Saker jag vill göra innan jag dör

diktatorn
Har ni några såna där saker ni absolut vill göra i livet?
Det enda jag vill göra är att inte dö. Och ibland är jag inte så säker på den heller. Fatta hur trist det måste vara att leva för evigt. Man skulle bli en riktigt tråkig ”det var bättre förr”-maskin. För att det skulle finnas så oändligt mycket ”förr” att referera till.

Jag försöker verkligen fundera ut en sån där lista över saker jag vill göra, hinna med eller uppnå. Och det värsta är att jag inte tycker att det är så mycket som jag VERKLIGEN måste göra. När jag tänker efter.
Betyder det att jag är för ambitionslös? Jag vet fan inte. Men jag har aldrig varit så trakterad av stora äventyr. Jag är mer så där ”det vore coolt att…” (och så är ofta slutet ”äga en dödsstjärna gjord av Cheddar”)
Men jag tänker oftast att även om jag aldrig får se Paris på våren så är det ok. Jag kan leva med det. Och dö med det.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt värka fram till storslagna drömmar. Liksom peppat mig själv som en vuxen som vill få ett barn att gå ut och leka i solen istället för att sitta inne och läsa serietidningar.
Men hörru, om du skulle ta och skriva en bok (jag känner ingen som inte vill skriva en bok eller har försökt skriva en bok eller har skrivit en bok)? Vore inte det kul? Va? Kom igen nu, sätt igång – SKRIV EN BOK. Du kan ju skriva!
Min serietidningsläsande innesittarunge bara näsvist ”Så du tycker att det är för få personer som skriver böcker? Så alla som kan sätta ihop betydelsebärande meningar kan skriva en bok?”. Mitt vuxenpeppande jag ”Men DIN bok skulle ju bli speciell och fantastisk. Plus det vore kul för dig!”. Ungen bara himlar med ögonen. ”Du kunde bli känd?”. Ungen: ”Jag vill inte bli känd!”. Vuxenjaget: ”Det vill väl alla?”. Ungen: ”Inte jag. Jag vill läsa serietidningar. Inomhus”.
Den där ungen alltså. Så jävla ointresserad av saker. Så jävla krass, trist och realistisk. Nån kommer med ballonger. Ungen (som har en jävligt vass tunga) bara sticker ut tungspetsen och så går det hål på ballongen,  ”pooof”, och all luft gick ur. Sen det där försmädliga lilla leendet som andas ”vad var det jag sa?”. Glädjedödarblicken.

Ibland blir jag lite orolig över det här. Spänner ögonen i mig själv och säger ”Dröm nu för fan!”.
Jag försöker se vad andra drömmer om, beskriver som fantastiskt och som anses åtråvärt att uppnå. Det är knepigt då jag känner mig ganska blank inför det mesta av det. Det pirrar inte.
I olika perioder av livet har jag försökt att inordna mig ändå. Låna nån annans dröm för att se om den kanske passar ändå. Men det blir som aldrig på riktigt då. Mest lite håglöst. Som att ta med en bild på en kändisfrisyr och be frissan klippa en så. Ta på sig en för liten paljettkavaj. Det känns inte festligt. Det passar inte. Det är inte jag.

När folk frågar sånt där ”vad drömmer du om?” skulle jag kunna svara ”en mjukglass” och vara helt sanningsenlig. Om vi inte pratar nattdrömmarna mitt undermedvetna skickar, men de är nog inget att bygga en framtid på.
Men nu för tiden har jag ett perfekt svar som ingen ifrågasätter. Jävligt skönt och safe att alltid kunna säga ”att vara frisk”. Aldrig några följdfrågor på det. Bättre än att önska fred på jorden.

Jag hatar frågor som ”var ser du dig själv om fem år?”. Vill alltid svara ”I ett badkar med chokladpudding”. Jag ser faktiskt inget speciellt framför mig. Jag tänker ”men hur fan ska jag veta var jag är om fem år? Jag vet knappt hur saker kommer att vara i morgon”. Jag är inte intresserad av den typen av målbilder. Jag bara ”Jag hoppas det är bättre då”. Det räcker så. Jag vill att framtiden ska vara bättre. Det är ändå en ganska vågad dröm som tar ut svängarna, i mitt tycke.

