Disgustingly good

masterchef3

Låt oss prata om matlagningsprogram (men du får förstås inte säga nåt förrän jag pratat klart. Vi kallar det skriftlig monolog aka bloggande).
Nakna kockar, jättegått på skånska (allvarligt, vad är Mat-Tina för typ av ”artistnamn”?) och Nigella som slickar på sleven lämnar mig helt kall. Okej, inte Nigella kanske…men ändå.
Per Morbergs ymniga svettande och yviga jonglerande med matvaror och knivar, Jamie Olivers läspande korståg mot osunda matvanor, den nu hädangångne Floyds sliriga stekspadeäventyr i alla delar av världen och den arge kockens spelade utbrott får mig i bästa fall att gäspa (och nästan alltid att zappa vidare på TV:n). Trots att jag älskar det mesta som har med mat att göra – särskilt att äta den, är jag sällan road av en helt vanlig TV-kock som står rakt upp och ner och lagar mat. Står han där med bar överkropp, dricker vin, röker en cigg och heter Plura och låter nån annan spela trubadurgitarr i köket blir det ännu värre.
Jag vill att det ska vara matlagning med en twist. Att bara laga mat i TV-rutan är som en lektion i hemkunskap. När en riktig karaktär lagar mat så blir det underhållning. När det är en tävling blir det underhållning. När det blir matkonst, eller bara matkonst-igt blir det kul.

Så i den andan blev jag förstås helt till mig av lycka när jag första gången såg programmet där två tjocka brittiska tanter åkte runt på en motorcykel, stannade på konstiga ställen och lagade helt bisarr engelsk husmanskost medan de småpratade på ett extremt torrt (och roligt) brittiskt sätt.
Jag blev aldrig ett endaste dugg sugen på att laga deras recept, men programmet var fantastiskt underhållande. Tyvärr dog en av tanterna, så det blev bara fyra säsonger. Men Two fat ladies (Clarissa Dickson Wright och Jennifer Paterson) är fortfarande mitt favoritmatlagningsprogram. Jag önskar jag hade det på DVD eftersom jag är helt galen i det och skulle kunna se det hur många gånger som helst.

Sen är jag även otillbörligt förtjust i Leila bakar. Jag vet inte vad det är som gör att jag är så svag för henne.
När hon fick en programserie som gick ut på att hon skulle åka hem till nån kändis och laga mat och intervjua denna person så blev det pannkaka och inte alls nån sån där fin cupcake med frosting som hon brukar baka i sitt pastelliga kök. Det var inte alls bakugnsvarmt och mysigt. Det var liksom mer kall torsk och mindre smörkräm.
Jag tror att det är själva konceptet som jag gillar, inte själva Leila (förlåt Leila!). Leilas värld. Det är bara så jämrans mysigt med det där gulliga köket, Leilas blommiga förkläde, hennes lilla berså & när hon cyklar och handlar med cykelkorgen på styret. Allt hon bakar är fluffigt och fyllt av kräm (oavsett vad det är). Sen slutar det alltid med att hon har nåt härligt överdådigt fikakalas där alla hennes vänner, grannar, alla söta barn och alla spralliga hundvalpar i kvarteret skyndar till.
Solen skiner alltid i Leila-land, ingen vänder sig om och kaskadkräks i en hink efter att ha käkat för mycket efterrätt och det är aldrig måndag. Det är Pripps Blå-reklam i tantfika-version. Allt är som ett barnprogram och Leila är som en seriefigur. Man tänker att hon är gift med Willy Wonka och är själva chokladfabrikörskan.
Därför säger jag alltid ”Leila bakar”.
Totte bygger en koja. Bo går till dagis. Leila bakar.
Men sen kom den här hårda, kalla verkligheten och lade lavemang i alla cupcakes. Plötsligt dök hon upp i ViktVäktarnas reklam och man insåg att allt det trivsamma och bulltrinda bara varit fejk. ”Leila bantar” är ju titeln på en bok för fullvuxna. Det hör man direkt.
Plötsligt går solen i moln och Leilas pastelliga kök blir som fullt av rårivna morötter och vetegräs-smoothies. Jag ser henne svettas över en roddmaskin på gymmet istället för att cykla med vinden i håret på väg till en fransk lanthandel för att köpa macarons i regnbågens alla färger.
Magin är bruten. Leila bakar inte längre.

