Äntligen!

100 dagar senare och dags för sista inlägget på #blogg100. Det känns rätt osannolikt. Jag har faktiskt bloggat varje dag, även om nivån på insatsen ibland kan ifrågasättas. Jag har avpublicerat ett par inlägg i efterhand, samt jag har vid några tillfällen publicerat ut dagens inlägg efter midnatt. Men det är petigheter. I stort har jag faktiskt lyckats med utmaningen att uppdatera bloggen varje dag.  Jag vet inte om jag följt reglerna, men jag ville mest testa om jag kunde skaka liv i bloggen. Och det kunde jag. Målet uppnått.
Men de senaste dagarna har jag funderat på om jag ska fortsätta eller inte.

Statistikmässigt så har jag just nu runt 100 besökare om dagen (inte precis som den dagen när jag hade 2000 läsare – men det var ett tag sen), varav en majoritet är sökmotordriven trafik. Det är kanske inget att vara så värst mallig över. Men i sak är jag rätt ointresserad av det. Det skulle inte vara så svårt att få mer läsare, om jag ville (tror jag – några till i alla fall). Jag postar aldrig länkar till min blogg i andra kanaler. Jag skriver väldigt sällan in min bloggadress om jag nån gång kommenterar på nån annans blogg. Jag taggar inte inläggen särskilt omsorgsfullt osv. Jag skulle vara tvungen att delvis skriva på ett annat sätt om mitt syfte verkligen var att locka kända (som i kända av mig) och okända människor att följa min blogg, och jag har några gånger känt efter och kan ärligt säga att jag inte är så sugen på att fiska.

Om nån på jobbet frågar om jag bloggar fortfarande säger jag alltid nej. Antingen läser de redan min blogg och då behöver de inte fråga, eller så läser de inte den och då behöver de inte börja. Bland mina vänner och bekanta är det samma deal. Ibland kan jag skriva nåt som är relaterat till bloggen i andra kanaler, men jag postar ändå ingen länk hit. För min del är det så att om folk är intresserade så frågar de eller tar reda på saker. Det gör ju jag.

Är de inte så intresserade behöver de inte läsa min blogg. Jag vet att det är en rätt tröttsam inställning, och obegriplig för vissa. Men det beror nog på hur jag är som person. Jag vill att det ska vara lite jobbigt.
Jag får faktiskt lite ångest om jag postar en länk till min blogg nån annanstans eller i de få fall jag utifrån nån diskussion postat en länk till bloggen privat till nån (om diskussion i nåt nybloggat ämne har avhandlats i annat forum). Så jag har slutat med det också.
Jag känner det som om jag i så fall säger ”titta här vad jag har skrivit för fantastiskt”. Och jag skriver inget särskilt fantastiskt, så då känns det dumt att ha nåt slags PR-verksamhet för sig själv.
När andra postar länkar till sina bloggar tänker jag inte alls så. Eller jo lite, fast mest ”hen vill att jag ska läsa detta” (inte bara jag då förstås, utan alla/flera) och det är inga konstigheter. Men jag är inte alltid så säker på att jag vill att folk jag känner ska läsa min blogg. Det kan bli awkward. Jag har ju en del åsikter om världsordningen som jag vet att många inte delar. Och jag har ingen lust att tänka så hela tiden. Typ, ”men tänk om XX läser detta, hen gillar ju Håkan.H. Tänk om hen blir sur på mig nu”. Då skulle jag inte kunna tycka nåt om nåt. Och jag känner bara inte för att mesa mig på det sättet. Jag tror dessutom att folk tror att jag är lite för seriös när jag utgjuter min avsky över vissa fenomen.

Ska jag i så fall ens fundera på vilka som läser min blogg och varför? Varje gång jag tänker på det så känner jag att det inte är så viktigt. Det kanske har med gårdagens ämne att göra – brist på ambition. Men i sak tänker jag att all uppmärksamhet inte är bra uppmärksamhet. Mitt intresse är att skriva om saker jag vill skriva om, inte att skriva för nån speciell. Men kanske ska jag ändå fokusera mitt skrivande på andra saker. Jag skulle vilja skriva lite mer temamässigt och uppstyrt. Få ut mer av det själv. Men jag får se vad det landar. Kanske är bloggen mer som att sätta sig framför TV:n och slözappa än som att omsorgsfullt välja ut en film man vill se.

Jag får se. Jag är inne i nåt slags planeringsfas just nu. Det känns skitjobbigt att behöva detaljplanera sitt liv, men jag känner verkligen att jag behöver struktur, rutiner och en plan för att fokusera energin där den bäst behövs för tillfället. Just nu skulle jag till exempel ha suttit och skrivit på jobbgrejer (eller skulle och skulle…egentligen inte) men då gör jag det här istället. Det är symptomatiskt.
Om jag ska blogga regelbundet framåt så tror jag att jag måste fundera lite mer på frekvens, tid, syfte och vad det egentligen är jag vill skriva om. Vill jag skriva gnälliga inlägg om saker och människor som jag stör mig på? Vill jag tipsa om roliga, bra & intressanta grejer jag hittar här och där? Vill jag filosofera kring livet i stort? Vill jag skriva nåt slags offentlig dagbok? Jag vet inte.

Jag vet inte om det bara är jag, men trots att jag processar stora mängder information varje dag så känner jag mig ibland mer oupplyst än nånsin. Ju bättre verktyg man har för att filtrera informationen, desto mer likartade och polariserade blir de åsikter man tar del av. Jag känner hur mitt språk blir sämre för att jag läser så mycket som inte är särskilt omsorgsfullt skrivet. Motståndet för att läsa en lång och komplicerad text blir större och större. Ändå saknar jag hela tiden det där intellektuella samtalet i offentligheten. Det som nyanserar, fördjupar och inte bara vill vinna enkla poänger på nån annans bekostnad. Det är kanske konstigt att jag trängtar efter det. Det är inte som att jag på nåt sätt visat här att jag eftersträvar att föra den typen av samtal själv. Jag vill bli smartare av all information jag tar del av, men det känns det inte som jag blir.
Jag tror dock inte att lösningen är att stänga av flödet (eller delar av det), utan att värdera det mer medvetet. Inte bara gapa, tugga (i de få fall där det behövs) och svälja. Hjärnan och själen behöver utmanas. Att bara ta del av samma tugg från samma sorts människor hela tiden leder ingen stans (inte ens om de är bra människor med bra åsikter). Men kanske ska inte allt bara vara att välja sida och själv förutsätta att man vet vem som är good cop &  bad cop? Jag vill ta del av fler människor som resonerar och kanske kommer fram till att de inte har facit, men delar med sig av processen som gör att de kom fram till det de ändå gjorde. Det är för lite sånt, och det försvårar för alla som borde använda källkritik, leta efter sin egen röst, skaffa sig sina egna värderingar och ständigt ompröva sina föreställningar. Jag är en av dem. Så klart. Jag upplever att väldigt få riktigt behärskar den förmågan och det uppmuntras inte heller i dagens samhälle – att kunna (om)värdera information.

Det här kommer troligen aldrig att vara forum för den typen av intellektuell stimulans, men vem vet – kanske dyker det upp en helt annan blogg snart? Jag kanske kallar den ”50 år du aldrig får tillbaka”.

#100/100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s