Att bli ägd av tingen

Ganska länge nu har jag haft problem med saker. Alltså grejer. Ting. Jag har alla möjliga problem, men ett av de mer världsliga är det här med att jag får mer och mer ångest över alla ägodelar jag har. Jag gillar fina saker, pryttlar, grejer. Jag tycker om att köpa och äga.
Jag tycker också om att gå all in om jag blir förtjust i nåt.  Ett tag köpte jag enormt mycket parfymer. En annan period älskade jag Koziol-saker. Rätt länge hamstrade jag BodyShop-produkter. Sen har det varit skor. Nagellack med glitter. Mönstrade muffinsformar. Svarta blusar med kort ärm. Böcker om andra världskriget. Armband. Snygga fruktskålar. Armémössor. Kokböcker. Anteckningsblock. Bakfyllor.
Listan kan göras lång. Men jag har generellt svårt för måttfullhet. Jag är typiskt en sån person som skulle köpa exakt alla tillbehör och all utrustning direkt om jag skulle bli intresserad av nån särskild hobby. ”Hela hockeymunderingen innan jag ens kan åka skridskor”-typen.

Jag fann då också stort nöje i själva processen. Att hitta åt fint och att liksom känna att jag kunde köpa det och äga det. Eftersom detta turligt nog inte på nåt sätt var kopplat till att det behövde vara dyrt eller exklusivt så kändes det egentligen inte som nåt problem att ha shopping som ett intresse. Det var också helt uppenbart ett sätt att kompensera mig själv för de perioder i livet där jag inte haft möjlighet att vara så generös mot mig själv när det gällt materiella ting. Men för nåt år sedan började det plötsligt kännas som om shoppandet var allt mer håglöst och att jag ganska ofta stannade upp med nån pryl i handen och tänkte ”Behöver jag den här? Vad ska jag ha den till? Var ska jag ha den?” och bara ställde tillbaks den i hyllan igen. När jag väl köpte nåt var det inte sällan så att jag redan med kassen i handen på väg hem slog om från eufori till krank blekhet och tänkte att ”Det där var väl onödigt?”.
Väldigt otypiskt mig. Väldigt typiskt mig.

Jag kände också ett allt större obehag kring alla saker jag omger mig med. Ett slags tryck över bröstet så fort jag öppnade en låda, en garderob eller tittade mig omkring hemma. Irritation över prylarna. Inte som förut, glädje över att äga dem.

Sen finns det förstås flera olika anledningar till att jag började känna så just då. Det är inte särskilt svårt att koppla det till andra förändringar i livet.
Jag tillbringade mer tid hemma (= ser alla saker + passerade inte lika många affärer på en daglig basis). Jag behövde tänka mer på ekonomiska spörsmål igen. Jag blev medveten om hur många saker i livet som inte kan köpas för pengar och funderade på varför jag la så mycket tid på att köpa saker för pengar. Jag började även känna en viss antipati mot konsumtionssamhällets galopperade inflytande över människors idé om självförverkligande och lycka. Jag funderade även mycket på yta kontra innehåll.
Sen blir det väl också tydligt att man inte har så värst stor nytta av att ha fem olika sorters mascara när man inte kan lyfta armen eller koordinera handen till att sätta den på fransarna. Även om det var ett övergående tillstånd så kändes plötsligt många saker som jag engagerat mig i förut inte riktigt så…angelägna. På nåt sätt.

Inte så att jag på nåt sätt började leva ett liv i askes och utan att känna åtrå till att lägga beslag på saker som jag fann nöjsamma eller tilltalande. Men det kändes helt enkelt inte lika bra att köpa eller äga längre. Det kändes bara inte tillfredsställande nog. Det handlar inte om nåt slags moralism kring prylsamhället (även om det inte skulle vara mig främmande att lyfta den frågeställningen heller för all del) utan om vad det betyder att stilla olika behov med att köpa saker. Visst, många saker köper vi säkert för att vi verkligen behöver dem eller för att det gör saker roligare, enklare eller känns bra. Men väldigt mycket är bara ett substitut för nåt annat. Vilket jag tycker är helt ok. Bara man vet om det och då och då stannar upp och funderar på det.

