Ändå rätt nöjd

chucky

Jag tycker att det är intressant när folk antyder för mig att mitt intensiva engagemang och plötsliga utbrott där jag pekar med hela handen och ylar om nåt jag tycker är fel, trist, dumt eller konstigt beror på att jag är missnöjd med tillvaron. Människor som antyder detta slår jag med öppen handflata rätt i fejjan. Bara PANG! Och så säger jag ”Hur nöjd är du på en skala nu då?”. Nääää, så klart inte. Sen jag och min bästis testade konceptet knytnävsslagsmål i mellanstadiet har jag icke burit hand (i alla fall inte i syfte att framkalla smärta) på någon enda mänscha faktiskt.
Är inte det där ett grovt missförstånd – att man alltid måste vara missnöjd över livet i stor för att vara arg på saker som är orättvisa eller korkade? Jag använder inte ordet ”nöjd” särskilt frekvent kan jag avslöja, men jag använder å andra sidan inte ”missnöjd” överdrivet ofta heller. Jag tycker bara att det finns oerhört mycket förbättringspotential i nästan allting. Det ser jag som en i grunden ljus och hoppfull livssyn. Jag har en massa bra förslag och tankar kring hur man kan göra saker bättre. Eller låta bli att göra dem dåliga. Är inte det hjärteskärande naivt och troskyldigt, hoppfyllt och späckat med potential, så säg?
Jag tycker personligen att det är lite imbecillt att vara allt för lycklig. Då måste man avskärma väldigt mycket av världen och livet för att lyckas klamra sig fast vid den rosenklädda gungan där en bit över mark. Jag tycker mest om folk som är plötsligt lyckliga över ganska små saker. Som barn. Om det är nåt som jag verkligen diggar med småkorvar är det att de upptäcker allting och kan bli så där orimigt skitglada över att få dregla på ett presentsnöre, eller att en främling ler åt dem, eller att få ett halvt smörgåskex som smakar frigolit eller att få hoppa i en vattenpöl eller klappa en katt eller att få en pannkaka med sylt. De bara ”ihhhhhhh”. Sen ofta iofs ”uuuuäääääääää” när kexet är slut, ballongen går sönder och katten river dem. Men ändå. De uppskattar verkligen livet till fullo.
Jag har aldrig sett i närheten av samma genuina glädje över nån som visar upp ett nyrenoverat kök eller berättar om resan till Bali eller sommarhuset eller den hembakade surdegslevainen. Eller vad vet jag – inuti kanske de bara ”iihhhhhh”.

Jag har kommit fram till att trots att jag är ganska gnällig och lätt snubblar på livets alla små mattkanter så är jag utifrån min situation rätt så lättroad och har faktiskt inte så mycket saker som jag uppriktigt saknar eller önskar, som jag inte har. Visst, det finns massor av guldkanter och räkmackor, lyxlir och VIP-köer jag skulle kunna tänka mig att erbjudas. Det finns massor av vassa kanter som skulle kunna få sandpappras av och saker som kunde förlöpa lite enklare eller helt sonika bara röstas ut ur mitt liv. Jag har inte svårt att hitta saker jag skulle kunna tänka mig att skruva lite på så de skavde mindre mot min delikata och ömtåliga hud. Men när jag verkligen rannsakar mig själv kring vad som är viktigt och inte, så har jag tillgång till många av de saker jag bryr mig mest om.

Ibland kan jag tycka att det är trist att inte ha såna grandiosa drömmar, mål och önskningar och blir lite störd över det. Men på andra sätt så känns det ibland befriande att jag faktiskt skiter ganska mycket i saker som andra jobbar järnet för att uppnå och känner stor otillräcklighet över. Jag är krass och tänker bara att de människor jag känner som har mest lyckade liv utåt ofta också har väldigt stora bekymmer.

Så för att göra en kort historia lång – jag skriver inte syrligheter för att jag är en bitterfitta med misslyckat liv. Även om jag kanske kvalar in där också. Men jag skriver dem för att jag är förbannad. Och det är en medfödd inställning.  Jag föddes sån. Jag är säker på att jag stormade ut ur livmodern och började ifrågasätta om förlossningsvården verkligen var optimerad. Jag hade ingen byxficka att knyta näven i så jag höjde den över huvudet som en av de svarta pantrarna. Eftersom jag inte heller kunde läsa vid den tidpunkten insåg jag inte att det fanns alternativet ”så jävla nöjd” att kryssa i.

Nej förresten, den kom kanske inte direkt. Enligt icke-bekräftade uppgifter från partisk källa (min mor) var jag nästan provocerande glad som liten. Jag bara var happy direkt när jag vaknade på morgonen och var som nån flinande liten flirtmagnet så fort jag såg bekant eller obekant fejja. Även de suraste surgubbar kom fram och nöp i mina små barnakinder när morsan stolt promenixade omkring med mig i vagn. Enligt morsan så styrde hon ut mig i en massa pluttenuttiga små dressar så att tanterna i affären oooohade och ahhade och tyckte att jag var en sån söt liten docka. Jag var tydligen extremt lättroad också och skrattade så jag kiknade så fort nån gjorde såna där trötta kittlagrejer eller tittutade. Min morsa påstår att jag var så snäll, timid, glad och icke-besvärlig att hon knappt kunde förstå vilken tur hon haft.
Muahahaha.
Jag skrattar även nu så att jag nästan kiknar, men denna gång mer skrockande och ondskefullt.

#6

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s