Tears don’t fall in space

Jag har insett att det finns dagar då jag inte borde kommunicera med andra. Jag borde bara plocka fram en rulle med gaffa-tejp och klistra över munnen. Jag borde inte ta del av omvärlden. Jag borde inte ha access till Internet (jag hoppas att inte Bredbandsbolaget får några idéer nu). Eller andra människor.

Är depp.
Förkyld igen.
Hade hellre varit i Tyskland nu. På festival.
Mycket med jobbet är som att dagligen gnugga sig med ett rivjärn (ett steg fram – tio tillbaks).
Kroppen är olydig. Knoppen förmår inte hantera allt deppigt som sköljer in. Alla nyheter man läser får en att misströsta om mänsklighet och befara att jordens undergång inte alls kommer orsakas av en snabb explosion som förvandlar allt till stoft utan tvärtom kommer att vara en plågsamt lång och utdragen dödskamp där parasiten dumhet långsamt äter sig igenom och dödar allt som är fint, bra och mänskligt.

Men nog med äppelkäcka förutspåelser om framtiden.

Nånting som gör mig glad är astronauten Chris Hadfield och hans tolkning av Bowies ”Space Oddity”. Vad kan vara bättre än att sjunga den i rymden?
Dessutom finns det en video där han svarar på frågan om det går att gråta i rymden. Det går det. Men tårarna faller inte nedåt utan bildar en enda stor bubbla som sitter kvar i ögat tills man torkar bort den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s