What if I believe in this just because it is beautiful?

think
De senaste dagarna har jag återigen fått en nyttig påminnelse om hur många saker med sin kropp som man bara förväntar sig ska fungera, utan att man behöver ägna minsta tankemöda åt det.
Ärligt talat förväntar man sig inte ens att de ska fungera, eftersom man liksom aldrig ens behövt sätta sig in i vad som händer när de inte fungerar.

Personligen kan jag känna att jag gärna låter den här läxan gå till nån annan nästa gång. Jag har fattat konceptet nu! Bollen är i mål! The eagle has landed! Hissen har gått hela vägen upp! Jag har fått alla påminnelser jag behöver. Jag är ödmjuk inför livets mirakel och kroppens snillrika konstruktion. Jag är medveten om min dödlighet. Jag vet hur bräckligt allt är. Jag förstår att allt vi har kan tas ifrån oss.
Jag blir bara en väldigt ömklig, ynklig, deppig och sänkt person av att ständigt få dessa hemläxor kring kroppsliga funktionsstörningar. Okej, denna gång var det jag som muckade (eller en person med skalpell, om vi ska vara petiga) med kroppen. Men ändå. Hey, jag fattar att det där var obehagligt – men vi är i det här tillsammans kroppen. Backa lite. Det är lite högt tonläge nu kan jag tycka. Jag behöver teamwork här. Chilla lite!

På tal om det. När man ligger platt i soffan flera dagar så får man ändå lite tid över att bläddra i tidningar och zappa mellan kanaler (har ännu inte kommit till nivån att jag orkar se en serie på Netflix eller läsa ens en deckare). Konstigt nog är det så att när man tömt hjärnan på nästan allting för att kunna koncentrera sig på att stå emot att skrika och gråta när smärtan kommer galopperande som en hjord med orcher så kan även de mest banala små meningar slå emot en som stora levnadsvisdomar i ens försvarslösa och mottagliga tillstånd.
Jag finner djupsinniga filosofiska resonemang gömda i ”Real Housewives of Miami” och hajar till inför visheten i utsagor om vad som är viktigt att tänka på när man ska byta riktning i livet i en Lotta Lundgren-intervju i reklamtidningen från Åhléns. Jag tittar med stort intresse på allt som jag är för trött för att orka zappa förbi på TV:n (åh, det är som de gamla tiderna när man inte medvetet valde ut allt man skulle se) – som pensionärers tittarfrågor till ”Fråga doktorn” och MTV-dokusåpor om hur folk ljuger för varann på Internet.

För att inte tala om alla levnadsvisdomar jag hittar på Pinterest.

Jag blir så inspirerad till stordåd. Allt faller på plats. Jag kommer på lösningen på nästan allt i universum. Men i nästa stund blir jag kissnödig eller får ont eller måste gå ut i köket och hämta vatten. Jag är som en väldigt, väldigt klok men senil guldfisk. Jag har 30 sekunders klarhet, sen har jag simmat mitt varv runt guldfiskskålen och viftar lyckligt på fenorna över att ha upptäckt en helt ny fantastisk värld jag aldrig sett förut.
Det känns allt mer som en tanke att mitt nya bloggtema heter ”Something fishy”.
Särskilt när jag får svindel av att se klippet om hur Stanford-professorn Andrei Linde får veta att hans teori om Big Bang har visat sig stämma. Jag bara ”Universums uppkomst ger mig huvudvärk, kan vi please se hur Heston Blumentahl gör glass som smakar bacon och ägg?”. Ändå kan jag innerst inne inte slita mig ifrån tanken på att det finns människor som ägnat hela sitt liv åt kosmisk inflation och problemet med universums flathet. Det är egentligen precis samma sak som jag gör. Men i en guldfiskskål.

#18

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s