Ku Klux Klar

Idag ska jag skriva lite om nåt som fascinerar mig.

Jag är inte rasist, men…
Nästan alltid när en människa inleder ett resonemang med ”man behöver inte vara rasist för att man…” så slutar det med nåt tämligen fördomsfullt om människor med annat ursprung (och då oftast inte bördiga från Småland om man säger så). Att tillskriva alla av en viss etnisk grupp vissa negativa personlighetsdrag, beteenden och egenskaper är enligt mig vad man menar med att vara rasist. Det är så vi använder ordet idag.
Jag tycker givetvis att rasist är ett förolämpande ord, och jag tror aldrig jag har kallat någon annan person rasist –  men jag har vid fler än ett tillfälle kritiserat åsikter som har en mer eller mindre rasistisk grund eller rasistiska undertoner.

Jag har dock sett/hört få människor som omfamnar odet rasist och själva säger ”jag är rasist”. Det finns väl några få, men de verkar mest vara provokatörer. Jag förstår att man inte själv säger att man är rasist. Det ligger i sakens natur. Precis som folk sällan säger att de har dålig smak eller saknar humor. Det är liksom inget man vill säga om sig själv. Jag tror inte ens nån i KuKluxKlan-kåpa skulle kalla sig rasist.
Det är ett skällsord som egentligen inte heller språkligt sett är korrekt då de flesta idag inte anser att det finns ”raser” i den antropologiska betydelsen som man förut använde. Men vi kanske kan komma överens om att vi med ordet rasist idag menar ungefär ”någon som säger att människor med viss hudfärg, kultur, religion eller härstamning har vissa negativa egenskaper och beteenden”. Jag vet inte om det är någon privat och personlig tolkning av ordet, men så ser jag innebörden av det. Så om nån läser in nåt annat än det så skulle jag vilja veta vad ni har för definitioner.

Är fördomsfull och rasistisk samma sak?
För min del kan man gärna skrota själva ordet om dess innebörd på nåt sätt är oklar eller om begreppet i sig är mer synonymt med ”idiot” än att beskriva en åsiktsinriktning.
Vad ska man då istället använda för begrepp om människor som på olika sätt generellt uttrycker nedsättande saker om människor från ett annat land eller annan kultur ? Etniskt fördomsfull? Det tycker jag låter lite för alldagligt. Men det kanske är mer neutralt?
Fördomsfulla är vi ju lite till mans , fast inom olika områden. Dock är det samma sak där, ordet i sig har en negativ laddning. Det finns få som trumpetar ”jag är fördomsfull” eftersom det per automatik tolkas som något i stil med ”jag är okunnig och inskränkt – och jag skäms inte ens för det”.
Jag har träffat ytterst få människor som inte haft några fördomar om något eller någon annan. I vissa fall har man ”positiva” fördomar, dvs att det man tillskriver någon annan inte är en direkt negativ egenskap. Beroende på ens preferenser så kan ”tjockisar är glada” och ”bögar gillar schlager” vara positiva fördomar. Ordet fördom i sig betyder egentligen att man har en ogrundad förutfattad mening om något och framhäver en stereotyp uppfattning. Man har helt enkelt ingen sakkunskap om hur det ligger till (och redan här brukar man vanligen försöka villa bort sig själv och andra genom att påstå tvärsäkert att man har ”hört/läst/sett att…”, ”xxx har sagt att…”, ”man vet att…” och alltså är det sant och ingen fördom) och det man säger är inte empiriskt bevisat. Det betyder inte att det aldrig kan vara sant. Men det är ändå en fördom om det jag säger bygger på antaganden jag inte vet om de är sanna.

Sen fattar jag inte riktigt varför man måste framhålla att man inte är rasist om man verkligen inte har såna åsikter. Då behöver man inte ta åt sig, i alla fall inte om ingen sagt direkt till en att de tycker att man är en rasist.  Jag är inte marxistleninist. Please spread the word!
Om nån kallade mig rasist eller mina åsikter rasistiska (särskilt om det var nån jag känner eller som vet nåt om mig) skulle jag verkligen rannsaka mig själv kring vad jag just sagt, vad jag menade och hur andra kan uppfatta det. Det är möjligt att jag sen skulle avfärda det och tyckt att personen ifråga var helt lost. Det vet jag inte. Men jag skulle verkligen vilja gå till botten med exakt vad det är som jag personligen har uttryckt som kan tolkas så eller vilka saker jag gillat, postat, promotat och skrivit under på som andra kan tolka så. För jag skulle inte vilja vara en person som andra ens drömmer om att säga rasist till. Då har jag misslyckats med att saluföra mina värderingar. För mig är det verkligen en big deal. Ett skällsord. Nåt man bara kallar människor som är far out.

