Inte ens en grå liten fågel

Idag verkar så många saker futtiga. Så där som de ofta gör när man tänker på dem ur ett större perspektiv.

Nyheten om att Sveriges Radios välkände korrespondent Nils Horner mördats i Afghanistan idag slog ned som en bomb i svenska medier. Vanligen samlade nyhetsreportrar hördes darra på rösten när de skulle beskriva sina känslor inför att en uppskattad kollega blivit dödad. Hyllningarna är många, liksom bestörtningen över det som hänt. Uppgivenheten över det meninglösa våldet (finns det egentligen nåt meningsfullt våld?) och hur lite ett människoliv är värt.
Hur lätt nån, från en dag till en annan, bara inte längre finns där. Tillfälligheternas spel. Att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det är förstås ett öppet mål att säga ”hur många människor dör inte i Afghanistan eller andra oroshärdar runt om i världen varje dag? Varför bryr vi oss bara om en svensk journalist?”.
Frågan är väl snarare vad som krävs för att vi ska bry oss mer om människor medan de lever? Både de vi är nära och de vi är långt ifrån.
När man är död har man inte mycket nytta av vänliga ord, uppskattande gester, hyllningar och kärlek.
Det finns så mycket man borde säga. Varje dag. För att man kanske aldrig får en chans att säga nåt igen. För att den andre inte finns kvar och kan lyssna. För att man själv inte finns mer.

Av olika anledningar har jag tänkt väldigt mycket på det där de senaste dagarna.
Människor man mött, som inte längre finns eller som man inte vet vad som hände med sen.
Vad de lämnade för avtryck och intryck. Vad jag lämnade hos dem. Hur sällan man ens tänker på de som stått en nära som man tappat bort eller som inte lever längre.
Farmor. Mormor. Morfar.

Jag drömde om min farmor. Att jag var i hennes lägenhet, satt vid hennes köksbord och pratade med henne. Jag funderade i drömmen hela tiden på hur jag skulle berätta för henne att hon inte fanns längre, att hon faktiskt var död och inte borde vara där. Att jag inte ville säga det till henne, men kände att jag var tvungen. Och hur ledsen hon blev då. Ledsen och arg, och sa: ”Och du har redan glömt mig!”.
Nej, farmor. Jag lovar. Jag har inte glömt dig.
Inte mormor. Inte morfar.

Jag har inte glömt U. När hon sa ”Jag är en sån som alltid klarar mig, och det är du också”.
Men hon klarade sig inte.
Jag vet inte om det var en olycka eller om det var menat så. Men jag tänker på henne ibland.
När hon mötte kärleken, och att han dog. Sen hon.

Jag har inte glömt M. Han som stod upp för alla andra. Och ändå var den av oss som föll först.
Han som alltid ville vara rättvis. Men livet var inte rättvist tillbaka. Jag visste inte ens att han var sjuk. Sen plötsligt alla ledsna kommentarer och alla hej då på hans Facebooksida.
De första åren gick jag ibland in där och läste hälsningarna till honom och tittade på bilderna på honom, hans dotter och hans flickvän. Läste hur hon skrev hur tomt det var utan honom, att dottern frågat efter honom och att hon hoppades att han hade det bra där han är nu. Efter ett år, eller kanske två, hade hon postat ett inlägg på hans sida om att hon varit vid hans grav på hans födelsedag. På sin profilbild hade hon bröllopsklänning. Hennes liv hade gått vidare, medan hans bara frös mitt i ett ögonblick.
Jag har inte gått in på hans sida sedan dess.

De flesta jag mött har jag inte glömt. De finns nånstans där inne. Glimtar förbi ibland. Minnesbilder. Namn. Ett ansikte. En plats och en del av mitt liv.
Vad gör hen nu? Vad hände sen? Tänker hen på mig ibland? Vad tänker hen då?
Vänner och ovänner. Pojkvänner och flickvänner. Barndomskamrater och vuxenlivsvänner. Pluggkompisar och kollegor. Vänners vänners vänner.
Eller nån som sett mig, som jag inte sett. Nån jag sett, som inte sett mig. Såna man rör vid utan att känna dem. Såna som berör andra från distans.
Som Kristian Gidlund. Som rört vid väldigt många under en kort tid med sin sjukdom och sitt sätt att hantera den. Som rörde vid många med orden i sin blogg och bok, och nu senast i Jills Veranda, ett program som spelades in i maj förra året och sändes i februari i år, och då fanns inte Kristian mer. Fast han var alldeles levande där i rutan.
Ju fler år som går desto fler har man snuddat vid på vägen.
Vad minns jag av dem? Vad minns de av mig? Vad gjorde jag för intryck, avtryck och effekt? Vad lämnade jag för efterklang? Finns jag nånstans som nåt som glimtar förbi? Skulle jag fortsätta att glimta förbi hos nån av alla dem ibland även om jag försvann nu? Hur länge skulle jag finnas? Hur snabbt skulle jag blekna? Hur fort skulle min plats bli fylld och mina avtryck spolas bort?

Hur viktig var jag. Hur mycket var jag värd.

Hur länge sitter min doft i örngottet? Hur länge står min tandborste kvar i badrummet? Hur länge finns mina ord kvar? Hur många spår har jag lämnat?

Alla ansikten. Alla kroppar. Alla ögon. Alla ord.
Sen ingenting.
En hel massa ingenting. Väldigt länge.
Man lever så kort och man är död så väldigt, väldigt länge.
Om man tänker så blir man andfådd. Över allt man borde ha sagt, gjort och hunnit. Innan. Innan det tar slut.
All mening man borde ha lämnat. Alla avtryck man borde ha gjort. En plats man borde ha fyllt så mycket med sin närvaro att ingen annan kan ersätta just den.

Varje gång tänker jag att allt det här bara är tillfälligheternas spel. Och att man bara är ett visst antal människor ifrån att helt suddas ut och kanske inte ens saknas, av nån.
Jag tror att det här är bland det sorgligaste jag nånsin läst.
Och det handlar ändå om en människa som till slut fanns så lite att ingen märkte att han försvann.
Det starkaste avtryck han gjorde var just det, att han var så exceptionellt och ovanligt ensam att ingen brydde sig om när han dog. Det är också ett eftermäle.
Jag minns honom nu, fast det var ett tag sen jag läste artikeln. Jag kanske alltid kommer att minnas honom. Utan att ens ha träffat honom. Det är ett avtryck.

Nils Horner var inte en sån person.
Han lämnade ett tydligt avtryck efter sig. Ett eko.

Tillfälligheternas spel.

Och om jag inte hinner säga så mycket mer så vill jag ändå säga det här:
”Jag vill inte att du är ledsen så länge. Men jag vill inte att du blir glad för snabbt”

inte-ens2

#11

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s