån och grannarnas hus. Men jag såg ingen rök eller nåt annat tecken på var det kunde komma ifrån.
När jag var på väg in i trapphuset igen mötte jag två av tanterna i huset, som också känt samma doft och blivit oroliga. En av dem bodde två våningar upp och sa att det var särskilt tydligt i hennes kök att det luktade bränt. Jag började ana oråd.
Men samtidigt vill jag inte skylla allt på ”knarkgrannarna”, även om den mesta skit som händer i huset visar sig på ett eller annat sätt vara kopplat till dem. Men det måste så klart vara en slump att glaset i entrédörren blev söndersparkat samma vecka som portkoden byttes ut (finns ingen porttelefon, så man måste bo i huset eller ha fått koden av nån som bor i det för att komma in) eller att alla som släntrar in med en ölburk i handen i hissen eller har tjackstirrande blick alltid åker till samma våning. Liksom att det alltid luktar piss, är saliv på väggarna och öl på golvet i hissen morgonen efter man har hört festljud från våningen över. Och att vi som bor under dem och en tant som bor över dem båda känt att det luktade bränt i våra lägenheter måste förstås också vara ren slump.

För säkerhets skull åkte jag upp till deras våning. Och no surprise – utanför deras dörr så luktade det som starkast.
Det kan verka som om det självklara vore att ringa på och fråga vad som hänt, eller kanske till och med ringa brandkåren. Men jag ringde hyresbolaget. Som var måttligt intresserade, men lovade att skicka fastighetsskötaren för att ta en tur runt huset och kolla vad doften kunde komma ifrån. När han kom stod jag nere i portuppgången och pratade i min mobil, återigen med nån ointresserad tanta på hyresbolaget , och dividerar om jag skulle ringa brandkåren i alla fall (vilket de avrådde ifrån – vilket jag i efterhand kan tycka är ganska konstigt). När fastighetsskötaren kommer in går han fram till tavlan med namn över hyresgästerna i huset och pekar på min grannes namn och ser frågande ut. Jag nickar. Han suckar och går till hissen.
Det är på den nivån det är i vårt hus. Alla vet vilka de på fyran är. Alla som bor där, fastighetsskötarna, hantverkare, bostadsbolaget.
Han kommer ner igen ungefär fem minuter senare och säger ”Det är släckt!”. Det var mycket riktigt i deras lägenhet som en möbel börjat brinna,, men de hade ”tagit hand om det själva”.
Jag stod där som en fågelholk och bara glodde. Fastighetsskötaren agerade som om det var ingenting och bara ”hej hej, trevlig helg!”. Jag ringde hyresbolaget igen och pratade med den områdesansvariga (som jag pratat med X antal gånger förut) och var extremt förbannad. De bara ”Ja men det kan ju börja brinna hemma hos vem som helst”. Jo, exakt. Men de är inte vem som helst. Det som händer i deras lägenhet är inte en orsak av otur och slump. Särskilt tydligt blev det när de senare på dagen kånkat ut halvt flamberat skåp och bara ställt det utanför huset. Det såg verkligen ut som nåt som bara ”råkat” hända utan minsta vårdslöshet.