Varför är det mer kontroversiellt att vara fördomsfull mot exempelvis invandrare?
Det verkar som om det är lättare att se vad man egentligen säger om man pratar om en mer ”neutral” grupp som bara har en enda tydlig gemensam nämnare – lärare, bilister, föräldrar eller hundägare – och slår fast att de är si eller så. Då är det ofta både mindre laddat och samtidigt mer tydligt att man använder en grov generalisering om man säger nåt mer specifikt om den gruppen. I de fall där man tillskriver alla i gruppen negativa egenskaper så inser man ändå att det mest troligt faktiskt inte omfattar alla inom gruppen.
Man kan säga att alla hundägare äger en hund. Det är sant. Men när man ska börja gnälla på hundägare som inte plockar upp bajset efter sina jyckar så brukar man oftast peka på beteendet som den enskilde hundägaren har och förutsätter inte automatiskt att alla hundägare är si eller så. Naturligtvis finns det säkert även de som har både negativa och positiva fördomar om just hundägare som grupp, bara utifrån premissen att de äger hundar.
Men när det gäller härkomst, kultur, hudfärg och religionstillhörighet verkar man inte alls applicera samma tänk kring individ kontra grupp. Där är generaliseringen det man utgår ifrån och de enskilda negativa fallen knutna till gruppen som helhet. Applicerat på hundägarna så skulle det vara att sanningen är att ”hundägare plockar inte upp bajs från sina hundar” och sen individperspektivet ”Nisse plockar upp bajs från sin hund”. Ungefär ”Alla iranier är så här, utom min kompis Afshin som är schysst”.

Vad är man om man inte är rasist?
Jag har svårt att egentligen hitta något bra ord som kan ersätta innebörden av att man pratar nedsättande om en hel grupp av människor bara på grund av hudfärg, kultur eller att de har invandrat till ett annat land. Jag tar gärna emot förslag på vad det skulle finnas för ord som kan beskriva just den åsikten, utan att i sak vara en förolämpning. Jag har förvisso ingen strävan efter särskild omsorg om någon som säger nedsättande saker om exempelvis invandrare som kollektiv. Jag tänker inte att det viktigaste där är att jag absolut inte vill såra deras känslor genom att kalla dem rasister. Men det tillför inget att använda ett ord som bara uppfattas kränkande, om jag faktiskt inte vill förolämpa någon utan diskutera en åsikt de företräder.
Det vore lättare om man kunde använda ett ord som beskriver det sättet att resonera och som man från alla håll kan vara överens om beskriver just detta ideologiska ställningstagande. Då behöver man inte ens traska runt i ”men jag är inte rasist”-träsket utan gå på pang huvudfrågorna. Vad är det egentligen du uttrycker för åsikter och vad grundar du dem på? Vilket för mig är det intressanta. Varför tycker du så och vad har du för belägg för att det är så som du säger? Det är för mig mer intressant än att klistra ett epitet på någon. Det är ointressant för mig vad andra kallar sig själva. Det är intressant för mig att förstå vad de tycker och varför.

Främlingsfientlig och invandrarkritisk
I Sverige idag pratar man om att vara främlingsfientlig eller invandrarkritisk, men för mig omfattar det inte riktigt samma aspekt som det jag upplever är innebörden i ordet rasist.
Den som är främlingsfientlig  är rädd för den/det/de som är främmande (är det inte lite kul att vi i Sverige använder uttrycket att ”få främmande” när vi får besök av vänner och bekanta?), vilket beroende på preferens skulle kunna vara nästan vad/vem som helst som man själv inte känner till sen innan. Idag betyder det troligen mestadels att vara fientligt inställd mot en människa från ett annat land.
Men om man ska vara ärlig så händer det ganska sällan att den som är främlingsfientlig svensk ryar om hur de invandrade finnarna, norrmännen, amerikanerna eller fransmännen beter sig, ser ut eller är. Trots att de kommer från en annan kultur. De brukar sällan innefattas i ”åk hem till ditt land”-skanderandet. Asiater brukar inte heller så ofta pekas ut på det sättet. Kanske för att vi är vana vid exempelvis adoptivbarn eller kvinnor som kommit hit genom äktenskap och att det därför automatiskt ger en annan koppling.

