My spirit animal is a goth teenager

När blir man vuxen?
Om man måste fråga är man troligen inte där än.
Jag tycker att det är konstigt att när jag var 16 var jag mycket äldre än nu. Jag visste allt. Tyckte jag själv. Nu vet jag ungefär ingenting. Allt är komplicerat. Det var det då också, men i perspektiv inte alls. Så som det alltid slutar vara, efteråt. Jag känner mig ofta som om alla runt mig blir äldre och äldre, medan jag inte åldras alls. Utom utanpå. Och det är lite läskigt. Varför syns det inte utanpå vem jag är? Det är ofta väldigt mycket så att jag tycker att jag är så enormt i osynk med min kropp och min omvärld. Jag undrar om andra känner så också? Det här är inte jag. Det här är inte mitt liv. Inte egentligen.
Det låter ju himla sorgligt på nåt vis. Och gothfjortisaktigt. Jag har alltid tänkt att det bara är jag som är så här gammal och ändå känner så. Att för alla andra gick det över. När de blev vuxna. Och det verkar ju ha varit ett tag sen, för de flesta jag känner. När man nån gång cirklar runt den frågan tycks det mig som om de flesta blir irriterade eller provocerade. ”Ser du inte att jag har en villa, ett mellanchefsjobb och två ungar? På vilket sätt skulle jag kunna unna mig lyxen att ha existentiella grubblerier om jag passar i min kropp och i mitt liv? Jag får fan inte ens skita ifred. Din bortskämda slacker så helt utan clue om vad som är viktigt i den här världen. Vill jag känna meningen med livet så instagrammar jag mitt barn lekandes i en lövhög”. End of discussion. Och det kanske är så enkelt för dem (eller svårt då, med tanke på att man ändå vill kunna ha lite kvalitetstid på toaletten ibland). Att det är nåt oerhört egocentriskt i att vara vuxen och inte vara bekväm med det. Å andra sidan var jag inte bekväm med att vara barn heller, så det handlar nog inte om det.  Det handlar om att jag nog alltid är någon annanstans. Någon annan. Eller att jag bara inte är så intresserad av den här personen som har tilldelats mig att vara jag.

Jag har alltid lite skämts över det. Att jag känner så. Men ännu mer nu än när jag var yngre. Nu verkar det ännu mer som nåt slags posörattityd. Även om den är lika lätt att bära snyggt i den här åldern som en grizzlybjörn i en handväska.
Det sticker ut för mycket nu. Det är inget som kan passera längre. Ingen fas.
Men i söndags var första gången på länge som jag inte skämdes längre. För då såg jag ett porträtt av någon som är lite som jag. Fast jag inte är gothstjärna och gör videos där det rinner blod ur mina ögon.
Jag kan inte säga hur mycket dokumentären om Henric de la Cour berörde mig när jag satt där i mörket på Bio Rio och såg nån som pratade som jag tänker. Först på filmduken och sen från en stol på scenen.
Jag måste skriva med en gång att jag egentligen inte är nåt av hans die hard-fans. Jag har inte lyssnat på Yvonne och Strip Music, men jag har alltid vetat vem Henric de la Cour är, men inte relaterat till honom på nåt särskilt sätt. När han började synas och höras som soloartist började jag intressera mig lite mer. Och ju mer jag lyssnade på hans musik, hans texter och såg honom på scen desto mer kände jag att det var nåt som berörde mig. Jag brukar inte analysera sånt. Jag gillar, eller oftare – gillar inte. När det gäller musik behöver jag inte mer incitament än så.  Jag kan inte heller säga att jag på nåt sätt funderat särskilt mycket över personen, eller ens artisten, Henric de la Cour. Jag relaterade bara till musiken och det estetiska uttrycket. Den sämsta sortens fans. Den bästa sortens fans.

