Aldrig i Almedalen

Jag är född och uppvuxen i en pittoresk liten stad dit folk vallfärdar sommartid. Just nu är det en miljard lobbyister, politiker och annat löst folk där och pimplar rosé och pissar på ringmuren. Och nätverkar (ett av mina hatord).
När folk frågar om jag inte ska ”flytta tillbaks nån gång” stirrar jag oförstående. Jag skulle hellre flytta till random annan småstad var som helst i Sverige, oavsett om de är fulare och har färre medeltidsruiner att lajva i. En småstad är alltid en småstad. Det enda förmildrande med en är att den inte är din. Det spelar ingen roll om de små trånga gränderna är prydda av klängrosor och om det är roligare att vara tonåring på ett ställe som åtminstone lever upp 2 ½ månad på året. Småstadens förbannelser är storleken. På staden och på hjärnorna hos de som inavlats där för många generationer (förlåt, men mina föräldrar är i alla fall inte släkt. På så nära håll…).

Jag tänker inte särskilt ofta på de 18 år (plus eller minus nåt år då jag landade där emellan plugg och jobb) jag bodde där. Jag tänker i alla fall inte särskilt ofta på det med nostalgi. Att komma tillbaks dit nu är som att besöka en plats som inte har nånting alls med mig och mitt nuvarande liv att göra. Det är som om de saker som hände där inte angår mig. Den största delen av mitt liv har jag ändå inte bott där. Nästan inget alls som vuxen människa i alla fall.
Det är konstigt att nåt som är så välbekant ändå är helt obekant. Men nånstans inuti känner jag alltid ett vagt obehag när jag är där. Som en tvångströja som spänns åt. Allt det som är vackert, mysigt, pittoreskt och fyllt av bra minnen halkar bakom nåt slags ruvande tonårsångest som alltid bubblar upp så fort jag stiger i land där. Mina tonår var troligen inte värre än nån annans. Jag tror inte att nån som skulle djupstudera min uppväxt skulle hitta nåt särskilt utmärkande, åt nåt håll. Min barndom präglades mest av att jag var extremt blyg. Mina tonår präglades mest av att jag ansträngde mig oerhört för att vara oblyg och umgås med oblyga personer.
Det gick väl ibland lite vilt till i de sällskap jag befann mig i, men själv har jag alltid varit rätt mesig. Jag ville vara med där det hände. Där det var spännande. Där nån som kunde erbjuda nåt annat kunde dyka upp. Men jag hade inget intresse av att själv vara nån som testade de förbjudna gränserna allt för utförligt. Jag ville bara se vad det fanns för möjligheter att utforska. Senare. På en annan plats.
Men bara att vilja vara nån annan, nån som inte tänkte stanna där och nån som visste att den stan var för liten var tillräckligt utmärkande. Tillräckligt uppkäftigt.

Jag kände mig aldrig hemma där. Och det gör jag fortfarande inte.
Varje gång jag är där så konfronteras jag med nåt ur det förflutna. Oftast bara mitt eget jag – gamla brev, dagböcker, fotoalbum. Gator där man gick, hus där man bodde, platser man upplevt saker för första gången. Ibland konfronteras jag med andra. Det är läskigast. När man möter folk från förr. Och de har trötta medelålders ansikten istället för de som de brukade ha. De går på samma gator fortfarande. Umgås med samma människor. Handlar i samma affärer. Fikar på samma fik. För mig är det obegripligt. Nästan stötande. Det är som allt stått still (fast inget har det) och man vaknat ur nån kryosömn eller klivit ur en tidskapsel. Jag är samma, men en annan. De är samma, men med otäcka, gamla (nya) ansikten. Jag känner inte dem. De kände aldrig mig.