Så det verkar som om främlingsfientligheten är knuten till en mix av faktorer som 1) hur främmande en människas yttre är (hudfärg, hårfärg, ansiktsdrag ) 2) hur främmande hens kultur är (här går det bra att mixa in allt från matvanor till socialt beteende och sexualmoral osv) 3) vilken religion hen tillhör (svenskar blir sällan upprörda över att nån är tokkristen, extrembuddihst eller sektscientolog. Det finns i princip bara en religion som får svenskar att bli riktigt nervösa och det är islam. Det är tydligen den religion som är mest främmande för oss) 4) geografiskt avstånd till Sverige (verkar dock inte alltid vara applicerbart då som sagt nordamerikaner och asiater i mindre utsträckning förknippas med de negativa saker som tillskrivs invandrare som grupp).
Är jag fördomsfull nu? Kanske. Svenskar är uppenbarligen inte heller en homogen grupp och ovanstående är en stark schablonisering av hur jag upplever att man resonerar som främlingsfientlig, men det finns säkert flera olika åsiktsinriktningar som samlas under det begreppet.  Jag tar även här gärna emot alternativa tolkningar av ordets innebörd.

Att vara invandrarkritisk låter som nåt ganska oförargligt. Det skulle kunna vara en benämning på nån som vill diskutera invandring och integration på ett sakligt sätt, och framför kritik mot något man tycker borde förändras eller förbättras kring invandring. Men i realiteten handlar det oftast om att man är kritisk till att vi tar emot flyktingar och invandrare överhuvudtaget i Sverige. Punkt. Och googlar man ordet så kan man säga att man direkt hamnar i utmarkerna. Enligt vad jag kan uttolka är invandrarkritisk ofta vad de som har främlingsfientliga eller rasistiska åsikter vill att man ska kategorisera deras åsikter som. Jag kan förstå det, för det ordet är betydligt mindre laddat och låter nästan humant. Som att man helt sakligt och objektivt vill belysa problem. Inte att man skulle basha andra människor rakt av bara på grund av ras, etniskt tillhörighet eller kultur.
Även här är jag intresserad av hur andra tolkar begreppet. Kanske finns det nån mer relevant tolkning?

Om man inte framhärdade i att det var just den etniska härkomsten eller den främmande kulturen som var orsaken till det förkastliga, särskiljande, udda eller annorlunda beteendet utan hänvisade till enskilda individers beteende (dvs ”de som bränner bilar är förkastliga på grund av att de åsamkar skada på andras egendom samt utsätter andra människor för fara” istället för ”invandrare är förkastliga för att de bränner bilar”) hade man, enligt mig, inte varit rasistisk.
Jag har inget problem med att man utgår från individer eller grupper av individer och deras faktiska beteenden när man för en diskussion. Om man då tycker att det är av stor relevans att nämna var de individerna är födda eller har för hudfärg brukar det innebära att man har en idé om att det är en avgörande faktor för vad de har sagt eller gjort, deras karaktär eller deras värderingar.
I min mening är det alltid lite bekymmersamt att utgår ifrån att alla med samma härkomst, från samma kulturgeografiska område eller som är i samma migrationssituation har samma beteenden, värderingar och förhåller sig till sin nya hemvist på samma sätt. Jag tycker att om man vill framföra den åsikten så måste man ha väldigt mycket på fötterna först. Särskilt om man kopplar ihop det med kriminalitet.

Om man t ex skulle säga att de som är födda i Finland har en särskild benägenhet att snatta fläskkotletter och att det ingår i deras kultur så tycker jag att man måste ha det påståendet väl underbyggt.
Att jag inte skulle tycka att var ok att säga ”alla invandrade finnar snattar fläskkotletter” betyder inte att jag varken tycker att det är ok att snatta fläskkotletter eller har nåt emot att diskutera fläskkotlettsnatterier som samhällsproblem. Det betyder inte heller att jag förnekar att det finns finnar som snattar fläskkotletter. Jag har inte heller ett problem med att man säger att ”den här gruppen finska invandrade har vid flera tillfällen snattat fläskkotletter”. Så länge din slutsats inte är att brottet begås på grund av att de är finnar eller att ”alla finnar tycker att det är ok att snatta fläskkotletter” eller långtgående slutsatser som att ”det hör inte till svensk kultur att snatta fläskkotletter, men för en finne är det helt ok. Vi borde inte ta emot finska invandrare på grund av deras benägenhet att snatta kotletter” så tycker jag inte att det är nåt särskilt konstigt.
Jag vet inte om det framgår vad jag menar?
Om man inte kan påvisa ett strukturellt samband är det fördomsfullt och rasistiskt att utgå från att härkomst eller kultur gör att man är benägen att begå exempelvis vissa brott. Det är som att säga att om det flyttar en stor grupp svenskar till Norge och de börjar stjäla cyklar eller sälja knark så kan norrmännen säga att svenskar är cykeltjuvar och knarklangare och att det ligger i vår kultur att ha det beteendet. Alltså, vid såna uttalanden måste man vara verkligt, verkligt säker på att det man säger faktiskt har en relevans.
(PS. Jag har inga som helst bevis på eller känsla av att människor med finskt ursprung snattar kotletter. Det var bara en helt slumpartad konstruktion av nationstillhörighet och brottstyp. Om nu nån av nån anledning inte förstod det…)