Men den här gången var jag så jävla förbannad när jag pratade med bostadsbolaget, för jag har haft flera samtal med dem där jag har varit väldigt resonabel och vädjat om att de ska ta tag i problemet eller i alla fall ha en dialog med den som står på kontraktet för lägenheten ovanför vår. Det är en sak att störa och att det är allmänt stökigt i huset. Det är skitjobbigt.
Men om man ska vara livrädd för att det ska börja brinna så handlar det om fara för andras liv. De har dessutom flera gånger ställt möbler och bråte utanför dörren till källaren, vilken finns i en smal korridor där dörren till brandtrappan också finns. Ställer man saker där så blockas den enda vägen ut om man inte kan använda hissen. Och vi bor i ett högt hus och de flesta som bor här är pensionärer. Det nästan krossade mitt hjärta när den gamla damen som blivit orolig och gått ut i trapphuset samtidigt som mig började fråga mig om hur hon skulle göra om det började brinna. ”Du vet, jag är så gammal så jag kommer inte att hinna springa ned för alla trapporna. Kan jag gå ut på balkongen? Kan brandbilen nå mig då? Ska dörren från balkongen vara öppen in till lägenheten eller ska jag stänga den?”. En gammal människa ska inte behöva känna den oron. Inte en ung heller, för den delen.
Jag lackade verkligen ur på bostadsbolaget som varje gång säger att de inte kan driva detta vidare om de inte har mer underlag, för ”hyresgästens rätt är stark”. Men jag är OCKSÅ EN HYRESGÄST. Och de andra i huset också. Vi betalar dessutom hyran och stör ingen annan. Ändå är det knarkarkvarten och dess klientel som inte får störas, och måste skyddas. Personen jag pratade med på bostadsbolaget sa att de ju ”skickat varningsbrev”. Hur många? frågade jag. Tre. TRE varningsbrev. Och ingen förändring. Inte en tillstymmelse till ”oj, det verkar jobbigt att åka ur sin lägenhet”-tankar. De kanske har hört det där om att hyresgästens rätt är stark?
Jag undrade också om bostadsbolaget inte ens har rätt att gå in i lägenheten och kontrollera skadorna efter brandincidenten, eftersom de ändå är förvaltare av nån annans fastighet och det väl rimligen måste kunna kräva att få se själva hur det ser ut. De bara (som om detta var en helt ny tanke för dem):  ”Jo, det kanske vi borde”.

Det har gått ytterligare ett antal veckor sen dess, och vi har försökt att driva på detta ytterligare. Men tyvärr skulle jag in på sjukan och bli skuren i, så mitt fokus var på lite annat.
Dagen jag ska åka hem ringer min man och säger att han nog blir försenad till att hämta mig eftersom det är en vattenskada i vår lägenhet. Det rinner vatten ned längs två av våra väggar. Och när han ringer bostadsbolaget så får han veta att även de under oss är drabbade. Och vattnet kommer uppifrån. Från lägenheten över oss. Så klart. Vad annars?
Det var en ordentlig vattenskada de orsakat – i princip alla golv i deras lägenhet hade vatten stående flera centimeter, och det rann till och med ut från deras balkong ned på vår.
Deras sätt att hantera det var att de hade lagt ut täcken på alla golven. Men de själva hade inte ringt hyresbolaget eller fastighetsskötaren. Naturligtvis. De ringer inte när det brinner och de ringer inte när det är en vattenskada. Hur tryggt är det för de andra hyresgästerna?

Jag fick alltså sitta på sjukhuset och ringa till bostadsbolaget – igen, och IGEN förklara hur orimligt det är att våra grannar kan göra vad fan de vill utan att behöva ta minsta konsekvens. Det är hela tiden vi och andra boende i huset som får lida.
Dessutom blir det förstås nu minst en månads renoveringsarbete i deras lägenhet (och i sen vår). Och jag är som sagt nyopererad och ska vila upp mig, hemma. Vi försökte förklara för bostadsbolaget att det inte funkar, men de bara ”Tråkigt, men vi har inga evakueringslägenheter – ni får vända er till ert försäkringsbolag”. Försäkringsbolaget bara ”Tråkigt, men så länge det går att bo i er lägenhet kan vi inte hjälpa er med det”. Vattenskadade väggar eller renoveringsarbete är inte tillräckligt jobbigt läge för att få sån hjälp.
Så här är jag nu. I en vattenskadad lägenhet där man ska renoverar den ovanför varje dag mellan klockan 8-17. Det blir nog vilsamt när de river upp alla golv.
Men de verkar inte bli vräkta denna gång heller. Jag frågade rakt ut vad som krävs för att man ska bli utkastad, men bolaget kunde inte ge nåt svar. Förutom ”hyresgästens rätt är stark”. Ja, jag FATTAR det. Tusen gånger starkare än mitt psyke i alla fall.
Ett mer troligt scenario än att de blir vräkta är väl att jag blir det när jag går upp till dem med en yxa. Nivån jag hatar dem på är astronomisk.
De ska ut. Jag skiter i var de ska bo , deras liv och vilka ursäkter de än kan ha för att bete sig som svin och göra andra människors liv outhärdliga. Vill man leva ett sånt liv som de väljer så måste man helt enkelt bo för sig själv – utan grannar. Eller SÖKA HJÄLP!
Mitt intresse har aldrig egentligen varit att de ska bli vräkta, utan att de ska sluta störa oss och alla andra i huset. För mig får de ha vilken livsstil de vill och göra vad de vill med sina liv, kroppar och vänner. Jag vill bara inte ta konsekvenserna av det varje dag och inte kunna bo i och nyttja min lägenhet.

