En dåres envishet

fuckyou
Jag har skrivit tusen inlägg om mitt jobb. Lätt. Jag har knappt postat nåt. Jag bara sparar dem, och läser ibland. Jag är glad varje gång jag motstår frestelsen att dela dem med nån annan. Även om jag är anonym och det i sak inte spelar nån roll vad jag skriver här, där eller på andra ställen där ingen vet vem jag är.

En av mina främsta talanger har alltid varit att kunna fylla i luckor, information som saknas, läsa mellan raderna, uppfatta nyanser och se saker. Höra viskningar. Upptäcka en spirande romans redan innan objekten själva erkänt den och på samma sätt vädra en undertryckt antipati.
Jag har alltid vetat när folk pratar om mig. Eller tystnar inför mig.

Jag tror jag lärde mig de sakerna de där året på högstadiet när min dåvarande bästis och jag hamnade i en beef. Hon gjorde nåt som var helt oförlåtligt i min värld. Nåt jag inte kunde låta passera. Jag, den oansenliga lilla sidekicken, den fogliga och trogna vapendragaren, gjorde uppror. Vi hade gått till skolan tillsammans varje dag sen mellanstadiet och en dag gick jag bara förbi hennes hus. Jag bestämde mig för att hon inte var min kompis längre.
Hon och henne nya bästis och hennes nya kille (mitt ex) bestämde sig för att jag skulle straffas för detta uppror, denna uppstudsighet. Det var inte jag som skulle välja först. Det var inte min roll.

Så jag var så utfryst och tillintetgjord man kan bli när några tonårsbrudar bestämmer att de ska göra livet outhärdligt för en. Jag kan inte ens föreställa mig hur oerhört mycket mer outhärdligt det hade kunnat vara, om det utspelats i nutid, när det finns så många fler arenor att trakassera och sänka nån på.
Men det var tillräckligt det som var då.
Jag var alltid ensam. Alltid tyst. Alltid bredvid. Alltid vid ett eget bord i matsalen. Ensam på lektionen. Ensam i korridoren. Ensam på fritidsgården. Och varje timme, varje minut ville de maxa upplevelsen av att se hur totalt stekt jag var. De la helt enkelt ned en ansenlig tid och energi på att sticka spetsiga pinnar i allt som de visste att jag brydde mig om. Mitt ex bjöd på alla våra privata ögonblick som en extra rolig stå upp-rutin för alla att ta del av.

De väntade på att jag skulle krackelera.
Men det hände aldrig. Inte inför dem.
Jag var bara tyst. Jag sa inget tillbaks. Jag kommenterade eller reagerade inte på de taskiga saker de gjorde, sa eller spred ut om mig.
Jag bara iakttog allt utifrån. Kallt. Jag gick inte ens undan, ur vägen.
Med en dåres envishet gick jag dit jag skulle ha gått innan. Satt på samma plats. Gick till samma ställen.
Varje dag tänkte jag ”Jag ska vinna det här. Jag ska härda ut. De ska inte få se nånting!”.
Jag skaffade en ny bästis. En ny pojkvän. Jag låtsades som inget av det spelade nån roll. Som att jag inte behövde dem. Inte såg vad de gjorde. Inte hörde nånting.
Jag betedde mig som om jag var immun. Jag väntade ut det.
Sen var det plötsligt över och som förut. För dem. Inte för mig. För jag blev en annan.
Nån som kan sitta tyst i timmar, nån som kan äta sin lunch ensam, nån som kan gå in ett rum där folk tystnar och ger varandra menande blickar. Jag kan uthärda det.
Är det en bra egenskap?
Jag trodde det. Men jag vet inte längre.

Vi var vänner efter det. Vi umgicks i samma gäng, och låtsades som ingenting.
När vi blev vuxna så pratade vi om det nån gång, lite i förbigående. Det där helvetesåret, som måste ha varit så oändligt mycket längre för mig än för henne. Hon sa att hon var ledsen att det ”gick så långt”, men att det var mitt eget fel att jag var så jävla envis och aldrig gav upp, för då hade de inte fortsatt så länge och tyckt att det varit så kul. De ville ju bara att jag skulle erkänna mig besegrad. Det borde jag väl ha fattat?

Ja, jag fattade det.
Och jag skulle ändå göra på samma sätt igen.

#12

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s