Vilse i pannkakan

pannkaka
Det är nåt väldigt störande i att okända människor alltid frågar just mig om vägen.
Dels för att jag odlar min image som svår, hård och farlig och tänker att jag går runt och ser stygg och otillgänglig ut, och dels för att jag har ett helt uruselt lokalsinne. Det händer minst en gång i veckan att en okänd person väljer ut mig som nåt slags vandrande hitta.se. Med tanke på att jag med nöd och näppe kan komma ihåg vilken gata jag själv bor på så känns det lite märkligt. Dessutom tycker jag inte om att göra människor besvikna. Och det kan jag garantera att de blir om de exempelvis ber mig tala om var nåt ligger eller hur de ska hitta nånstans samt vilken tunnelbana eller buss de ska åka med för att komma hit eller dit. Om jag kan peka på nåt som ligger inom synhåll går det bra, men så fort det är mer än ”följ den här gatan” så är jag helt värdelös. Jag borde ha en t-shirt med ”JAG ÄR LIKA VILSEN SJÄLV!” eller bara låtsas att jag är stum när någon kontaktsökande utsett mig till guide på livets lilla hajk.

Jag skojar inte när jag säger att jag verkligen, verkligen är fel person att fråga. Eftersom alla verkar tro att jag bara överdriver detta kan jag avslöja att jag nog är lite mer olämplig att vända sig till i dessa spörsmål än vad många runt mig nånsin kunnat ana.

I pressade lägen kan jag inte ens skilja på vänster och höger (politiskt möjligen) eller rättare sagt är det som att orden slutar ha nån innebörd (för att de nog aldrig haft det). Nån säger ”ta till vänster” och då måste jag tänka ”vänster, vilket är det nu igen?” innan jag kan reagera. Det har aldrig hänt att jag automatiskt har svängt till vänster. För det ordet har ingen innebörd för mig om jag inte  processat det och använt nåt slags uteslutningsmetod. Det kanske är så för alla, men jag har inte det i ryggmärgen. Så om det skulle behövas en millisekunds reaktionstid på en sån instruktion skulle jag lika gärna kunna svänga åt andra hållet (PS. Jag har inte körkort. Lugn i båten. Du till…ehhh…styrbord).

Jag är askass på att läsa kartor och jag har inget som helst begrepp om väderstreck. You say norr, I say söder. Väldigt många brukar ha nostalgiska historier att berätta om när de orienterade på nån friluftsdag i grundskolan och på olika sätt maskade eller fuskade. Jag var så dålig på det att jag inte ens kan berätta nån rolig episod. Jag har bara minnen av att jag i bästa fall traskade planlöst efter nån annan som åtminstone visste åt vilket håll andra hade gått. Jag minns inte att jag nånsin kom till nån kontroll eller att jag lyckades följa eller tyda en karta.
Jag kan knappt gå en tipspromenad inomhus utan att förirra mig. Troligheten att jag skulle gå vilse i en skog är dock mycket liten. Det skulle aldrig falla mig in att på egen hand ta mer än tio steg från en skogsstig eller vandra runt planlöst i ett större naturområde utan att det finns en uppskyltad motionsslinga där det står ”3, 5 kilometer”.

Jag kommer inte ihåg mitt eget postnummer fast jag bott på samma ställe i flera år (det ska till mitt försvar sägas att jag bara flyttade ett postnummerområde sist och att jag väljer mellan de två numren och att allt som skiljer dem åt är en siffra). Jag kan i princip ingen kompis adress utantill. Jag kan mitt personnummer, men knappt min mans.