Är det alltid svart eller vitt?
Jag framstår kanske som präktigheten själv här (fast jag mest tycker att jag skriver självklara saker som borde vara svårt att ha invändningar emot…), och som att jag tycker att allt är svart eller vitt (no pun intended!) och som att det inte finns nåt slags gråzon där det faktiskt inte finns nåt uppsåt, nån grundvärdering eller några åsikter som backar upp utsagor eller beteenden som kan tolkas som invandrarfientliga. Så är det förstås inte. Jag tror inte att nån är rasist för att de envisas med att säga negerboll eller för att hen vid nåt tillfälle övergeneraliserar kring människor med annan härkomst (typ ”smålänningar är snåla och finnar gillar att bada bastu”). Jag ser det mer som att man är lite plump och ouppfostrad om man på allvar envisas med såna utsagor och saluför dem som att de skulle vara nån typ av fakta. Vilket i vissa sammanhang kan vara nog så pinsamt och trist.
Jag tycker inte heller att det är ett problem att man uttrycker oro för migrationspolitiska frågor. Det är väl högst naturligt i ett segregerat samhälle att ha det som en faktor när man diskuterar utanförskap och socioekonomiska förhållanden.
Men när man har som livssyn, attityd gentemot andra eller som grundinställning i samhällsdebatt att invandrare (eller människor som tillber andra gudar eller kommer från andra kulturer eller har annan hudfärg) är si eller så eller är orsaken till olika samhällsproblem blir det genast mer obehagligt enligt mig. Det är första steget till nåt som är mycket farligare och som alla som är medvetna om historiska skeenden bör känna sig vaksamma inför.

För mig personligen tycker jag att svårigheterna i tonalitet och utsagor främst handlar om humorområdet. Vad får man skämta om, när och hur? Får bara den som själv är tjock skämta om tjocka, den som är färgad skämta om färgade, den som är kvinna skämta om kvinnor, den som är jude skämta om judar? Får man bara driva med sig själv? Men man driver ju ändå med den som tillhör samma grupp, och det kanske inte är ok för alla inom den gruppen? I sak betyder det då att man aldrig skulle kunna skämta om nån utpekad grupp på grund av att någon alltid skulle kunna bli kränkt.

Jag har alltid gillat drastiska formuleringar, saker som är på gränsen, sånt man inte får skratta åt eller skämta om och göra sig lustig över. Det som avgör hela saken för mig är kontexten. Om jag är med vänner som känner mig och vet vilka värderingar jag har så kan jag förstås kosta på mig att säga nåt skämtsamt som inte alls stämmer med vad jag tycker, för att själva poängen då blir att det är en absurdism. Ni vet ironi. Tvärtomspråket. Visa hur orimligt nåt är genom att låtsas ha en åsikt man själv tycker är dum. Jag vet inte om det är nån förfinad och intellektuell humor precis, men den fyller en funktion och jag tycker att det är kul. Om det plötsligt då är en helt främmande person med som inte känner mig och vi inte har nåt slags deklarerad gemensam åsiktssfär kan det bli hur dåligt som helst. Med andra ord finns det vissa skämt, ord eller uttryck som inte är safe för annat än en sluten grupp. Förut skulle jag nog inte ha funderat så mycket på det, bara naturligt anpassat humornivån till sällskapet. Men jag finner det allt mer komplext då vissa saker egentligen inte går att skämta om för att det tangerar så känsliga saker. Jag vill inte vara en person som sårar nån på det sättet, kan tas för nån som har koko åsikter eller framstår som en sån person som helt skiter i vad andra ska tycka. Jag vill inte heller vara en sån som drar (allt för) trötta skämt helt enkelt. För mig är det i några fall viktigare att jag absolut inte blir missförstådd än att jag får dra mitt ”roliga” skämt.
Det kan iofs även appliceras på andra tillfällen utanför humorsfären. Det finns en del områden där man måste fundera lite mer på vad man har för mening med det man säger  – och om det i så fall är värt det.