Jag har alltid varit en sån som blir direkt irriterad när folk går loss för mycket i fria fantasier som det inte finns nån täckning för, både när det gäller sin egen framtid och min. Jag har aldrig gillat att sitta och göra upp låtsasplaner kring saker som inte kommer att ske. Det är förstås tråkigt som fan att jag inte kan frambringa entusiasm kring att andra vill resa till månen, starta en hästranch i Australien eller köpa en vingård i Frankrike. Uppenbarligen har dessa drömmar slagit in för några personer så vem är jag att dissa detta (om än att jag alltid utåt nickar intresserat och gör tummen upp) – det skulle ju kunna hända. Jag blir konstigt nog heller ändå aldrig särskilt förvånad när andra uppnår saker de drömt om (ännu ingen som åkt till månen, skaffat hästranch eller vingård dock). Jag bara ”Kul. För dig!”. Men det finns ingen som helst koppling till mig. Jag blir varken depp eller pepp. Det enda jag blir avis på är att de har drömmar som de uppnått. Alltså konceptet, inte saken i sig.
Jag bara: ”Jag vill OCKSÅ vilja rida på Island, gå en drejkurs, ta flygcertifikat, renovera en nedlagd skola på Österlen, jobba som volontär i Sydamerika, vandra inkaleden, lära mig ryska, bygga ett lusthus, köpa en norsk skogskatt, cykla Vätternrundan, ligga med en kändis”. Men jag vill ju inte det. Jag vill bara vilja nåt sånt så jag kan bli så där happy när jag har prickat av det.
Våren i Paris – check!
Skjuta heroin – check!
Äta min egen vikt  i mums-mums – check!

Jag tänker för det första att jag bör ha en ålderskris nu och att den bör inkludera att jag sätter upp mål, drömmar och saker som jag MÅSTE GÖRA INNAN JAG DÖR.
Jag bara: kom ihåg att kissa, raka benen och sortera dina papper.

Sen försöker jag fundera över alla saker jag aldrig gjort (och det är jävligt mycket) och om nåt av det kanske känns viktigt och speciellt att få ha upplevt.
Jag fundera väldigt hårt och sen kommer jag på det. Är helt överlycklig när jag kan säga – OSTRON. Jag har aldrig ätit ostron. Jag MÅSTE äta ostron. Ungen tittar upp från serietidningen ”Jag har hört att det har samma konsistens som snor och smakar som en slurk havsvatten”. Pooof.
Jaha…jaja, men simma med delfiner då? Ungen: ”Delfiner är rädda för valar”.
Fallskärmshopp? Ungen: ”Men allvarligt??? Du blir illa till mods om du ska åka tjugo våningar upp i en hiss med genomskinligt golv”
Springa marathon? Ungen: ”Hahahahahahahahaha”
Skaffa ett torp? Ungen: ”Perfekt. Du är rik, händig, gillar naturen, tycker om kroppsarbete samt vill gärna att det ska vara lite obekvämt. </ironi>”
Göra en tatuering? Piercing? Scarification? Ungen: ”Det känns ju piggt. Och nytt. Och lagom att börja med nu…”
Ta MC-kort? Ungen: *himlar med ögonen*
Ha gruppsex? Ungen: ”Next!”
Åka på en exotisk resa i flera månader? Ungen: ”Det låter som du. Verkligen. ÄVENTYR? I UTLANDET!”
Skaffa en jävligt snygg våning/ett hus och inreda den med en massa skrytdyra designmöbler? Ungen: ”Visst. Show me the money!”
Starta ett företag? Ungen: ”Du kan inte vara lite mer precis? Nä, men då kanske det inte är riktigt aktuellt? Jag tror du ska börja med en idé eller en produkt”
Bli känd? Ungen: ”Varför då?”
Träffa nån känd person som man ser upp till? Ungen: ”Jättebra idé. Det finns inga personer du vill prata med så lite som de du har extremt höga tankar om. Ditt värsta är när du fattar att de bara är töntiga människor som vem som helst. Kommer du ihåg alla gånger du duckade att få intervjua folk du på riktigt beundrade, för att du tyckte att det skulle kännas jobbigt att träffa dem?”
Skriva en bok? Ungen: ”Du vet att ”Totte bygger en koja” redan är skriven va?”

Det enda jag verkligen skulle vilja göra innan jag dör är att bli diktator (jag gillar uniformer plus tycker väldigt mycket om parader, marschmusik och pampig skrytarkitektur). Sen tror jag att det där med att dö löser sig automatiskt.
Sen vill jag hemskt gärna käka en mjukglass i Kungsan när körsbärsträden blommar.
Och så vill jag ha en kanin.

Jag lägger till några saker som ser bättre ut utåt: äta ostron, möta våren i Paris, skriva en bok (= ”Totte bygger en koja II”)

Puh, nu känns det bättre. Jag är inte helt ambitionslös i alla fall.
Om inte annat kan jag alltid hala fram sad eyes och ”Jag vill bli frisk!”-kortet.

Update: Här har jag gått i alla år och trott att boken heter ”Totte bygger en koja” och så heter den bara ”Totte bygger”. Men handlingen är som jag minns den: ”Totte bygger. Var med när Totte bygger en koja som han kan krypa in i. Men aj, det gör ont när man slår hammaren på tummen. Vad fin kojan blev när den blev klar.”

#99

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s