Jag försöker att inte prata med andra så mycket om detta eftersom jag upplever det som att de inte fattar. För det är extremt lätt att sitta i sin egen lägenhet eller i sitt hus där allt är lugnt och skönt och säga att man ska vara mer tolerant. Det var vad vi var de första åren. Så jävla toleranta. Vi tänkte att det skulle bli bättre, att vi skulle vänja oss och att de skulle förändras förr eller senare.
Men allt är inte så svart eller vitt. Även om det blir så mycket enklare när det är det.

Det cirkulerade i början på året en nyhet på nätet om en kvinna som skulle bli av med sin lägenhet på grund av att det varit bråk där, och det angavs i texten att det var för att hennes ex kommit dit och försökt strypa henne och att hon då försvarat sig och skrikit. Det var därför hon hotades av vräkning, för att hon utsatts för misshandel. Alla rasade. Vad är det för sätt att behandla ett offer? Nån som är utsatt för våld? Många av mina bekanta ondgjorde sig över detta och då särskilt de elaka grannarna som ringt polisen, och den elaka hyresvärden som ville ha ut tjejen.
En story som var så svartvit så ingen ville se nåt annat.
Jag försökte nyansera debatten genom att säga att det enda en granne kan göra om det är bråk är att ringa polisen (den som sitter på andra sidan väggen vet inte vad som händer, vem som är offret eller vad det finns för bakomliggande orsaker. Om man hör att nån misshandlas eller det verkar vara fara för nåns liv måste man ringa nån som kan göra nåt – och det är polisen) och att det är helt osannolikt att en händelse kan få nån vräkt. Det krävs extremt mycket störningar för att nån ska förlora sitt kontrakt. Det är i princip bara utebliven hyra eller att man kan bevisa att personen som står på kontraktet inte bor där (verkar dock vara helt ok att man har hur många andra människor som helst som bor hos en) som är orsak till vräkning.
Jag försökte också nyansera det genom att säga att det är så att hyresgästen alltid är ansvarig för den/de personer hen släpper in – i huset och i lägenheten. Det är hemskt att en nån ska behöva leva i en destruktiv relation eller bli uppsökt av sitt psycho-ex i hemmet. Men det är nåt som rättsväsendet (fixa besöksförbud) och socialen (ordna skyddat boende) måste hjälpa till med för att skydda den person som är utsatt. Liksom att den som är utsatt i första hand måste ringa polisen om hen upplever sig hotad (och ja, jag fattar att det inte är så enkelt att skydda sig mot ett våldsamt ex, men om man inte ens själv förmår signalera till omvärlden att nåt är fel och de som finns omkring inte får göra det för att de i så fall är ”elaka” så fattar jag inte hur det nånsin ska bli nån förändring).

