Yrvaken igen

Nu kom jag ju av mig med bloggandet igen. Typiskt!

Min energi räcker inte. Framför allt tenderar en sak, åsikt, känsla, sinnesstämning att äta upp alla de andra. Och även om jag förut kunde blogga tjugo inlägg på raken om saker jag stör mig på och/eller mitt jobb (det ena behöver inte utesluta det andra) så känns det som om jag kanske ska ägna mig åt att hålla näsan över vattenytan och överleva än tänka ut fiffiga (eller mindre fiffiga) ämnen att blogga om. Dessutom börjar jag allt oftare fundera på om jag verkligen tycker så där som jag skriver. Alltså även en vecka efteråt. Alltså även när jag tänkt igenom saker lite till. Alltså även när den heliga vreden har lagt sig. Alltså även om jag väger in andra synvinklar eller åsikter eller aspekter. Alltså.

Jag gillar inte det. Att jag inte bara kan tänka ”Hell yeah” efteråt. Utan liksom funderar på om det där är en så himla bra åsikt. Att ha. Att uttrycka. Å andra sidan blir jag bara trött när folk ska vara för vaga, veliga och åenasidan men åandrasidan. Man måste väl för bövelen kunna ha nån bestämd åsikt. Dödstraff – åenasidan, åandrasidan. Pedofili – åenasidan, åandrasidan. Krig – åenasidan, åandrasidan. Men å andra sidan så är det också jäkligt lamt att bara tycka till om sånt som är extremt safe. Hörrni om man ändå skulle låta bli att slå andra med järnrör – i ansiktet. Om ingen annan är starkt emot detta kanske vi i demokratisk anda kan säga nej till det. Om det är ok för er alltså? Inte för att jag vill skambelägga folk som slår andra med järnrör – man har rätt till sina känslor, men om det går att kanske då slå lite löst…eller kanske missa? Kanske kan man göra järnrör av nåt mindre hårt än järn?
Men så där kan man inte hålla på…
Eller det kanske man kan.

Fast man behöver inte tycka heller.
Man kan bara ”titta en kotte” också. Eller ”jag har köpt en ring som ser ut som en uggla” eller ”idag regnar det”.
Ja, så kan man också göra förstås.

Det jag gör just nu är att längta efter semestern.
Det är så knepigt för förr brydde jag mig inte om den där sommarsemestern så mycket. Jag tyckte att folk var jobbiga som ältade innan om att det snart var dags för semester och verkade helt galna inför tanken på att det skulle regna eller behövde börja förhöra sig om andras semesterplaner redan i april typ, och sen efter semestrarna skulle folk prata jättemycket om vad de gjort på sin semester också.
Jag ba ”men HERRE GUD, det är några veckor om året. Om man har tur är det sol, annars gör man nåt annat”. Ledig kunde man vara när som helst.
Nu däremot är jag en riktig sån där helgjunkie, ledighetsfascist och semesterivrare. Jag pratar om vädret och räknar ner dagarna.
Nu ska sägas att jag större delen av mitt yrkesverksamma liv har jobbar som flitigast på sommaren och helt enkelt inte sett sommar som nåt som man förknippar med extra lång ledighet. Nån vecka i juni och nån i augusti kanske. Fine. Men det är nåt med åldern (och med att jobba på samma ställe dag ut och dag in år ut och år in) som gör att man börjar se de där ledigheterna som oaser av ljus.
Då ska man nämligen ha tid att leva. Resten av året är bara en transportsträcka till de där veckorna då man ska koppla av, koppla bort, fixa till och styra upp. Bli sitt verkliga jag. Fy fan fem veckor till det – det är ju ingenting.
Nein, får väl blogga lite mer under ledigheten. Om jag har tid. Det är ju så mycket som ska hinnas med då. Styra upp och så.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s