Så enligt min uppfattning måste man vara mer uppmärksam på kontexter nu än förut eftersom det finns en större del människor som har uttalade extremåsikter. Självklart får man säga vad man vill, skratta åt vad man vill och dra vilka skämt man vill. Men det är väldigt svårt att skämta snyggt om nån som är i nåt typ av underläge eller pekas ut på grund av sin härkomst, sitt kön eller sitt utseende. Ju mer den saken är dissad och vidhäftad med fördomar eller förutfattade meningar desto mer risky är det. För vad vill man uppnå när man skämtar? Gemenskap och skratt eller att någon blir uppriktigt sårad och ledsen? Provokation kan också vara en gångbar humor, men hur långt funkar det? Och i vilka sammanhang?

Vad är det ni inte får säga?
Men åter till grundfrågan. Vad är rasism? Varför framhåller man att man inte är rasist (det måste ju vara för att man inser att folk tycker att ens åsikter kan tolkas så eller nån sagt det till en, eller?) Finns det nåt bra annat ord att använda om man faktiskt vill hugga huvudet av DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET LÄNGRE?-diskussionen och milt sätta sig ned och säga ”men tala om för mig nu – vad är det du inte får säga? Varför känner du dig hotad, missförstådd och nedvärderad av att andra starkt tar avstånd från rasism? Och sa du inte just allt det där du sa att man inte får säga? Eller höll du igen lite för att vara PK? Var det där light-versionen? Vad har du i så fall mer för sanningar på hjärtat? Baseras de på fakta eller på fördomar? Är det en känsla du har eller vet du verkligen hur saker är? Har du en personlig erfarenhet? Vilka källor använder du för att bygga din världsbild? Bring it on!”

När folk i detta ämne säger att ”så får man ju inte säga ”och sen uppmålar sig själva som såna modiga sanningssägare som vågar peka på problem som ingen annan erkänner så blir jag så himla häpen varje gång – dels för att ingen nånsin ber dem hålla käften (vilket i många fall skulle vara rimligt när de går över gränsen och kränker andra människor) och dels för att ofta om nån med en annan åsikt verkligen försöker diskutera sakligt med dem och peka på faktafel, sakfel och olika tolkningar i deras resonemang så tar det liksom stopp. Det finns bara rätt och fel, och de har rätt. Det är ju det som är problemet enligt mig, som gärna skulle snacka om de här frågorna. Att det bara blir positioneringar. Om det fanns ett ömsesidigt intresse att prata om problem, lösningar och funderingar som grundas på fakta så hade det varit mer intressant. Jag tror inte att det i de allra flesta fall är så polariserat som det ibland verkar utåt. Men man kommer liksom aldrig dit, för det blir bara ytligt skrapande och ”är du för eller emot?”. För vad? Emot vad?

Men inte med grundinställningen att prata om invandring i termerna ”de ska åka hem”, ”de kommer hit och…[insert valfritt dåligt beteende]”, att vi inte har råd att ta emot flyktingar, att man inte ska blanda kulturer, att det är farligt med människor med annan tro och religion och att de ”kommer att ta över”. Det är väldigt mycket som att likna helt vanliga människor (som du och jag) med nåt slag snyltande terrorister som kommer hit och ska skövla, erövra och söndra. I de allra flesta fall är de människor som sökt sig till ett nytt land för att få ett bättre liv, eller för att komma bort från olika typer av missförhållanden i sina hemländer. Det skulle om läget förändrades här lika gärna kunna vara så att du och jag behövde göra samma sak – söka oss till ett nytt hemland.
Det är som nåt slags konspirationsteori att utmåla det som att alla människor som invandrar till Sverige har en annan agenda och att alla som inte fattar det är lurade och bakom flötet.
Det som verkar provocera nästan mest av allt är att vi ska ta HÄNSYN till dem, som om de också ska ha några önskemål och få leva enligt sina seder och bruk här. Som om de skulle få vara en naturlig del av vårt samhälle – även om de vill  behålla nåt av sina kulturella identitet. Jaha, nu ska det  vara annan skolmat, det ska vara religionsneutral skolavslutning, man ska inte få tvinga lille Omar att vara pepparkaksgubbe och vi får inte sätta ned foten och säga ”ingen moské i våran hood” för då är vi tydligen rasister.
Nja, jag skulle mer kalla det intolerant och ointresserad av att vara flexibel.
Det är tydligen såna saker man rasar över mest över som infödd svensk. Att vi skruvar på saker för att de ska funka för flera individer och anpassas efter hur mångfalden i samhället faktiskt ser ut idag. Det ska vara som det alltid varit, ingen jävel ska säga nånting om att saker kanske är passé eller vidmakthåller en människosyn vi lämnat bakom oss.