Häromdagen gick jag förbi porten in till jobbet och det blev väldigt pinsamt då en kollega som hade glömt sitt passerkort hade tagit rygg på mig från bussen för att bli insläppt. Han stod häpet och stirrade efter  mig när jag fortsatte gatan upp. Jag bara ”wait, nu är det nåt som är lite konstigt här” och fick traska tillbaks ett kvarter eller så. Det beror ju inte på att jag inte hittar till mitt jobb, utan att jag går i mina egna tankar och liksom inte har nån egentlig känsla för avstånd. Jag måste vara ”med i matchen” hela tiden, annars hamnar jag fel.
Det händer ganska ofta att jag kliver av på fel våning när jag åker hiss på jobbet (eller trycker på knappen till fel våningsplan) om jag inte är koncentrerad. Kontorslandskap är extremt störande för mig då jag har väldigt svårt att komma ihåg var folk sitter i förhållande till min plats. Jag har fortfarande efter flera år på samma kontor (som visserligen är några våningsplan stort) ändå svårt att på rak arm säga åt vilket håll ett visst konferensrum ligger eller på vilket våningsplan och i vilken kontorsö många av kollegorna sitter.

Om jag går in i en affär där jag inte varit i förut och den har mer än en utgång måste jag gå ut genom ingången jag kom in genom, annars riskerar jag att bli helt lost.
Jag går väldigt ofta åt ”fel håll” ändå när jag kommer ut från en byggnad som jag inte varit i så ofta. Jag kan också nästan gå vilse på stora varuhus. Jag måste komma in genom ”rätt” ingång eller ta sikte på nån avdelning jag vet var den ligger, annars blir jag förvirrad. Samma sak på stora sjukhus. Jag vet aldrig åt vilket håll utgången är, och jag har flera gånger irrat runt på sjukhusområden när nån hjälpsam sjukvårdsmänniska pekat på nån helt annan dörr än jag kom in genom och jag plötsligt finner mig på en annan sida av ett hus jag knappt hittade till från början.

Jag har väldigt svårt att få nån uppfattning om hur en stad ser ut eller hur olika stadsdelar och gator förhåller sig till varann om jag inte typ åkt buss eller promenerat där. Jag måste alltid ha hållpunkter som jag har varit på för att ens kunna få en bild i huvudet eller relatera till var nåt kan ligga i förhållande till nåt annat. Jag missförstår ofta avstånd om jag tittar på en karta. ”Va, kan man inte promenera från Frankrike till Belgien, det är bara några centimeter på den här kartan?”. Nåja, kanske inte riktigt så, men på en stadskarta är det värre. Om jag inte redan varit på nån plats nära båda de ställen som jag ska ta mig emellan förstås.
Jag har svårt att lära mig detaljerad geografi. Jag kan gissa mig till var nåt ligger om jag får en karta med punkter utmärkta och föreslagna alternativ, men jag skulle aldrig kunna placera städer rätt på en blindkarta.

Även om jag åkt med samma buss eller tunnelbanelinje i flera år är det inte säkert att jag kan säga vilket nummer bussen har eller vilka stationer som ligger på den linjen. Eller vad som är ändstationen eller ändhållplatserna. Jag kan inte avgöra om ett tåg eller en buss går åt ”rätt håll” om den inte är skyltad. Det har hänt att jag ställt mig på ”fel sida” och vid fel hållplats om jag måste kliva på nånstans där jag aldrig klivit på förut och inte känner till linjesträckningen. Om jag åker åt ett annat håll än jag brukar med tunnelbanan och kliver av på andra sidan perrongen mot vad jag är van blir jag grymt desorienterad. Jag kommer heller aldrig ihåg vilken uppgång som leder var om jag åker till en station där jag inte är så ofta.

När jag en dag släppte in en dam genom porten för att hon skulle hälsa på nån i huset (det finns ingen porttelefon) så sa hon att hon inte visste om hennes väninna var hemma eller ej, men att hon kanske kunde få portkoden av mig så hon kunde komma tillbaks senare (detta var alltså en äldre dam, så jag uppfattade inte henne som en skummis eller så) i annat fall. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg koden, fast jag sekunderna innan slagit in den och släppt in henne. Det var sjukt pinsamt, för hon trodde så klart att jag bara inte ville tala om den och tyckte att hon var suspekt.
Samma sak med mitt mobilnummer. Jag kan inte det utantill utan måste alltid kolla det om nån frågar efter det eller jag ska fylla i nåt formulär. Jag tycker att det är skitpinsamt och brukar alltid säga ”jag har precis bytt nummer” (för kanske ett år sen eller två…”precis” kan ju vara lite svävande).