Jag brukar inte heller bli särskilt känslosam av musik, även om den berör mig. Det är nånting som sker inuti. Inte utanpå. Jag är ingen moshpit-människa. Jag är ingen rejvperson. Jag är ingen som ålar på dansgolvet. Jag är ingen som ger mig hän. På utsidan. Jag spritter kanske egentligen av eufori. Är hänryckt. Brinner av lidelse. På insidan, bakom ögonlocken, i maggropen.
Så när jag lyssnade på Henric de la Cours ”Chasing Dark” blev jag överrumplad över att känna hur tårarna helt plötsligt droppade ner i tangentbordet. Synligt och ogenerat.
Ändå var det på nåt sätt  helt givet att en sång som inte är SÅ speciell ändå är väldigt speciell.

Jag hade väldigt liten uppfattning om vad dokumentären om Heric de la Cour skulle handla om, alltså förutom om Henric de la Cour. Även om jag sett trailern innan.
Den visade sig handla ganska lite om artisten och ganska mycket om en kille som lever med en allvarlig kronisk sjukdom. Cystisk Fibros.
Det var så sjukt (pun intended) många scener, tankar och attityder jag kunde förhålla mig till. Så mycket jag känner igen. Som lika gärna kunde ha filmats i mitt liv (igen, inget av det är att stå på scen i bar överkropp med fejkblod i ansiktet).
Allt det där läkarjiddrandet, sjukhusgrejerna och den där antipatin som kanske spelats så länge att den är ett huvudnummer man måste dras med. Rädslan för att bli ”som ni”, men vissheten att det är det enda sättet att delta fullt ut. Och vill man det? Är det värt det? Att falla till föga? Att försöka smälta in, att försöka att inte sticka ut? Och om man inte vill – kan man ens välja till eller bort? Eller väljer man bort allt och alla då?

Han pratar som ett barn och han reagerar som ett barn (eller kanske mer en tonårig) och samtidigt med en röst och ögon hos nån som är tusen år. Som har sett och förstått allt. Han pratar som nån som inte vill se sig själv. Och som nån som verkligen, verkligen har sett sig själv.
Jag romantiserar inte på nåt sätt nånting av den han är eller framställer sig som, hans sjukdom eller hans sätt att hela tiden återskapa sitt utanförskap som en del av sitt artisteri. Det är som en lite för sliten jacka man envisas med att bära oavsett om den passar in i sammanhanget eller inte. För man kunde inte bry sig mindre om folk tycker den är fin eller inte.

Han känns extremt opretto, och det finns nånting hos allt han säger som hela tiden på en gång är fyllt av en sorts självupptagenhet och samtidigt en stor självdistans. Som nån som spelar sig själv, men inte vet om han gör det bra eller som han borde.  Och det där med alla i hans omgivning som visar frustration över att inte nå in, och han som visar frustrationen över att inte nå ut.

Jag vet inget om hur mycket det är han. På riktigt. Och det spelar mig ingen roll. För från och med nu kommer jag alltid att minnas den där scenen när han får en påse med en fantastisk, svindyr medicin som bara funkar på fem personer i Sverige (de med just hans mutation av sjukdomen) och i princip ska kunna göra honom helt frisk. Hur alla runt honom är oerhört uppspelta och han själv ser ut  som om det vore en biljett till sin egen begravning han höll i handen. Förbannad, orolig, rädd, irriterad.
Jag tror att det är oerhört svårt att förstå hur nån kan reagera så på ett sånt besked. Så otacksamt liksom…
Men tänk, från en stund till en annan förändras grundpremissen för ens liv. Allt man trott och vetat om sin tillvaro och sin framtid ställs på ända. Att veta att man kanske ändå ska leva utan att hela tiden ha döden flåsande i hälarna. Vilket vi alla förstås har. Det är bara det att vissa av oss har hens andetagen närmare örat. Det kanske till sist blir en trygghet. En identitet. Ett sätt att förhålla sig. Särskilt om man levt med det så länge, i varje eget andetag sen man var liten.
Att plötsligt säga att ”här finns frälsningen” (när man säkert hört löften om det tusen gånger förr och samtidigt sett klockan ticka och inget hända – inga nya mirakelmediciner eller botemedel finns närmare en själv) och våga och vilja tro på det. Särskilt om man gjort till sitt opus att vara den som inte kommer att stanna kvar. Hur ska man förhålla sig till att man alltid sagt att man snart ska gå och sen kanske ändå vara en av dem som blir kvar längst?