Det som stör mig är att de senaste gångerna jag varit tillbaks har jag stött på gamla klasskompisar och bekanta, som alla efter de mest nödvändiga artighetsfraserna har dragit upp händelser ur det förflutna. Sånt jag glömt eller förträngt. De pratar med mig som om vi var överlevare från en skeppsförlisning, om upplevelser vi delade och människor som borde ha betett sig annorlunda då. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte minns de sakerna. Att jag inte vill höra talas om dem. Att jag har svårt att relatera till dem.
Jag är helt ärlig när jag säger att det förbryllar mig att de detaljer de minns är av den arten och att de vill prata om det nu. Med mig. Det förvånar mig att de bor kvar och konfronteras med människor de uppenbarligen hyser agg till fortfarande. Men nu är de kanske föräldrar på samma föräldramöten. Kanske för de sina minnen vidare till sina barn? Kanske axlar deras barn bara samma roller som de hade under sin uppväxt?
Det berör mig (på ett ganska obehagligt sätt) att de på nåt plan ber om en förlåtelse eller upprättelse jag inte kan ge, vill knyta ett band av gemenskap som möjligen varit av nytta då – men inte nu, och vill ha bekräftat för sina vuxna jag att det där faktiskt hände. Det är som om vi alla såg samma bilolycka ske, men aldrig kunde sätta ord på upplevelsen då eller hade mod att konfrontera varandra med sånt som hände.

Det är som om åsynen av mig triggar minnen hos andra människor. Liksom, 200 år senare och 30 sekunder in i ett samtal med nån man delade verklighet med för 25 år sen ”xx var en sån bitch/ett sånt svin/en sån sorglig människa. Kommer du ihåg vad hen gjorde/sa mot mig/dig/random annan person?”. Jaha? Som vanligt känner jag bara. Jo, men jag SA ju det. Det var det som blev mitt problem att jag en dag bara vägrade finna mig längre. För egen del och för andras del. Att jag alltid slog tillbaks och att jag vägrade acceptera att jag och andra skulle hålla oss till vad vi blivit ålagda att nöja oss med. Jag böjde mig fan aldrig efter det. Om jag så stod ensam kvar. Och det gjorde jag. Så många gånger.

Nu, 200 år senare, så har deras vuxna jag funnit att jag hade rätt. Att nån mer borde ha sagt nåt, bekräftat att det som hände var fel, att det inte var ok. De talar för barnen de var och för barnet jag var.
Tack, men det är lite för sent. Jag hade den rösten och den insikten redan då. Hade flera haft det hade vi varit för många för dem. Då hade vi satt agendan. Då hade de här samtalen aldrig behövts. Då kanske jag hade sett på min hemstad med andra ögon. För mig kommer den alltid på nåt sätt att vara en brottsplats. Jag blev rånad på nåt som kunde ha varit mitt, och som tagit så lång tid att hitta igen. Jag såg andra bli rånade på samma sak. Jag bestämde mig för att en sån plats kan man inte växa på. Så jag flyttade.
Jag vill inte höra deras bikt. Jag vill inte bikta mig. Jag är så långt därifrån nu. Jag vill inte att de tar mig tillbaka i tiden. Det som hände det hände.

Jag har aldrig velat återvända och ta revansch eller ”visa dem”. Jag visade redan då att jag var god nog i mina ögon. Jag behövde inte bli nån annan för att duga för dem. Jag tyckte redan då att de skulle ändra sitt sätt att se på mig och andra, inte att jag skulle ändra mig för att passa deras lynniga små domstolar om vad som var rätt och fel. Jag kan inte bry mig mindre om vad de skulle tycka om den jag är idag. Jag tyckte inte om dem då och jag tycker inte om dem nu. Det finns inget intresse från min sida att låtsas som om inget hände, lika lite som det finns nåt intresse från min sida att diskutera det som hände.

Men nånstans inom mig finns en tyst glädje över att i den där lilla staden finns det så många människor som vill brandskatta klassrummens och skolgårdarnas alla Valdemar Atterdags tillbaks till medeltiden.
Så när folk åker till den staden och dricker sitt rosé en vecka och sen frågar mig ”huuur kan du inte vilja flytta tillbaks?” så nöjer jag mig alltid med att svara nåt vagt.
Det finns inget att säga. Alla de där vackra ruinerna – har ni tänkt på att de är lämningar efter nåt som gått sönder där?

Annonser

En reaktion på ”Aldrig i Almedalen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s