Bokhögens ständiga strävan mot himlen

bokhog

Så fick man sig en liten släng av bokreainkontinens igen. Det är lika smittsamt som alla de där vinterkräksjukorna och förkylningarna som härjar varje vabruari.
Det är en åkomma jag skrivit om förut. Trots att man vaccinerat sig med argument om dåligt tryckta dussinböcker och att man själv redan har små och stora högar med olästa böcker överallt så slår den till ändå.
Det behövs verkligen inte fler böcker i det här hushållet. Men vad gör man när de ropar åt en från hyllorna?

Jag hade faktiskt en ursäkt i år också. Jag hade varit på sjukhuset och nån dumjävel där har bestämt att bara barn ska få belöningar om de står ut med att bli petade på, stuckna i fingret, vägda och mätta. Dåligt! Inte ett klistermärke, ett bokmärke, ett diplom eller en enda lite nalle med lacksköterskeuniform i sikte.
Jag fick uppmuntra och trösta mig på egen hand. Och då låg bokhandeln bra till på vägen.

I år andas bokskörden nog mest en önskan om lättläst förströelse. Plockade på mig två stycken Alexander McCall Smith á 29 spänn styck. Då kan det kvitta om jag inte är säker på om jag redan läst eller köpt en av dem – eller kanske båda. Den ena handlar om Afrikas svar på Miss Marple –  Mma Ramotswe på Damernas detektivbyrå och den andra utspelas i ett hyreshus i Skottland. Lagom exotiskt i båda fallen.
Sen blev det Fredrik Backmans ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Även om ”En man som heter Ove” var lika beräknande tårretande som att hacka lök rakt upp i ansiktet på någon så hindrar det ju inte att man vill ha mer av samma vara. Kran på, kran av. Lite ”Karate Kid” för sentimentala läsare.

Så en Mari Jungstedt-deckare på det. ”Du går inte ensam”. Kan aldrig motstå deckare som utspelas i min hembygd. Inget är så kittlande som att läsa om fiktiva mord i kvarter man som barn lekte (och tonåring kräktes). Och Jungstedt är ändå en habil deckarförfattare. Det är varken för förutsägbart eller för komplicerat, och när man hängt med karaktärerna i tio böcker så finns det nåt hemtrevligt med att återse dem och följa deras liv.

Sen fick jag hålla igen lite med mina vanliga fäblesser för ondska och uniformer, och bara plocka två tyngre böcker. Först Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz”, en berättelse om hans pappas liv. Såna berättelser fascinerar mig. Saker som hänt i en nära tid, men som ändå tycks blekna allt för snabbt och inte lämna några djupare avtryck bara generationer senare. Det är de som minns som måste berätta och sätta ord på sånt som nästan är för outhärdligt att tänka på. För att vi måste påminna oss om att vi lika gärna kunde ha levt i ett annat Europa, om andra hade fått skriva historian.
I samma anda valde jag Henrik Arnstads ”Älskade fascism”. Jag har läst och hört honom lite i debatten och blivit nyfiken på hans bok som har undertiteln ”De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Även där känns det som om svenskarna har gått in i nåt slags historielös intighet där man inte förmår att sätta dagens extremåsikter (som nästlat sig in i samhällsdebatten som om det vore vardagligt tankegods) i en större kontext och inse hur förstärkandet av vissa värden och förminskade av andra är ett reellt hot mot det demokratiska samhället.

Så det känns som bokshoppandet som vanligt återspeglar min personlighet. Afternoon tea vid avgrunden.

#2

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s