Jag kan personligen tycka att hyresvärden kunde ha agerat annorlunda i det specifika fallet, men det skrivs mellan raderna att det varit bråk i lägenheten många gånger innan. Om man har fått tre varningar så har det liksom hänt en hel del på vägen dit. Så jag tycker folk är naiva när de bara ”Dumma grannar. Dumma hyresvärd!” och inte fattar att det inte handlar om att nån sitter och bara ”Du blir misshandlad för högt, kan du please skrika lite lägre när nån försöker döda dig. Du stör när jag ska se på TV!”. Vem fan tror att det är så det går till? Jag blir förbannad över hur enkelt det är att sitta och tycka en massa om hur andra ska agera. Vad hade du själv gjort? Kom gärna med tips om hur den perfekta grannen ska agera. Gå och ringa på och bara ”ursäkta, jag hör att du slår någon här. Kan du vara så bussig och sluta med det, för det är inte ok!”. Varsågod, modiga män och kvinnor där ute. Gör gärna så. Jag applåderar alla som vågar det. Jag gör det inte.

Jag kan inte beskriva antalet gånger vi oroligt vankat av och an i lägenheten och resonerat om hur vi ska hantera olika tecken på bråk och slagsmål i lägenheten över. Ska vi ringa polisen, soc, hyresvärden? Ska vi prata med andra grannar? Ska vi gå och lägga oss igen och inte ”blanda oss i”? Jag har diskuterat med polisen, värden och andra grannar hur man ska göra, och om det finns nån möjlighet att hjälpa eller se till att de får hjälp. Jag har uttryckt oro över att vi ibland hör att det är ett litet barn där och ibland en hund (som ylar väldigt olyckligt). Vi har försökt fråga runt i huset om nån vet mer om vad som pågår eller vilka de som bor där är, hur det var innan vi flyttade in osv. Vi har i flera år försökt att på olika sätt hantera det här. Inte för att vi blir störda (även om vi blivit det, i perioder varje natt i veckor), utan för att vi vill ha en lösning.

I den näst bästa av världar (i den bästa existerar inte ens problemen) så söker den som är i en destruktiv relation eller missbrukar själv hjälp och människor runt omkring försöker på olika sätt engagera sig i att situationen löser sig på ett bra sätt (som alla gånger vi ringt Polisen när det varit hemska bråk i lägenheten över och vi försökt att kolla av sen vad som hänt, och de bara ”vi har sekretess, vi kan inte berätta för er exakt vad som hänt. Men rent allmänt kan vi säga att vi inte kan göra nåt om ingen vill anmäla en misshandel”. Och det vill de som bråkat och slagits i lägenheten över aldrig, tydligen).
Jag har i flera år varit ”den elaka grannen” (men i det här fallet verkar det vara mannen/männen som bor/är i lägenheten som misshandlar kvinnor som tillfälligt bor där. Eller varandra. Vi vet inte nåt om själva situationen, bara att olika människor bråkar, skriker och slåss. Ibland har det varit en man och en kvinna. Ibland två/flera män). Självklart tycker jag att det är hemskt för dem att de lever ett destruktivt liv och förstår att de inte kan må bra på nåt enda sätt. Särskilt eftersom de kommit så långt att alla spärrar släppt kring det ansvar man måste ta när man bor i ett hyreshus där man har grannar.
Men det är inte svart eller vitt, och jag blir så förbannad när alla som alltid vet bäst om hur man är en bra och fin människa liksom utgår ifrån att det finns några lätta sätt att förhålla sig eller agera.
Jag är sjuk och jag behöver kunna vila och sova, leva och bo, och vara trygg i mitt hem. Det har jag inte kunnat på flera år, och det är möjligen extremt ego att jag lider av det. Men jag skulle vilja veta hur andra människor (som sitter inne med alla rätta svar) själva skulle ha agerat. Jag är glad om människor utanför den här situationen kan vara storsinta och säga att det är ok att jag har grannar som stör dygnet runt, visar noll respekt för alla andra människor samt är vårdslösa på ett sätt som gör att alla som bor i huset potentiellt utsätts för livsfara. Ja, de måste ha nånstans att bo. Men det kan tyvärr inte vara i ett flerfamiljshus om de inte klarar av att följa de regler som gäller för ett sånt boende.