Samma sak om jag åker taxi och taxichauffören inte hittar (men prata inte med mig, använd GPS!!!) och börjar fråga mig om vilken väg som är bäst att köra eller om hen ska ta den eller den avfarten. Jag kan inte säga det. Även om jag åkt samma väg hundra gånger. Jag känner igen mig, men jag kan inte formulera det i ord. Det är samma sak där. Jag vill inte låtsas om att vi är på väg till ett ställe jag känner till väl. Ibland har jag GPS på min mobil på för att jag ska kunna ge instruktioner och säga vad olika gator heter.

Jag måste alltid förbereda mig extremt mycket och vara ute i mycket god tid om jag ska till nåt ställe där jag inte varit förut. Jag har väldigt svårt att koordinera hur jag ska ta mig från en plats till en annan, och mitt värsta är om jag reser nånstans på egen hand och måste byta färdsätt eller byta mellan två olika linjer på en plats där jag inte hittar och inte varit. Resa utomlands ensam? Det skulle aldrig hända. Jag skulle vara tvungen att åka på en gruppresa och ha en reflexväst på mig, ha en ”återlämnas mot beskrivning”-lapp om halsen och hålla i ett sånt där rep som dagisbarn på promenad ibland får hålla i.
Oftast har jag en kompis att hålla i handen (My Man eller My Man på andra sidan mobilen när jag står nånstans och inte vet var jag är.  Jag ringer och frågar ”Var är jag? Vart ska jag gå?” och så får han läsa en karta och tolka den till mitt språk som typ alltid inkluderar saker som jag kan se tydligt och känner igen). Min kompis brukar hojta ”Hitåt!” när jag utan tanke börjar gå åt fel håll.

Jag vet att det låter helt koko eller som jag är senil på nåt sätt, men det är bara så här det är. Jag brukar skoja om det, men jag tror faktiskt folk inte fattar att jag menar allvar eller att jag är så enormt kass på att orientera mig.
Jag brukar klara mig ganska bra ändå, och konstigt nog frågar jag i princip aldrig nån om vägen. Jag brukar bara gå åt nåt håll som jag tycker verkar bra, och sen får jag nån typ av panik och sen irrar jag runt och sen förr eller senare kommer jag dit jag ska. Eller oftast så har jag nåt slags trick (som jag inte kan förklara) för att komma runt såna här saker. När jag tänker efter undrar jag hur jag kunnat flytta till helt nya städer på egen hand, rest till platser jag aldrig varit eller hittat nånstans. Jag är förvånad över att jag kommit nånstans alls, nån gång.

Det är som att jag har nåt slags ”dyslexi” när det gäller lokalorientering. Min kompass är helt uppfuckad. Om nån placerade mig i en labyrint skulle det nog vara mer effektivt att försöka demolera väggarna åt ett håll för att komma ur den än att tråckla mig igenom den på annat sätt. Jag har läst att barn vanligen börjar få en mer utvecklad spatial förmåga när de är runt två år. Jag har väl kommit lite längre (framför allt genom att gå åt fel håll, gå tillbaks och gå åt nåt annat håll och genom trial and error hitta rätt ändå). Jag är nog kanske på en ganska förvirrad 8-årings nivå.

Jag har även svårt att minnas siffror (typ telefonnummer eller sekvenser av nummer). Jag är extremt kass på att göra såna där tester när man ska kunna se vad en figur blir om man viker ihop den (ni vet den där grejen som alltid var med på Högskoleprovet). Ärligt talat så fattar jag inte hur jag kunde få så bra på Högskoleprovet som jag fick eftersom det är flera delar av det som iaf var (vet ej hur det ser ut nu) baserat på just såna saker. Jag hatade det delprovet som hette NOG. Logikdelen. Även om jag kunde lösa problemet kunde jag inte ange vilken information som behövdes för att göra det. Det är i min värld en av de mest ologiska uppgifterna ever. Här har du två påståenden med fakta. Kan du använda A, B, båda tillsammans, båda för sig själva eller inget för att lösa problemet? Jag löste ju problemet, vad muckar du om?!!!