Det som framför allt gjorde mig mindre benägen till att hänge mig åt shopping eller att öka på mitt prylinnehav ytterligare var en allt starkare känsla av att tingen äger mig mer än jag äger dem. Det är svårt att förklara hur jag menar, men det är som att ju mer man fäster sig vid ägodelar desto svårare är det att fokusera på bestående värden. Det är skrämmande att ha så mycket saker som pockar på och kräver engagemang eller uppmärksamhet. Det distraherar från annat. Och det är ibland meningen. Avsiktligt. Men ofta tror jag att man inte ens tänker på det. Inte ifrågasätter det ens inför sig själv.
Ännu värre är det att omge sig med massor av saker man egentligen inte använder eller har nytta av. Det hände aldrig förr att jag köpte nåt som jag redan hade. Det hände aldrig att jag insåg att jag visst redan köpt den filmen, boken, prylen. Att jag redan hade nästan exakt ett sånt klädesplagg eller såna skor. Det hände (nästan) aldrig att jag letade efter saker och inte hittade dem för att jag hade så mycket andra saker. För jag hade koll på alla mina ägodelar. Troligen för att jag ägde en mindre mängd prylar.

Jag är tyvärr en sån person som dessutom har svårt att skiljas från saker. Jag känner skam inför att slänga grejer som knappt är använda eller som är flitigt använda men det ”inte är nåt fel på”. Jag tänker att jag kanske kommer att behöva det (sen) eller sakna det om jag skulle göra mig av med det. En del saker har nostalgiskt värde eller är knutna till en med andra känslomässiga band. Farmor finns inte längre, men den gröna glasskålen hon hade godis i på jularna finns – i mitt skåp. Att göra sig av med den skulle vara att sudda ut ett minne. Presenter man fått av nån man tycker om känns svårt att göra sig av med. De flesta saker man köpt eller skaffat tycker man på nåt sätt om, eller vet varför man tyckte om just då.
Men allt detta blir en ohållbar ekvation – att skaffa fler och fler saker, och ändå vilja behålla allting. Ändå finns det också nåt i mig som vänder sig emot det motsatta. Att slänga och köpa nytt hela tiden utan att ens reflektera över det enskilda tingets värde (ekonomiskt och känslomässigt).

Jag har som sagt var haft den här känslan flera år nu, men kanske inte riktigt vetat vad jag skall göra med den. Jag har helt klart skurit ned på min konsumtion av kläder, smink, skor, inredningsgrejer, böcker, filmer, skivor och ”fina grejer” eller ”bra att ha”-prylar.  Däremot har jag ganska halvhjärtat tagit mig an att rensa ur bland de ägodelar jag redan har. Jag har helt enkelt inte orkat. Jag har blivit helt överväldigad av anblicken av överfyllda lådor, skåp och hyllor. Haft viktigare saker att ta tag i än att göra upp med prylarna. Samtidigt har det känts som om de låser mig, hindrar mig från att andas och att tänka. Kräver och kväver. Tynger.

Men nu har något hänt. Jag tror även det är nåt slags omständigheternas envisa gnagande som slutligen lett till nåt slags ”nä men va fan!”-känsla.
Det triggas delvis av semestern. Dels för att man plötsligt har lite mer ork och sen för dels att ledigheten ägnats åt att besöka flera äldre släktingars hem och se hur denna ”spara på allt utifall att…”-attityd gått lite över styr. Det blir så mycket tydligare när man ser att nån annan tycker att det är viktigt att ha fyra osthyvlar i ett ensamhushåll (en är fin och en funkar och en var mormors och en är extra) eller inte hittar saker de behöver för att de har så mycket de inte behöver. Jag vill inte vara sån.

Jag kommer aldrig att bli en människa som bor i ett helvitt hem där de enda dekorationerna är en skål med citroner, en tavla med kakaoögon, en ljusstake från Svenskt Tenn och en kruka basilika i köket. Men behöver jag fyra tekannor? Behöver jag tjugofem läppstift? Behöver jag kläder och skor jag aldrig använder? Behöver jag metervis med böcker jag aldrig läst och aldrig kommer att läsa? Behöver jag flera kartonger med julpynt fast jag knappt brukar julpynta? Behöver jag fem olika uppsättningar med assietter? Behöver jag behålla alla tidningar och magasin jag prenumererat på?
Det är ändå de lätta grejerna. De jag själv kan se kanske behöver åtgärdas.

Jag började med kläderna och skorna. Jag rensade ur. Skänkte bort, kastade och la i en ”kanske”-hög. Några veckor senare gick jag igenom den högen också och kunde skiljas från ännu mer. Tackade älskade plagg för den här tiden och gjorde slut med sånt jag ändå aldrig gillat. Försökte tänka att jag framåt ska lära mig av shoppingmisstagen (känns det inte hundra i provrummet kommer det inte att kännas bättre hemma) och att det är ok att släppa taget om sånt man trivs i innan det faller sönder i små bitar eller har antagit färgen ”ljussvart”.

