Ja, du ser också tjock ut i din offerkofta

Här kommer en sur liten uppstötning om hur mycket jag avskyr när privilegierade människor ska klappa andra på huvudet kring hur de ska möta motgångar i livet.
Jag tycker att det är så arrogant att jag blir yr och måste sätta mig ned.
Det blir en hel del yrsel dessa dagar med andra ord.

Är det inte märkligt att det verkar som att ju hårdare villkoren blir för de som har det tuffast i samhället desto mer utsätts de för alla möjliga sorters retorik kring att de ska rycka upp sig och inte ”agera som offer”. De som har det dåligt ska skämmas till tystnad. För det är deras eget fel att de har de som de har det. Om de varit starkare, mer motiverade och velat förändra saker tillräckligt mycket så skulle de ha varit någon annan stans. Alla kan lyckas, alla kan vinna, allt handlar om attityd. Alla har precis samma förutsättningar.
Och om du ändå hamnar i botten av samhällspyramiden (för allt bygger på att några måste vara där ) så ska du i alla fall ta det med jämnmod. Var tyst. Le och säga att allt är bra om nån frågar. Vända dina motgångar inåt. Tänka att det är dig det är fel på, du som är dålig, du som inte orkar.
Det är en sorts syn som även de ”goda” människorna motiverar sin tillvaro med. För hur ska man annars stå ut? Tanken på att VEM SOM HELST utan att ha förtjänat det skulle kunna åka på en fetingsmocka i livet och behöva kippa efter andan en stund är näst intill outhärdlig. Skulle man dessutom påstå att det kan vara så att en del har alla förutsättningar att klara sig tillbaka på fötter och andra nästan inte har några, och deras förmåga att klara det ska mätas mot utgångspunkt så blir folk förnärmade.
”Jaha, så bara för att jag har fjorton personer som räcker ut handen för att stötta mig på fötter igen så skall väl inte min insats ses som enklare än den som blir knuffad så fort hen försöker ta sig upp”. ALLA HAR SAMMA CHANS (PS. Förresten finns det inget som heter tur eller goda förutsättningar. Den utan ben kan springa lika fort som den med. Om hen bara vill!)

Så när man rapar upp lite floskler om att ”det finns inget som heter tur, det finns bara hårt jobb”, ”det handlar bara om attityd”, ”välj glädjen!” eller ”man kan inte ge upp så lätt, visa lite jävlar anamma!” och tycker att såna käcka sentenser kan appliceras på allt i livet, så vänder jag mig bort och kaskadkräks.
Jag skulle bara vilja lyfta upp en enda av den människans djupaste livssorger och hålla fram den och säga – beror det här på att du inte var motiverad nog, inte valde glädjen, inte hade rätt attityd och inte exponerade dig för lyckan? Kunde du, vid det tillfälle då du var djupast i den sorgen eller den tuffaste motgången, ha tagit en annan människas ”du har valt detta nederlag. Du kan lika gärna välja att vara lycklig nu” som en välbehövlig kick i arslet eller en spark i magen?
Jag utgår från att du väljer glädjen? Då, och varje gång. Annars kan du aldrig ha rätten att säga till nån annan att den människan ska hantera sina sorger eller motgångar så.
Om du svarar ”ja, det berodde på att jag inte ville det tillräckligt mycket” så ska jag aldrig säga nåt mer.
Om du ärligt kan säga att allt gott du har i ditt liv endast har givits dig för att du jobbat så hårt och kämpat så mycket ska jag inte bitcha.
Om du på fullt allvar tycker att allt dåligt andra har i sitt liv beror på att de är lata, givit upp för lätt och inte är tillräcklig motiverade så ska jag inte argumentera.
Om du kan se var och en av dina vänner i ögonen och säga att de saker de måste kämpa med beror på att de inte har ”exponerat sig för lyckan” tillräckligt mycket, så ska jag acceptera att det är ett sanningens ord som var och en ska ha som riktmärke, oavsett vad det gäller i livet.
Annars inte.

Jag hyser den djupaste beundran för människor som trots tuffa villkor, en dålig start i livet eller motgångar (av mindre och större art) förmår behålla sitt goda humör, sin kämparanda, sin kärlek till livet och en positiv attityd till sina medmänniskor. Och att de inte tänker att vägen dit är att tala om för andra att de ska jobba hårdare, ha en annan attityd eller att det är deras eget fel att de har det tufft. Du kan vara hur hård du vill mot dig själv och din egen sorg, men det tillkommer inte dig att döma andra för deras och hur de bär den. Ja, btw du ser lite tjock ut i din offerkofta också.

Med denna ljungande blixt av vredesmod skrider jag ur rummet.
Men först vill jag välja glädjen.
Därför säger jag milt att det inte är nåt fel på att använda Livets Ord-retorik eller sparka folk i magen, om det gör en själv lite lyckligare för stunden. Det är också ett sätt att välja glädjen.
Jag föredrar personligen att titta på gulliga videos på kaninbebisar.

#4

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s