Det har alltid varit så här för mig, men jag har inte tänkt på det så ofta. En del är bra på ditt, andra är bra på datt. Jag är inte så jävla bra på att hitta nånstans, komma ihåg siffror eller skapa 3D-modeller i huvudet.
Men nu gör jag kanske en gång i halvåret en test (som inte alls är relaterad till detta ”problem” utan har ett annat syfte) där man ska lyssna på ett band där en röst rabblar siffror och man ska lägga ihop dem och säga vad det blir, få en ny siffra och lägga ihop den med siffran innan (alltså inte summan, utan den siffran som räknades upp senast). Typ, rösten: ”5”, ”4”. Jag ska säga ”9”. Rösten ”7”. Jag ska säga ”16”. Och så matar det på så där. Först är det hyfsat lätt. Men sen blir det (i alla fall för mig) väldigt svårt att hålla tråden. Och tappar man en siffra så är det väldigt svårt att komma igen. Det känns som att stå på ett rullband som rullar fortare och fortare, trots att det är samma tidsintervall mellan siffrorna. När det är klart brukar jag vara helt genomsvettig och känna det som att det hållit på i timmar (eftersom jag har svårt med siffror och tid minns jag inte hur länge testet håller på…). De har hittills intygat att jag fått helt normala resultat eller lite över genomsnittet till och med, så det är uppenbarligen inte så illa som jag känner själv.
Men jag tror att det blir ännu svårare för mig än det ska vara, för jag har så kasst sifferminne. Jag har alltid varit asbra på ordtester och har inga problem med såna saker. Jag kan ju räkna, så jag har inte dyskalkyli. Men siffror är för mig väldigt abstrakt. När folk som håller på med avancerad matte säger att det är ”som ett vackert språk” så fattar jag inget alls. Jag får inga bilder i huvudet av siffror, ingen mening eller nåt utöver ett nummer. Det finns ingen magi eller dolda djup i det för mig. Inte som i ord. Siffervärlden är för mig ett helt platt landskap utan topografiska hållpunkter, medan ord är som att öppna garderobsdörren och komma ut i Narnia.

Nu googlade jag detta och det finns begrepp som spatial dyslexi, spatial dyskalkyli, spatial dyspraxi och spatial agnosi. Hade ingen aning om detta. Nu verkar det inte som om jag är riktigt där. Känner inte igen vissa av sakerna (jag har alltid haft jättebra ansiktsminne, lärde mig klockan lika snabbt som andra och har helt uppenbart inte riktigt så svårt för mig att jag inte kan klara mig själv), men det är ändå intressant att vissa av sakerna i beskrivningarna påminner om mina egenheter. Det är så poppis med att förklara sin excentricitet med nån diagnos nu för tiden. Om jag rotar lite hittar jag säkert många som stämmer in på mina egenheter och egenskaper, men just i detta fall så tänker jag bara att jag kanske är lite mer vilse i pannkakan än genomsnittet. Åtminstone om pannkakan är stor, jag inte känner till den sen innan och inte på stört ska tala om hur många fjärdelar av en åttondel som Piff måste ha ätit om Puff ätit från vänster-höger-vänster-vänster, hur Musse Pigg måste vika ihop pannkakan för att den ska bli en enhörning och om Pluto vill veta hur många hållplatser det är mellan T-Centralen och Gullmarsplan.

Bilden är från det episka barnprogrammet ”Vilse i pannkakan” som sändes på 70-talet. TV-serien har inget som helst samband med denna text. Bengt Westerberg förstörde inte min barndom. Det gjorde inte heller min brist på fallenhet för orientering.

#84

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s