Vad är ni så jävla rädda för? vill jag ofta fråga. Eller ni kanske inte är rädda? Ni kanske är kränkta, sura, irriterade? Btw, är det inte ofta människor som klagar över andras lättkränkthet (angående negerboll, feministgrejer och liknande) som blir sjukt kränkta över att deras traditioner ifrågasätts som norm för alla eller att andra vill använda ordet ”hen”? Kränkt som kränkt, tänker jag. Som också blir irriterad när saker inte blir som jag tycker är bäst. Så klart. Så funkar människor. Men vad drar man för slutsatser kring problemets uppkomst och lösning?

Och om ni är så himla rädda, kan vi inte prata om det – helst med nån sån där muslim. Nån som är som du och jag. Du vet – en vanlig människa. Lite KBT-sessioner där vi långsamt lär oss att övervinna vår rädsla. De kanske inte är här för att terroristöverta Europa. De kanske inte kommer att göra halalkebab av alla älgar. Det kanske inte är så att alla deras kids växer upp och bränner bilar i förorten. De flesta kanske vill lära sig dina traditioner och dela med sig av några av sina? Det kanske är lite give and take. Du kan göra som DU ALLTID GJORT, men ändå låta nån annan göra nåt annat också. Du kan fundera på varför en del saker är viktiga för dig, och varför en del saker kan vara viktiga för nån annan. Måste det alltid vara antingen eller? Dina viktiga grejer. Nån annans viktiga grejer.
Jag ser det inte som nåt we shall overcome-kramande eller att alla ska gilla allting. Det finns stora problem om en grupp människor sätter upp egna regler som bryter kraftigt mot de normer och traditioner som finns i samhället man ska ta del av och verka i. På vissa områden kan man inte kompromissa, där måste det vara ”ta seden dit du kommer” (främst när det gäller sånt som är reglerat i lag). Men på andra områden går det faktiskt att respektera andras särart utan att ge upp sin egen. Vi kan ha våra svenska traditioner och framhärda i dem (i de fall där de inte kränker nån annan) och samtidigt tycka att det är ok att andra skiter i dem, att andra traditioner också lyfts fram och får ta plats.

Är jorden platt eller rund?
Jag vill gärna diskutera segregation, integration, invandringspolitik och kulturkrockar. Jag vill gärna snacka om invandrare kontra kriminalitet utifrån den statistik från BRÅ som jag läst och det jag lärt mig när jag pluggade kriminologi. Jag vill diskutera nedgångna förorter där man buntar ihop socioekonomiskt svaga grupper från olika länder (även Sverige) och hur man därmed bygger en struktur som inte inbjuder till att man ska ta del av och verka i det svenska samhället annat än i nåt slags perifer sfär där man är renons på medel, möjlighet och hopp.
Jag vill höra förslag på hur man bäst tar emot flyktingar och får dem att integreras på ett naturligt sätt i samhället (via skola, arbete, organisationer, hobbies, boendegemenskap osv). Jag vill prata om hur vi som svenskar skulle vilja bli behandlade om vi tvingades fly eller utvandra till ett annat land långt bort där vi inte alls kunde koderna och samtidigt bli behandlade med ömsom förakt och ömsom rädsla. (Är vi infödda svenskar kanske guds gåva till världen? Är vi kanske unika så in i helvete att alla andra länder bara skulle – Men du är ju SVENSK! Välkommen hit, du kan verkligen bidra här med din fina svenskhet, kan du inte lära oss lite svenskt så vi slipper hålla på med vårt trista språk, vår tråkiga kultur och våra skumma beteenden).
Jag vill prata om det naiva i att tror att alla har samma förutsättningar och att det bara är att rycka upp sig. Så är det inte för alla. Att utgå från hur saker ordnat sig för en själv och säga att alla andra ska ha samma medel, drivkraft eller möjlighet blir bara nyliberal smörja.
Men för att kunna ha en förutsättningslös diskussion måste man kunna enas om grundpremisser. Och jag känner att väldigt få människor, från nån sida, klarar av att ta den här debatten från perspektivet att man är beredd att försöka hitta en gemensam ståndpunkt om nuläget och önskat läge.

Äh, jag vet inte. Men problemet är väl knappast att vi inte pratar om invandringsfrågor? Jag tycker att oerhört mycket tid och plats ägnas åt det, och ändå upplever tydligen väldigt många att man inte får prata om detta ämne? Däremot kan jag hålla med om att det finns det en  stark offentlig falang som finner det helt oacceptabelt att man använder en rasistisk retorik i ett land som byggts på solidaritet och jämlikhet. Jag tycker att det är helt rimligt. Jag har förstått det som att en del tycker att det är att förtrycka just deras åsikter. Jag har uppriktigt svårt att förstå den ingången. Att inte få uttrycka sin åsikt är förtryck. Att få mothugg för sin åsikt (särskilt om den går emot nåt slags majoritetsuppfattning och grundläggande etiska värden) är nåt man får svälja.

