Hubotarna & jag

Jag har hundra obloggade inlägg. Jag skriver mycket just nu, men inget jag vill publicera. Jag måste vänta tills jag kan skriva nåt ”trevligt” eller oförargligt. Eller i alla fall rumsrent. Allt jag vill skriva om är minerade fält. Jag orkar inte ifrågasätta normen, det rådande samhällsklimatet, attityderna. Jag orkar inte vara den som alltid är arg på saker när alla jag känner verkar leva i nån annan lite gulligare, fluffigare, mer obekymrad värld och rynkar på näsan när jag vill prata om orättvisor och orimligheter.

Känslomässigt identifierar jag mig med de unga och arga. De som fortfarande kan hitta några jämnåriga som inte sugits in i sin lilla bubbelvärld där allt som är viktigt rör deras lilla liv och sällan samhället och normerna. De som fortfarande är beredda att slåss för demokratiska värden.

Jag vet inte vilket som påverkar mest? Är det åldern, är det hur etablerad man blir i samhället, är det familjebildandet? Jag har skrivit om det här förut, men jag märker en så väldigt tydlig skillnad. Det finns som en tröskel människor i min omgivning passerar och sen har de blivit medelålders. Och det handlar inte om åldern. Det handlar om en attityd, ett sätt att se på livet, ett sätt att förhålla sig. Ett sätt att prata om människor som inte är som man själv. Lite nedlåtande. Lite herre på täppan.
Det är som att när man kommit till en viss höjd på stegen så byter man värderingar. Jag tror det handlar om att man blir blasé, man är i en tid i livet när det lilla tar all plats (rent praktiskt och krasst har man bara tid för sina egna bestyr) och man blir ganska konservativ. Man har mycket mer att förlora på att vara stridbar, sticka ut hakan eller slåss för saker. Man kanske också har en känsla av att det inte spelar nån roll, i alla fall inte för en själv. Det är där jag alltid blir förbryllad. Ni har ju barn? Är den värld de ska leva i inte viktigt nog? Eller kommer ni att kunna curla fram bostad, jobb, ett jämlikt samhälle och trygghet till dem? Genom vad då? Pengar? Det verkar vara det enda maktmedel man siktar på. Om jag har mycket pengar kan jag ställa mig utanför allt det andra. Om jag har mycket pengar och håller mig till en krets av människor som är i precis samma situation som jag så kommer allt att fixa sig. Vi kan bo i vår lite bättre stadsdel, i vårt lite finare kvarter, våra barn kan gå på en bättre skola och umgås med bättre människor och flytta hemifrån till en lite bättre stadsdel, ha ett lite bättre jobb, bilda en lite bättre familj and so on. Resten av världen, samhället och människorna behöver vi inte bry oss om. Vi behöver inte tänka på deras förutsättningar eller situation. Vi behöver inte låtsas om att alla goda värden vi vill optimera i våra liv hela tiden har den inbyggda premissen att andra får det lite sämre.
Är människor så naiva? Tror de att de kan leva sina liv i den där bubblan? Tror de inte att när människorna utanför den inte har nåt mer att förlora och inte längre finner sig i att vara andra klassens medborgare så kommer de att ta sig ända till din lite finare stadsdel och få dig att förstå? Eller räknar du alltid med att de inte ska ha råd med bussbiljetten?

Man har sin position – ekonomiskt, yrkesmässigt och privat. Man har är etablerad och man vill inte tänka tanken på hur det skulle vara om man inte var det. Jag tror att skillnaden för mig är att jag visserligen på många sätt är inne i värmen, men att jag hela tiden vet att det egentligen är ganska få saker som skiljer mig från de som är ute i kylan. Det är så lite som behövs för att man ska ramla ner från sin höga häst. Tillfälligheternas spel. Jag tror det är därför jag reagerar så starkt på den iskallhet som många inne i värmen visar för dem utanför. Sätt att resonera, argumentera och motivera sina fördelar. Jag ska ha det så här för att jag förtjänar det. Underförstått  – de som har det dåligt förtjänar det. När man sagt det tillräckligt många gånger i sin krets och nickat instämmande åt människor som är i precis samma situation som man själv så tror jag att man nästan, nästan kan inbilla sig att det man säger är sant. Man har så fullt upp med att trampa i alla utstakade spår att man viftar bort riktiga människors verkliga problem för att de stör ens vy. Varför ska de gnälla hela tiden? Varför ska de förstöra den fina stämningen? Varför ska de vara så negativa? Varför kan de inte prata lite mer om viktiga saker: som inredning, var man ska åka på semester, vilken mobil/dator/bil som är bäst? Vilken restaurang man ska gå på? Vilken diet man ska följa? Vilka löparskor  som är bäst?
Var är alla riktiga människor och var kommer alla Stepford wives ifrån?
Och hela den här aningslösa och arroganta hetero- & kärnfamiljsnormen som man försvarar till varje pris. Varför ska nu den gruppen bli så kränkta över att deras sätt att vara, leva och välja blir förbisett och ignorerat i varje aspekt av samhället? Sitter man och säger från sin utsiktsvy där uppe där alla ens egna val och sätt att vara är norm och nåt som samhället applåderar och underlättar. Man kan inte ens erkänna att man är den mest privilegierade gruppen i samhället och lägga två strån i kors för att andra ska få samma rättigheter (och skyldigheter).
Nej, det är bra som det är. Låt oss inte rucka på reglerna. Hur skulle det se ut? Måste vi verkligen prata så mycket om allt det där tråkiga. Se på mig, jag är man och jag har inte våldtagit nån kvinna, och knappt sagt hora till nån. Måste vi förstora upp det här så mycket? Måste vi prata om rasism och sånt. Jag tolererar invandrare, så länge de håller sig till varann. Jag vet inget om nånting, men jag har väl rätt att ha åsikter och uttrycka dem ändå? Jag kan väl i min roll som normerande grupp i samhället tala om hur de som inte tillhör min grupp ska få känna inför hur de behandlas och bemöts? Jag har väl alltid tolkningsföreträde? Det är mitt samhälle. Det är mitt land. Allt jag säger är viktigt och intressant. Även det dummaste, mest inskränkta och korkade jag säger är viktigare än vad nån annan säger.

Jag har väldigt svårt för det där. Jag har blivit en väldigt tyst person. En som lyssnar på all crap och tänker saker, som jag skriver ner, men aldrig postar. Jag är inte ung och arg. Jag är medelålders och förkrossad.

En annan dag ska jag skriva nåt trevligt. Eller i alla fall lagom förargligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s