Hela vårt hus är i övrigt fyllt av timida små pensionärer och barnfamiljer med halvstora barn. De kanske är hemska grannar för de som bor vägg i vägg, men de verkar trevliga när man träffar dem i hissen. Det verkar iofs grannen som bor vägg-i-vägg med oss och mannen som vi tror bor över oss också, när man träffar dem i hissen. De verkar också ofta fulla och/eller påtända.

Det är främst grannarna över som är våra värsta plågoandar, men vi har även lite funderingar kring läget hos grannen vägg i vägg. Han (och hans sambo) verkar mer vara vanliga svennealkisar.
En helg stod deras dörr öppen i fem timmar medan gubben sov som en medvetslös med TV:n på. Vi såg först att dörren stod på glänt när vi var på väg ut, men eftersom de har hund så trodde vi att han var på väg ut för att rasta den och bara gått in för att hämta nåt, så vi tänkte inte mer på det utan gick ut. Fem timmar senare när vi kommer hem står dörren öppen fortfarande, men nu lite mer (troligen hunden som puffat upp den). Ingen reaktion på rop in i lägenheten, men min man kikade gick in i hallen och såg att gubben låg på soffan i morgonrock. Han verkade inte kontaktbar från vår vy, men hans gamla jycke kom i alla fall lunkande till dörren och glodde lite trött på oss och vände sen lika trött och gick in i lägenheten. En riktig vakthund.
Vi diskuterade en stund om gubben var mördad, fått en hjärtinfarkt, haft inbrott och blivit nedslagen eller bara var helt vanligt skitfull. Vi kom fram till det sista när vi hörde snarkningar.
Vad gjorde vi? Första hjälpen? Rastade hunden? Ringde Polisen?
Nej, vi stängde dörren. Utifrån. Och hoppades på det bästa. Att han var död, så vi får en ny granne. Nej, förlåt…vi hoppades att förstås att hans sambo skulle komma hem och skälla ut honom.
Vilket hon gjorde nån timme senare, och då pustade vi ut. För då var allt normalt. Business as usual.
Även där kan jag känna att vi blivit lite för blasé och inte alls reagerar som man skulle ha gjort i vanliga fall. Just för att vi redan innan mött honom i hissen flera gånger och märkt att han alltid verkade vara på snusen eller lukta bakfylla (eller till och med hört riktiga timmerstockar genom väggen när han tar sig en fylletupplur).

Det låter onekligen som att vi bort i ett ghetto, men riktigt så är det inte. Det är som sagt mest pensionärer och några få familjer med barn och några yngre personer som bor i huset.
Ja, och så knarkkollektivet då. Och rökaochkröka-grannen då.
Vi verkar vara freakmagnets på nåt sätt.
Nej tack till den rollen!

Jag hoppas verkligen det här löser sig.
Men det mest troliga känns just nu som att det kommer att göra det först när vi flyttar ut. Då löser det sig för oss.
Inte för de som måste bo i den här lägenheten efter oss. Grannarna över oss tror jag aldrig det kommer att lösa sig för, tyvärr.
Så håll tummarna för att den lägenhet vi ska titta på nästa vecka är ok, för då flyttar vi.
Jag orkar inte med den här skiten länge till.
Och jag saluterar människor som är av tuffare virke än vad jag är. Grattis till er. När ni råkar ut för nåt liknande ska jag ge er goda råd om hur ni är bra och storsinta människor, och hur fel det är att stigmaterisera offer för våld och hur ondsint det är att ”klaga”. Allt medan jag sitter där i min mysiga lägenhet där alla grannar är härliga människor som sover på nätterna och bjuder varann på fika.

#20

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s