Brott är brott
Jag behöver inte bli rasistisk/främlingsfientlig/ invandrarkritisk för att ungdomar (jag vet inte ens exakt vilka de är och vad de har för etniskt ursprung, men du kanske vet?) i förorten gör nåt slags vandalismriot. Jag kan bara konstatera att de har begått brott och ska sättas fast och få sina straff. Det har inget med deras ursprung att göra. Att man ”försvarar” deras beteenden tycker jag är lite konstigt. Jag hamnade i en diskussion om detta nyligen, när jag tyckte att det rimliga är att man oavsett vad bakgrund och orsak är till detta tar avstånd från deras handlingarna. Jag ser inget förmildrande alls med detta beteende. Det är kontraproduktivt att uttrycka sin frustration och sitt missnöje på det sättet. Det är kontraproduktivt att ursäkta, försvara eller stödja ett sånt beteende genom att säga att ”man måste förstå att…”.
Jag vill gärna förstå bakgrunden, men det påverkar inte åsikten att alla som begår brott måste vara beredda att ta konsekvenserna av det. Oavsett vad man anser att man har för rätt eller orsak till det. Om vi frångår det synsättet blir lagen och upprätthållandet av lagen meningslöst. Då blir det godtyckligt av vem och vilka, när och hur brott är ”ok” och när de inte är det.

Jag förstår om man vill sätta händelserna i en kontext och komma fram till varför det blivit så och just där. Men det är som att det är två motstridiga saker – viljan att nån ska sättas dit (jag är för) och att man ska förkasta och ta avstånd från de saker enskilda personer gjort (jag är för) och viljan att försöka se en större kontext, ett sammanhang, en förklaring och ett mönster för att kunna bryta trenden (jag är för).
Att bara göra det ena, eller bara göra det andra löser inte problemet.
Så det jag vänt mig mest emot är att de som jag fortfarande då väljer att kalla rasister drar höga växlar på att detta sker i invandrartäta förorter och bara gör kopplingen våld, bråk, bränder = invandrare. Det finns liksom inget mer än ”slå ner dem, sätt fast dem, skicka in militären”. Men sen då? Jag tycker inte man ska ursäkta dem,  mesa sig eller inte göra nåt. Vem fan har sagt det liksom? De flesta  som alls bryr sig om Husby-grejen är grymt upprörda över skadegörelsen och har svårt att förstå hur kidsen kan kasta sten på polis, brandkår och ambulans. Det är ganska tabu för de flesta av oss (utom kanske de helyllesvenska ungdomarna som kastade sten på poliserna under Göteborgskravallerna). Det finns ingen ursäkt. Men det kan finnas en förklaring (misstro mot myndigheter, polis och sociala myndigheter på grund av tidigare erfarenheter) – den vill jag ha reda på. Och det går utmärkt att inte ömka brottslingarna och samtidigt vara intresserad av ett större samhällsskeende som inte främst rör Husby eller invandrarungdomar, utan handlar om klass, pengar, sociala missförhållande, segregation och nedrustning av det allmänna.

Hur ska man visa engagemang?
Att jag till exempel avrådde mina polare/bekanta på FB från att gilla den där ”stöd poliserna i Husby”-gruppen var för att den helt klart utnyttjades av, enligt mig, tydligt rasistiska aktörer och för att polisen Västerort själva tog avstånd från gruppen. Mitt förslag var att man skulle ge feedback direkt till polisen Västerort som twittrade om sitt jobb. Då får ju de poliser som verkligen var med del av beröm, uppmuntran osv. Men om man inte egentligen ville fokusera på polisernas jobb utan på nåt helt annat (…)  så kanske det inte är så viktigt att poliserna själva inte vill kopplas ihop med en sån sida?
Nåja. Man tänker olika. Jag tänkte att man ville stödja polisen främst (”stöd poliserna i Husby” gav mig det intrycket), och för det var inte sidan skapad.
Men jag skiter väl i vilka grupper andra är med i. Feel free liksom. ”Jag stödjer inte allt som skrivs där. Det är inte mitt problem att folk skriver puckade saker i en grupp jag stödjer”. Jaha, då tänker vi olika. Om en stor del av inläggen i en grupp handlar om nåt jag inte sympatiserar med så tänker jag troligen ”oj, det här var inte vad jag ville stödja, läsa, ta del av” och går ur. Om det nu inte faktiskt är det jag ville ta del av. Och då är väl ingen skada skedd. Gilla på och insup alla ”sanningar” om invandrare som postas där.
Lustigt ändå att kunna säga ”jag tycker inte att man ska dra alla över en kam i en grupp” – ja utom om det är en grupp invandrare alltså. Funny.

