Trubbiga verktyg

Jag stör mig mycket på saker. (Alla ba’ i korus nu: ”Nääää-häääää”).
Det kan vara allt möjligt. Stort som smått. Oftast tycker jag inte att det är nåt problem. It’s a drrrrty job but someone’s gotta do it. Och det blev jag. Jag stör mig – så du slipper! Jag tänker att om jag uppmärksammar andra på hur störigt en del grejer är så kanske de slutar göra störiga saker. Jag föregår med gott exempel. Sen kom jag på att andra kanske stör sig på andra saker. Exempelvis sånt jag gör. Som jag inte tycker är störigt. Det är förstås ett dilemma.
Eller inte alls egentligen. Inte för mig. Nåja.

Det är egentligen bara en sak som är lite jobbigt. När jag stör mig på saker när jag redan är förbannad, trött eller stressad. Då stör jag mig så in i helvete mycket. Kopiöst jävla skitmycket!
Inte bara så där lagomstör mig så jag kan ruska det av mig med en bild av en söt kattunge eller ett murmeldjur som äter kex. Jag vill inte skaka av mig nåt, jag vill idka våld.
Men jag är en väldigt fredlig person så jag koncentrerar mig på mördande blickar. Det är ett ganska trubbigt verktyg. Det funkar bara om nån märker det. Eftersom mina favoritstörningsobjekt ofta blivit just det för att de bryr sig noll om sin omgivning så är det dessutom ännu mindre effektivt. Så ibland önskar jag att det fanns bättre verktyg att använda. Kanske vinkelslip?

Som när nån snubbe prompt skulle med det tunnelbanetåg som stod inne på perrongen trots att det var uppenbart att han inte skulle hinna. Han sprang som om han hade Satan i hälarna (”grannens hund Satan alltså”, som Phoebe i ”Vänner” skulle ha sagt). Ni vet nån som verkligen tokspringer. Med hela kroppen (och sina kroppsdelar och sin väska). Och inget får komma i vägen. Men på en fredageftermiddag på en av Stockholms största knutpunkter i T-banan kommer oundvikligen nåt i vägen. En och annan fick sig en kyss på vägen kan man säga. Kvinnan som kom från motsatt håll med sin mobiltelefon i handen fick till exempel en sån där skön glidtackling att hon tappade mobilen i stengolvet. Killen tappade bara lite, lite fart. Bromsa kunde han inte. Dörrarna hade redan slagit igen. Han hade missat tåget. Och det hade han gjort oavsett.
Allt det där var störigt, men det mest störiga var att han sen traskade vidare som ingenting hänt. Han vände sig inte ens om och tittade hur det gått för de han knuffat åt sidan.
Kvinnan plockade upp sin mobil (oklart om den gått sönder) och såg sig förvirrat omkring. Vad hade hänt om det hade varit en gammal människa, en hund eller ett litet barn som kommit i hans väg? Om nån i rulltrappan tagit ett steg åt sidan precis när han tokrusade förbi? Jag blir förbannad över sånt. Vad kunde vara så enormt viktigt att hinna till att han var beredd att offra andras väl och ve utan minsta tanke?
Jag blev så arg att jag ville gå fram och klappa till honom – så han tappade sin jävla mobil eller sin dumstrut.

Jag stör mig på den där  kostymnissen i sin SUV som pratandes i mobilen gasade på lite extra när det slog om till gult på övergångsstället i mitt kvarter. Det där övergångsstället som ligger precis efter kurvan och utanför en lågstadieskola. Jag stör mig på hur han utan att tveka körde mot rött samtidigt som flera barn var halvvägs ut på övergångsstället. Jag ville springa efter bilen, sparka in dörren och fråga ”VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?”. Hur kan ditt liv vara så jävla mycket viktigare än alla andras?

Jag stör mig på folk som bara kan reagera på att någon kommenterar tråkigheter i världen genom att skriva att det är mer synd om folk i nåt annat land.
Men om din mamma dör kanske vi alla ska posta inlägg om att jättemånga mammor dör varje dag i Syrien, att fler mammor dog i digerdöden och att massor av mammor drunknade på Titanic? För det är mängden som räknas. Eller hur? Om nån visar empati för en sak så kan de inte visa samma empati för en annan? Man måste välja? Eller? Om man inte måste det så förstår jag inte problemet. För bascis om nyhetsvärdering så googla Lippman och Galtung. Diskutera sen i grupper. Redovisa om en kvart. Vad gör en nyhet och varför? Vad engagerar oss och varför? Hur kan man ändra på synen på vilka nyheter som är viktiga istället för att vara näsvis på Twitter om att man minsann hör till dem som känner sympati för rätt människor i rätt del av världen? Det är helt ok för mig att nån skriver ”där satt ni och kollade mello medan Ukraina brann”. Det är också störigt, men det är i alla fall nåt slags förtjänad örfil. En passus kring hur man zappar bort allt som skaver lite.  Att skriva att ”där satt ni och ojade er över Ukraina när fler dör i Syrien” är bara trött. Det är som att säga att man inte kan vara feminist i Sverige för att det finns länder i världen där kvinnor är mer förtryckta.
Jaha, visste faktiskt inte att man måste välja.
Därför kan jag obehindrat störa mig på högt och lågt.
Jag väljer inte mina strider. Jag drar fram dem ur en ”vinst varje gång”-tombola.

#3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s