Nästan som otrohet

Nu har jag åkt buss. I en helt annan stad. Och kanske hjälpte det lite. Jag har inte hållit mig helt från sociala medier, men jag har mest bara sänt och inte tagit emot. Framför allt inte särskilt mycket av andras åsikter. Jag har bara delat med mig av det som varit kul och bra. Och den senaste tiden har det varit mycket sånt. Det har varit enklare än vanligt att vara jag. Gott så.
Nu nåt annat. Lite ”uppföljning” på tidigare inlägg kanske man kan säga.

Ni vet hur jag alltid är så här kategorisk och har en bestämd åsikt. Om högt och lågt. När det gäller problem av mer I-landsaktig karaktär så var det inte så länge sedan jag rasade över billiga Martens-kopior och varför folk inte bara kan köpa ett par äkta Martens om de nu gillar looken. Jag skulle aldrig i helvete nedlåta mig till att köpa ett par kängor som snott Martens look. Det är ett rent helgerån. And so on. Jag håller ännu den åsikten högt.
Men vi måste prata om en sak. Mina nyinköpta K. Cobler-kängor.

kangor

Jag har X antal Martens i hallgarderoben. De flesta av dem ganska hårt slitna av att jag använt dem året runt till vardag och fest. Nu har jag haft en lång period när jag inte kunnat ha nåt annat än gympadojor med dämpade sulor och lika ihärdigt knallat runt i mina lila Adidas, men Martens-saknaden tilltar allt mer. Jag har kollat efter ett par nya hela våren, sommaren och hösten. Provat och klämt och ratat. Kollat i alla Martens-butiker i alla städer jag varit. Kollat på nätet. Försökt uppbåda nåt slag begär för nån av de nya modellerna. Men varje gång jag provat både gamla favoriter och nya modeller har det känt som om mina fötter är mitt emellan två storlekar. Den ena är för liten. Den andra är alldeles för stor. Jag förstår inte riktigt hur det kan ha blivit så helt plötsligt. Nåt fuffens är det. Jag vet att det är den mindre storleken jag måste välja för att inte sen klafsa runt i för stor kängor (har ett par i den större storleken och de känns som att vada runt i ett par båtar efter att jag haft dem ett tag, så jag befarar att det ska kännas så om jag väljer den). Jag vet också att det är ett hårt jobb att gå in ett par Martens, och mina fötter har verkligen inte varit sugna på den proceduren nu.

Men nu när jag tog en liten tripp till en annan stad så letade jag förstås ändå upp den lokala Martens-krängaren och insåg igen att – nä, de har precis samma utbud som i butiken hemma och ja, det är precis lika knepigt med storlekarna var jag än envisas med att prova dem. Även fast jag bestämt mig för att köpa ett par nya så blev det ingen affär. Så när jag tog en missmodig skoletartur i andra skoaffärer här hemma så var det med siktet inställt på nån helt annan typ av skor för hösten och vintern. Så fick jag syn på de där kängorna. 20-håls med snörning och genombruten stålhätta på tån. Jag kollade snabbt på dem och sa irriterat till shoppingsällskapet att det var då fan vad alla ska sno Martens-konceptet, men la till i lite mer beundrande tonfall att det i alla fall var en färg och modell som jag inte sett hos Martens och att de i alla fall hade haft den goda smaken att varken kopiera den gula sömmen eller flärpen i skaftet. Sen ställde jag ner dem och hastade fram till hyllan där de hade sina Martens. Jag provade ett par vinröda, ett par mörkblåa och fingrade på de där som jag hovrat runt rätt länge  – 1460-modellen Cassidy Skull (blanksvarta döskallar och blomrankor i reliefmönster på svarta kängor. Samma mönster finns även på lila och vinröda i samma modell). Nu kör vi, tänkte jag. Men så klart fanns det bara ett par, som inte ens var i de påtänkta lite för liten/lite för stor-storlekarna. Besvikelsen!
Ska du inte bara prova de där andra? undrade mitt sällskap.
Nej, det går inte. De är inte Martens, förklarade jag.
Du kan ju prova?
Och det kunde jag ju iofs. Och de satt som en smäck. Och var snygga. Och det sa klick. Och när jag tittade på prislappen och såg att de var dyrare än ett par 20-håls Martens så tänkte jag att det var ok. Det var inga billiga kopior. Det var ett par hutlöst skitdyra kopior, som dessutom ansträngt sig för att inte efterlikna originalet lika mycket som brukligt. (Om man inte kollar ett par 1B60 Cherry Red förstås)
Jag försökte söka stöd i mitt shoppingsällskap. Kanske var de ändå lite för iögonfallande för en sofistikerad kvinna i min ålder (muahahaha)? Kanske var de ändå lite för dyra för min budget (måste nästan avstå från morgonlatten i två hela månader för att kompensera detta)? Kanske skulle jag frångå alla mina ideal och plötsligt finna mig ropande från min balkong att folket kan äta bakelser om de inte har bröd (kängorna är åtminstone röda, hjälper det? Nähä, inte det. Och de är faktiskt Bordeaux, ropar Marie Antoinette).
Shoppingsällskapet sa ”Vill du ha dem så köp dem”.
Expediten höll med mig om att jag förtjänade dem.
Och vad ska en säga när ingen annan säger stopp?
Kanske: Förlåt Martens. Next time?

***

Och man kan också notera att jag på min tripp besökte en lokal Body Shop-butik. Och hittade en REA-hylla med Spa Wisdom Japan-grejer. För 120 spänn fick jag både min efterlängtade Yuzu & Rice Body Milk och en duschkräm i samma serie. Ännu en tids respit alltså…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s