Vilka åsikter är ok och inte?
Så till sist, är en åsikt mindre värd om man är rasist eller uttalar rasistiska åsikter? Varför ska den som har en annan åsikt nedvärdera en rasistisk åsikt? Har inte alla rätt till en åsikt?
Det är ändå hyfsat ovanligt att säga att andra inte har rätt att han en åsikt, oavsett vilken det är (dock tog jag upp det nyligen när en bloggare rent ut skrev att andra inte hade rätt att tycka till i en viss fråga). Om jag säger emot, tycker att en åsikt är fel, illa underbyggd eller inte stämmer med verkligheten så betyder det inte att jag säger att andra inte får ha den. Jag håller bara inte med.  Jag ifrågasätter åsikten. Värdet på en åsikt beror enligt mig på hur väl formulerad, genomtänkt och underbyggd den är – inte på vad åsikten är. Sen tycker jag mer illa om en del åsikter än andra – men det beror på saker som om mina grundläggande värderingar kring rätt och fel ifrågasätts. Det är inte precis samma sak om nån dissar en färg på ögonskugga som jag gillar som att nån saluför åsikter som underminerar det som jag uppfattar som demokratins grundvalar. Att framföra åsikter som har som kärna att vissa människor är mindre värda är enligt mig antidemokratiska. Såna åsikter reagerar jag starkare på. Om jag eller andra tycker att det är ”ok” att tycka så eller ej är väl inte så intressant. Om det är nedvärderande att ifrågasätta en åsikt så ja, då nedvärderar jag rasistens åsikt och hen nedvärderar min.

Sen rent allmänt känns det för mig konstigt att säga att man bara ska ”ok du tycker så. Jag tycker så här” i alla lägen. Vissa åsikter tycker jag att det är viktigare att ta avstånd ifrån och offentligt gärna markerar sitt avstånd ifrån. Om nån säger  ”Men om jag vill sparka på en hundvalp så förstår jag inte varför du ska lägga dig i det. Jag respekterar ju att du inte vill sparka på hundvalpar”.
Same, same. Och ändå inte.

För mig är det en skillnad på om man framför en åsikt som handlar om vad en annan person sagt och gjort, och har för åsikter osv framför om man bara allmänt dissar en person på grund av utseende, härkomst eller att hen har invandrat till Sverige. En åsikt är nåt man väljer själv och kan ändra. Kan man stå för den kan man ta att den blir dissad och icke omtyckt.
Det andra är en åsikt om nåt en person är rent fysiskt och inte kan ändra.
Jag kan alltså ta att nån säger att min åsikt är puckad. Men jag kan inte ta att nån säger att jag är puckad för att jag kommer från Gotland.

”Vem begår störst samhällsbrott? De som reagerar och protesterar eller dom som kasta skit på oss som gör det?”
I min värld behöver man inte välja mellan att säga att det är fel att bränna bilar (reagera!) och att vara en ”fegis” som inte vill visa sitt engagemang genom att joina ett visst FB-forum där samtalet inte förs på en nivå som ger mig nåt eller utifrån premisser som jag tycker är giltiga. Jag tycker att det är ett större samhällsbrott att hetsa än att tala om för sina vänner (iaf de man vet inte har de värderingarna) att de kanske ska fundera på om det är rätt forum för vad de ville stödja. Och det kanske det var…men då har de fått den infon. Jag tycker att det är rätt och riktigt att källgranska saker, bilda sig en egen uppfattning och stödja det man vill stödja.

Som vanligt – I don’t get it.
Men det här är ingen debatt. Det är en monolog.
Jag skippar gärna ordet rasist och väntar på ett annat. Men jag vänder mig fortfarande emot de åsikter som saluförs under den åsiktssfären.
Under tiden fortsätter jag tycka precis som jag alltid gjort – individen får ta ansvar för sitt brott och ska man prata om att individens brott beror på härkomst eller grupptillhörighet så bör man har ordentligt på fötterna kring att det verkligen är ett strukturellt problem som beror på de faktorerna.

Jag får stå för mina åsikter.
Och det tycker jag andra ska göra också. Oavsett vad man vill kalla dem, eller vill att andra ska kalla dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s