Drygt – för att räcka längre?

[Det här inlägget är också automatpublicerat. Jag är fortfarande dryg nån annanstans]

Det finns en sorts personer jag har väldigt, väldigt svårt för. Eller jag ska inte ljuga, jag har svårt för många sorters människor. Förvånansvärt ofta har jag också väldigt lätt för andra sorters människor. Men det behöver man ju sällan fördjupa sig i.

Men den här sorten ger mig  liksom  nån typ av omedelbar kontaktallergi. det brukar räcka med några minuters lyssnande på dem eller samtal (fast det brukar sällan bli samtal, utan mer nåt slags monolog, vilket lite är orsaken till min allergi). Jag brukar kalla dem ”know it all”-personer. Jag har stor respekt för folk som kan saker. Kan sin sak. Jag har kanske ännu större respekt för folk som kan min sak, eller som respekterar att andra kan sin sak. Men när nån utger sig för att omedelbart veta och kunna allting bättre än alla andra börjar jag alltid känna mig lite besvärad. Jag kan inte utesluta att det finns människor som har nåt att backa upp den kaxiga inställningen med, men personligen har jag faktiskt aldrig träffat nån sån.

De som  kommit närmast att kunna säga det är såna som aldrig skulle drömma om att göra det. Ni vet den där sortens personer som är bärare av den utdöende egenskapen ”ödmjukhet”. Mitt empiriska underlag leder därför till slutsatsen att mycket snack ofta innebär en ganska lite verkstad. Jag är också företrädaren av skolan ”show, don’t tell” (vilket förstår är lite ironiskt för att komma från nån som långrandigt i skrift beskriver och berättar ”hur det är”). Jag är helt immun mot folk som själva talar om att de är skitbra. Om du är skitbra behöver du inte tala om det, då kommer andra att berätta hur bra du är eller så kommer det du faktiskt gör att tala för dig. I min värld vinner man respekt så. Man levererar. Man bränner inte sitt krut på att säga att man är bra på att leverera.

Jag har också väldigt svårt för när någon framför en personlig åsikt, ett antagande eller en hypotes som om det är den enda sanningen och fakta i ämnet. Särskilt bekymrande tycker jag att det är när personen ifråga använder en kombination av nedlåtande arrogans och argument som ”det vet alla”, ”så är det”, ”jag/vi kan det här”, ”folk/kunder/användare tycker så” eller hänvisar till lite vaga källor, undersökningar och fakta som inte presenteras i samband med tvärsäkra påståenden.
Det är då jag i värsta fall får rent fysiska allergisymptom. Kanske himlar med ögonen, suckar och gör nåt slags grimas som om allting i rummet luktar illa. Jag har verkligen försökt att låta bli, men det händer bara. Jag önskar jag hade nåt slags inhalator som jag kunde spraya mig med för att dämpa den reaktionen, för jag tycker att det är ganska barnsligt.  Men det är bättre än att dunka huvudet i bordet och skrika ”Men HERRE GUD!!!”. Så jag antar att jag ändå så långsamt arbetar mig upp på behärskningsskalan. I sinom tid kanske jag är där alla andra verkar vara, dvs en sån som himlar med ögonen på insidan av huvudet och/eller himlar med ögonen efteråt, i rätt sällskap. Men jag är inte där än. Min taktik för att distrahera mig är att ha ett anteckningsblock och rita på. Blommor och hjärtan. Sen när jag tittar är det är det alltid svarta nedåtgående spiraler och uppånedvända kors och ”IDIOT” skrivet i versaler med små djävulshorn och svansar som utsmyckning. Hmmm….

Jag blir extra misstänksam mot såna som inte ens kan bemöda sig om att bemöta andras argument eller i alla fall argumentera för sina ställningstaganden. För mig känns det oseriöst. Särskilt om man kombinerar det med typiska sätt att försöka förminska eller dumförklara den man pratar med. Eller bara vägrar lyssna, höjer rösten eller pratar långsamt som till nån mindre vetande, eller bara gör sig lustig på nåns bekostnad. Härskarteknik, någon? Tyvärr är jag väl en sån person som inte låter det passera. Jag ställer hellre till en pinsam scen (alltså, jag tycker inte det är pinsamt. Jag tycker att det är pinsamt att låta det passera. Jag tycker att den andra personen är den som är mest pinsam) och markerar att jag inte tycker att det är ok.

Min respekt för personen i fråga tvärdör faktiskt i såna lägen. Jag blir extremt skeptisk och tycker att det är nån jäkla lallare som inte kan backa upp sin åsikt utan fula tjuvnyp. Därför  betyder det noll för mig vad den personen eventuellt anser om mig. Om nån är dryg och otrevlig mot mig så finns det liksom inget incitament för min del att släta över den personens nedlåtande attityd genom att ursäkta mig. Förlåt mig att du är ett asshole. Nej, det ligger inte bra i min mun.
Sen är det förstås en fråga om hur personer omkring, vars åsikter jag ändå bryr mig om och respekterar, reagerar. Förut tog jag väldigt illa upp om andra inte öppet visade att de var på min sida. Nu har jag ju fått lära mig att om jag ska hänga upp mig på det måste jag vara knäpptyst och musig. Och det är inte jag. Då får väl jag ta det själv. Eller hålla käften. Så enkelt är det.  Ibland fattar jag inte hur folk INTE kan reagera. Men det är svårt, för andra kan inte slåss för mig och det jag tycker är viktigt. Jag får finna mig i att andra har andra prioriteringar och andra (mer eller mindre) subtila metoder för att framföra sina åsikter.  Jag vet att bristen på taktik och oförmågan att förställa mig gränsar till nåt slags tourettes. Det är en tvångsmässig impuls.

Jag inser också hur synd det är att jag så snabbt utvecklar aversioner mot störiga människor. Bara för att man har hybris eller är arrogant eller inte kan/vet/har rätt i precis allt betyder det ju inte att man inte har rätt i nåt. Ofta är den här sortens personer väldigt ambitiösa, verbala och framstår i alla fall utåt som att de är väldigt självsäkra. Det är väldigt lätt  för de flesta att köpa en sån människas agerande. Utom för mig då. Jag reagerar tvärtom. Ju mer nån försöker hävda sig på andras bekostnad ju mindre respekt kan jag uppbåda. Det är grymt fördömande och taskigt. Om jag nu ska vara en bättre människa borde jag tvärtom lyssna på, hålla med och klappa såna människor medhårs. Det är kanske det de behöver? Kärlek, inte krig. Men jag är ingen Jesus. Jag är förbannad. På allt som är orättvist.

För mig är  inte den egentliga dealbreakern att man tror sig själv om så mycket, framför det på ett von oben-sätt eller ens att man gör det på andras bekostnad. Det som får mig att slå bakut är när jag känner att det viktiga inte verkar vara att nå ett bra resultat, ett gemensamt mål eller en viss effekt utan man vill bara vara duktig, ha rätt eller positionera sig. Man dödar alla andras kreativitet, tankar, kunskap, åsikter, vilja och engagemang genom att sätta sig över dem och över resultatet.
Det finns säkert tillfällen då det är oerhört viktiga egenskaper, och en förutsättning för överlevnad.
Sen finns det tillfällen då det bara är drygt.

#14

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s