Jag har inte varit just där själv, men jag kan starkt identifiera mig med den känslan (av olika anledningar). Om det finns en räddning, eller ett löfte om en räddning, eller en tusendels chans till en räddning – är det alltid rätt att försöka fånga den? Tänk om man blir besviken igen, men inte egentligen orkar bli det nåt mer? Att man vet vad man har och inte vad man får. Han säger att det är 50-50 att han tar livet av sig nu. Säkert överdramatiserade känslor (om det nånsin är det när man ändå formulerar det i ord), men ändå på pricken vad det handlar om – leva eller dö. Och dö som i att kanske fortsätta att vara avstängd och bortkopplad och distanserad.

Så säger han att han känner det som att han är färdig här. Och han ska precis fylla 40. Det låter ju orimligt på alla sätt. Särskilt för att komma från någon som har ett litet barn och en så stor talang, och som inte alls på långa vägar är färdig här. I alla fall inte på nåt sätt man kan ta till sig som utomstående.
Ändå känner jag precis så själv (och jag har ändå inte gjort ett avtryck som han har). Jag är på nåt sätt färdig. Om det blir så. Kanske kan man bara säga det om man tror att man har ett val. Eller när man vet att man inte har det, men vill försöka känna som om det är man själv som kan välja. Men det är nåt väldigt utmattande med att hålla sin dödsångest i schack, särskilt när man samtidigt tror att man har den att tacka för nåt och på ett annat sätt vet att den avhåller en från att leva fullt ut. Man blir trött av att vara sjuk, av att inte veta när man blir mer sjuk och hur sjuk man blir, av att tro att man kan bemästra sjukdomen och av att veta att man inte kan det. Man blir trött när världen fokuserar på ens sjukdom och man blir trött när världen  inte bryr sig om ens sjukdom.
Man blir trött. På att försöka leva, ändå.
Jag kan tänka mig att det på nåt sätt måste ställas på sin spets till slut, särskilt om man lever ett så dekadent liv som man bestämt sig för att tillåta sig just för att man ändå inte kommer att få leva klart. Det är ingen idé att fästa sig vid den här världen eller människorna i den när man inte ska stanna så länge.
Det låter så deppigt, men på nåt sätt var det inte det alls. Det var mycket humor.
Först så svart och allvarligt och sen så vill han prompt spela på en CF-gala tillsammans med Lill-Babs, Mojje och Tobbe Trollkarl (en av filmens mest flippade ögonblick är när han försöker bonda/icke-bonda med Lill-Babs) eller när hela den klämkäcka publiken på ”en gala för livet” får lyssna på en gothrockare som sjunger om död. Obetalbart. Måste ses. Det är svart humor om jag nånsin sett nån.

Det var också så mycket i den där obekvämt slingrande långa kroppen på den där stolen efter filmen. Som om kroppen fysiskt nästan inte rymdes där på en så liten scen, i ett så snävt sammanhang, i en så stor skugga av sitt eget jag som nyss fyllt hela filmduken.  Så mycket man ville krama. Så mycket man ville skaka om. Så mycket man bara ville sitta kvar där och lyssna. Så mycket man bara vill gå snabbt därifrån. För att slippa se så mycket sårbarhet nödtorftigt skylt i teatraliska manér och yttre fuck off-attribut.
Jag tror att det där gjorde att jag tyckte ännu mer om honom. Om personen. Den han är, eller spelar.  Att han blir generad av att vara pretto. Att det är för stifft att vara allvarlig. Att det är för jobbigt att känna efter. Att det är ”assåjavetinte” och axelryckningar när han lika gärna skulle ha kunnat komma undan med att gå all in som martyr. I alla fall direkt efter en film som handlade om hans ångest över en sjukdom som stalkat honom hela livet,

Jag tycker också fortfarande lika mycket om musiken.

– Hur känns det att se en film om dig själv tillsammans med en massa folk som vill se en film om dig?
– Helt jävla bisarrt.

Dokumentären om Henric de la Cour kommer att sändas på SVT under hösten. Se den.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s