Sen följde utrensning i andra skåp och lådor.

Som en trist men ändå lyckosam händelse upptäckte jag nyligen att nåt slags ohyra kommit in i köksskåpen och i jakt på dessa små obehagliga insekter så blev det till att skura och rensa i alla köksskåp. Och då hittade jag en massa saker som jag inte tycker att jag behöver längre, och några saker som jag lagt på en mental ”kanske”-hög (typ ”använder vi inte detta på ytterligare ett halvår lär vi inte behöva det sen heller) och några köksgeråd som helt enkelt behövde ersättas med nytt och fräscht (det kan eventuellt vara ok att nu pensionera sånt som hängt med sen ens första flytta hemifrån-hushållet). Kasse efter kasse åkte till grovsoprummet och en liten del sorterades ut till det som jag kallar ”loppis”-högen (yeah right, som att jag tror på det själv. Att jag ska stå och kränga prylar på nån loppis. Men man vet aldrig…min aversion mot att bara slänga fullt funktionella och hyfsat nya saker kanske vinner över min antipati mot loppisar. Och ja, jag har redan skänkt massor till Myrorna, Frälsis och Stadsmissionen så jag vet att det alternativet också finns!). Jag har nästan blivit lite manisk kring detta (som så mycket annat) och vill nu slänga, skrubba, rensa och göra mig av med saker. Jag vill bereda plats och skapa utrymme.

Men så kom jag till bokhyllan. Det är svårt på riktigt. Jag älskar att äga böcker, att ha en bokhylla och att ha mycket böcker. Vi hade inte det hemma när jag var liten. Att köpa böcker för att äga dem ansågs inte som intressant i mitt barndomshem. Böcker var mer slit och släng. Nåt man lånade på bibblan, köpte i pocket och gjorde sig av med när den var läst. Jag minns mycket tydligt hur jag fick tjata mig till att få gå med i nån bokklubb och hur sällan som böcker jag skrivit på min önskelista låg i paketen sen. I bokhyllan hade vi mest prydnadssaker. Jag minns bara en tummad uppslagsbok (min favoritbok), en dammig bok om dinosaurier, en bok med kristet sedelärande berättelser (tror pappa fått den av farmor som var lite kyrklig) och några klassiker samt ett mindre  antal slumpartade skönlitterära romaner av annat slag. Jag hade läst alla både fram – och baklänges redan på mellanstadiet. Inklusive de jag kanske borde ha väntat lite med – som ”Fanny Hill”, Caryl Chessmans ”Cell 2455” och nån extremt hårdkokt noirdeckare med Mike Hammer.
Jag köpte enormt mycket böcker de första åren efter jag flyttat hemifrån. Särskilt fackböcker. Sen recenserade jag böcker några år och har fortfarande hyllorna fulla av recensionsex. Jag vet att det är dags att rensa, men inte fan kan man slänga ett helt band med lexikon som man samlade och gnetade ihop under flera år (trots att man kan googla allting och få det mer aktuellt)? Inte kan man skiljas från sin latinska ordbok eller sina Per Hagman-pocketböcker? Inte kan man avyttra signerade böcker, ens om de är deckare? Inte kan man kasta finfina utgåvor av barnböcker eller olästa kvalitetsböcker? Kommer det inte nån dag när man kommer att vilja fördjupa sig i en bok om slaget vid Kursk eller kommer att vara stark nog att hålla uppe Murakamis tegelsten ”Underground” länge nog för att läsa den?
Jag vet att många tycker att man lika gärna kan läsa e-böcker. Men jag känner verkligen inte så. Jag tycker om känslan av boken i sig. Tyngden i händerna, pappret, doften, trycket, att vända blad, omslaget – bokens fysiska närvaro. Jag läser mycket elektroniskt. Men det är nåt annat med längre skönlitterära texter – en bok vill jag hålla i och känna, bära med mig och se på. Äga.
Så böckerna blir nog det tuffaste. Böckerna och DVD-filmerna. Jag säger bara ”Buffy”-boxarna – över min döda (och med en påle i hjärtat spetsade) kropp.

Det värsta är att jag vet att även när jag varit tuff och rensat ur massor kommer jag fortfarande att ha skrämmande mycket prylar.
Det här jobbet kommer att pågå livet ut. Den som har mest prylar när hen dör vinner inget alls, men lämnar en massa jobb åt de som ska rensa upp i röran efteråt.

 

Annonser

En reaktion på ”Att bli ägd av tingen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s