Så jag vänder min håg mot Masterchef. Och nu menar jag inte den där billiga kopian Sveriges Mästerkock där en arrogant Per Morberg, en ettrig Markus Ajualay och en fejkbister Leif Mannerström ryar över matlagningsamatörer i TV4. Och i internationell jämförelse är de verkligen amatörer, både när det gäller deltagarnas matlagningskunskaper och i sin tolkning av programkonceptet. Barnen som lagar mat i andra länders Masterchef är vassare än alla vinnare tillsammans i den svenska versionen.

Jag menar inte heller den om möjligt ännu mer överdramatiserade USA-versionen där Gordon Ramsay, Joe Bastianich och Graham Elliot får tävlingen att verka som en sadistisk internatskola där domarnas lynniga utbrott och intrigerna mellan deltagarna får större utrymme än vad matlagningen får. Det går inte heller att  bara vara nån hemmakock som är extra bra på att laga mat, utan man måste vara tandlös, bo i ett träsk och laga krokodilburgare, ha fått hela sina familj uppäten av kannibaler, ha räddat människor ur brinnande hus eller bara vara spritt språngande galen (och kommer ändå i varje avsnitt att blekna i jämförelse med domarna). Förra säsongen vann en blind tjej. Behöver jag säga mer?

Jag syftar faktiskt inte ens på den brittiska originalserien som nu kör det oengagerade konceptet ”Masterchef Goes Large” där man i varje avsnitt avverkar så många tävlande att man inte rimligen hinner engagera sig i nån enda och inte kunde bry sig mindre när nån åker ur eller går vidare. Dock är domarna John Torode och Gregg Wallace riktigt bra och programmet handlar faktiskt en del om kockarnas skicklighet och vad de lagar för maträtter. Vilket ju kan vara en fördel när de tävlar i matlagning.

Jag menar förstås Masterchef Australia. Det är som Versailles byggt i maränger i jämförelse med en busshållplats i Flen gjord av surströmming. Där domarna i de andra programmen (bortsett från de alltid lika oklanderliga BBC-britterna) skäller ut, förolämpar och driver de tävlande till tårar så är  Gary Mehigan, George Calombaris och Matt Preston som tre små trivseltomtar i jämförelse. Eller små och små. Den jovaliske matkritikern Matt Preston är jättelång och storväxt medan den grekiskättade kocken George Calombaris är en tvärhand hög.

Australiensarna gör hela konceptet på ett annat sätt än alla de andra. Karaktärerna får stå för sig själva och det behövs inga extra draman och intriger för att lyfta deras personligheter eller prestationer. Själva tävlingen är dramatisk nog. De radar upp en hel massa roliga gästkockar som deltagarna och tittarna får lära känna. Som när det är Heston Blumenthal-temavecka och alla utmaningar handlar om molekylär gastronomi och övervakas av Heston himself.
Domarna är som snälla, omtänksamma lärare som vill att deras adepter ska gå därifrån med mer kunskap i bagaget och lämna gott självförtroende. Inte knalla ut knäckta över en skopa ovett för att de misslyckats. Till och med när nån floppat ordentligt så är det mer konstruktiv kritik och rättvis bedömning än utskällningar som gäller. Dessutom är ett program i veckan en variant där domarkockarna lagar mat inför publik eller inför deltagarna, en masterclass. Där känns det som att man också tänkt till lite – och tänkt att de som tittar kanske faktiskt är lite intresserade av matlagning.
I det fallet brukar jag faktiskt bli lite inspirerad när det gäller matlagningen (framför allt när de gjorde Golden gaytime-glassen. Kanske främst för det fantastiska namnets skull!)
Det är helt enkelt mycket mer kärlek (till mat och medmänniskor) i den australiska versionen.
Och jag älskar domarna. Jag vill ha dem som små dockor i bokhyllan.

Hur stor skillnad det är mellan Masterchef-versionerna visas mer än nån annan gång när Matt Preston i en väldigt okaraktäristisk gest kastar en av deltagarnas tallrik i golvet och skriker att det är ”disgusting!”. Man ser utbrott från Per Morberg, Gordon Ramsay och den elakaste av dem alla – Joe Bastianich – passera i revy. Man tänker att det måste vara jävligt äckligt när den mystrevlige Matt Preston använder samma typ av övervåld mot en maträtt som de elaka domarna i andra länders jurys slentriananvänder fler gånger i varje avsnitt.
Men sen förklarar han att det är motbjudande bra och att han kastade tallriken i golvet för att ingen av de andra domarna skulle få smaka.
Ett elakt spratt mot killen som med gråten i halsen stod där i väntan på sin dom. Men effektfullt.
Om det används EN gång på fem säsonger. Det är SÅ man skapar dramatik.

Jag hittade tyvärr bara klippet med holländsk text, men det funkar ändå:

#9

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s