Åka buss

Jag har alltid tyckt att det är så extremt oskön stil att typ skriva ett blogginlägg om att man 1) inte har tid att skriva blogginlägg 2) nu ska göra en paus från att skriva blogginlägg. (OBS! Har gjort båda sakerna själv. Mer än en gång).
Man bara:  ”Did I ask?” eller ”Jo, med tanke på att du aldrig skriver så har jag liksom fattat att du inte tänker vara aktiv i din blogg”. Ungefär. Lika illa tycker jag att det är att dramatiskt trumpeta ut sin sorti från nån sorts social plattform på nätet, som en  drama queen. Typ om man är en kändis som Twittrar och som fått kritik för nåt puckat man sagt och sen vill markera att nu ska minsann andra inte få ta del av ens lysande närvaro som straff. Den logiska kullebyttan kring att straffa sina haters med att de ska få slippa se en.
Vi kan kalla detta beteende ”Lex Birro” (eller för jämlikhetens skull ”Lex Cissi Wallin”). Det som liksom tar udden av allt är att man kommer  tillbaka fem sekunder senare och låtsas som ingenting. Men det är nog för att jag är ungefär likadan som jag stör mig så mycket. Fast jag brukar sällan trumpeta ut min sorti eftersom det helt enkelt inte är tillräckligt många som ens skulle notera den och då blir det bara så där tragiskt.  Det finns inte ens nån som kan håna en för ens inkonsekvens och svaga karaktär…
Som att rymma hemifrån och sen komma tillbaka efter nån timme när man blir hungrig.
Fast så gör jag fortfarande ibland. Jag går bara ut och vill inte gå hem. Jag brukar sätta mig på en bänk och läsa en bok, eller bara glo. Eller åka buss. Bara kliva på en buss, kliva av på en station och ta nästa, och kliva av den och stiga på en ny. Leka med tanken att fortsätta så hur länge som helst, och till slut hamna så långt bort att man inte kan komma hem igen. Det skapar ett slags stillhet i bröstkorgen. Att möjligheten finns.
Men när det blir mörkt åker jag alltid hem. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt. Fast egentligen är det inte mörkret jag har nåt emot. Det är de andra människorna, och saker de gör när det börjar bli mörkt. Och jag tror det är en metafor. För nästan allting. Det är inte mörker som är läskigt. Det är människorna i mörkret och hur de utnyttjar det för egen vinning, eller bara för att skada andra.

Men tillbaks till ämnet. Nu tänker jag göra just så, fast på omvänt manér. Jag bloggar om att jag ska ta en paus från sociala medier, i en blogg jag aldrig uppdaterar, ingen läser och som i de allra flesta fall inte har samma ”läsare” som mina konton i sociala medier. För att jag på nåt sätt alltid vill säga saker som jag ändå inte vill att nån ska ta del av. Lite av ett dilemma. Nästan alltid.

Jag har alltid haft ett ganska gränslöst förhållande till mitt online-liv (jag vet, nu för tiden tänker inte folk ens så – allt är samma, man är alltid uppkopplad och närvarande. Nätnärvaron sker liksom automatiskt genom nån extra tentakel som växt ut från en. Det är inget man stänger av eller slår på). Jag har haft svårt att sätta gränsen för tid, omfattning och känslomässig input. Och inte sällan så har jag i perioder blivit deprimerad av att ta del av all åsiktsdynga som sprids i de kanalerna. För att jag tar del av för mycket. Och även där vet jag att det är att skjuta budbäraren att säga att Twitter, Facebook, kommentarer här och där är dränerande och deprimerande att ta del av. Det är människorna som är deprimerande – deras åsikter, deras sätt att delge världen dem och deras oförmåga att inse att de kan skada, såra och skapa motsättningar. Så kanske har jag helt enkelt svårt för vissa delar av mänskligheten i perioder. Den där omänskliga mänskligheten. När man öppet visar förakt för människor man inte håller med, när man hånar och sparkar nedåt, när man förringar andras känslor och upplevelser. När man är för ytlig. När man är för arg. När man är för nyanslös. När man är för förtvivlad. När man är för uppe i sitt eget arsle. När man ”bygger sitt varumärke” till vilket pris som helst. Säg mycket, interagera mycket, men säg helst inget om nåt som är det minsta meningsfullt.

Ibland klarar jag inte av att ta del av så många röster som säger saker som jag nog helst inte vill veta att andra tycker och känner, eller sånt som är för tungt för att förhålla sig till. Jag har ingen förmåga att filtrera och det byggs successivt upp ett starkt obehag och en stor trötthet. En motvilja. En alienation. Jag vill inte läsa käcka uppdateringar om nåns perfekta lilla liv som bara då och då avbryts av att nåt fult sipprar fram från ett verkligt ansikte där bakom. Nåt nedsättande om människor som är si eller så (ofta nåt de inte är av egen förskyllan) och att det borde vara si eller så för att få ta del av det här perfekta som man egentligen bara unnar sig själv och nån som är som en själv.
Ganska ofta kan jag köpa det där. Avmaskera människor tidigt. Välja bort. Filtrera. För att jag vet att de inte kommer att säga nåt som jag vill ta del av. Men jag kan inte välja bort såna som jag inte själv valt in, som dyker upp i periferin. Då börjar jag tolka de goda människornas tystnad som ett medhåll till onda saker. För mig är det faktiskt så. Visar man aldrig att man inte är emot så är det till slut nästan lika illa som att vara för.  Om man inte sätter ned foten när folk dissar och pratar skit i ens egen kanal, när ska man då göra det?
Det är allas ansvar det här. Det går inte att stänga sin grind och lukta på blommorna i sin egen trädgård om allt rasar där utanför. Det är din värld också. Du måste också hjälpa till. Gå med ljus där det är mörkt. Mota bort det som skadar oss alla om det får fortsätta.

Fast precis nu är det så det måste bli för mig. Jag måste stänga grinden ett tag. Både för de fina små iscensatta idyllerna och för de arga, föraktfulla, ledsna och motmänskliga.
Jag orkar inte ta del av det här just nu. Det gör mig för ledsen, påverkar mig för mycket och suger för mycket kraft ur mig.
Och jag vet…det tar väl bara några timmar innan jag är där igen. Men nu – ett par varv runt kvarteret och frisk luft och kanske kliver jag på nån buss. Får se hur långt jag åker den här gången.

Annonser

2 reaktioner på ”Åka buss

  1. (Va? Hade jag redan kommenterat det här, hann jag tänka – innan jag insåg att jag har världens vanligaste namn och således borde sluta reagera på att se ”mitt” namn på andras kommentarer…)

    Jag känner instinktiv motvilja till att du ”försvinner” sådär… Samtidigt skriver jag ju under på allt du skriver, om människor och mörker och dramaskapande hit och dit… Det börjar bli förbannat svårt att förhålla sig till samtiden med någon slags tillförsikt och (ha!) optimism, om man säger så…

    Men jag förstår dig – och hoppas du har en fin resa ”runt kvarteret” och så…!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s