Förvisad ur paradiset

Cranach
Om det någon gång i livet hade varit påkallat att instragramma sin mat så var det igår när My Man och jag lite oförhappandes kom på att vi skulle ta igen alla inställda jubileums-, firar- och spektakelmiddagar. Vi hade bokat bord på en lite finare restaurang. Vi har varit där en gång förut och blivit impade, men då blev vi bjudna kan man säga (vi använde ett presentkort vi fick i bröllopspresent), plus att det var lite annat upplägg där man kunde välja lite friare hur spendersam man ville vara. Nu var det färdiga menyer, varav den minst kostsamma var en 4-rätters. Vi svettades nog lite båda två när vi insåg att det inte riktigt var i den prisklass vi tänkt oss, men va fan – man lever bara en gång. Och hade vi inte varit där hade vi varit och kollat på Eddie Izzard, där de biljetter vi hade chans på kostade 1000 spänn per person, så det gick på ett ut. Plus att det ju finns nudlar, tonfisk och vetekli i skafferiet. Plus att om man räknar på alla restaurangmiddagar som vi missat på grund av sjukdomar och annat jävelskap så måste budgeten egentligen ha varit det dubbla. Minst. Plus att det var en helt galet fantastisk upplevelse och man gick ut därifrån och kände sig som en prinsessa. En som blivit uppgödd och var redo för slakt alltså.

Redan förra gången vi var där blev jag lite fnissig över att varje rätt serverades med ett helt litet föredrag om varje beståndsdel på tallriken och nu kändes det som att det var ännu mer ingående. Klyschometern går i topp när man säger att varje rätt var som ett konstverk, men så var det verkligen. Allt var uttänkt i minsta detalj och smakbrytningar, texturer, konsistenser, färger, tillagningssätt och presentation var långt bortom nåt jag sett eller ätit förut. Det kändes som en konstnär stått med en pincett och placerat ut varje litet stänk på tallriken med millimeterprecision. Jag kände det lite som om jag var en Godzilla med bulldozer när jag lyfte min gaffel eller sked för att att ta mig an anrättningen. Jag skämdes för att förstöra och demolera allt det fina på tallriken och önskade att jag åtminstone kunde ha slickat den ren efteråt så att det åtminstone inte hade varit några tråkiga små matrestsfläckar kvar på tallriken. När jag gick på toa och la min servett på bordet hade servitören varit där och konstfärdigt vikt ihop den igen när jag kom tillbaks. Man bara ”FÖRLÅT!”. Jag kunde inte ens med att torka mig om munnen med den, för då hade den ju blivit lortig.

När första rätten kom in tänkte jag vårdslöst ”de här små dockskåpsportionerna är ju söta, men det här lär vi knappast bli mätta på”. Hahaha. Om man drar ut på en måltid i tre timmar samt äter varje tugga med andakt så blir man ganska mätt, samt att det förstås dök upp en och annan amuse-bouche (= pyttepyttepytteliten smakbit som ska få smaklökarna att dansa cancan & imponera på människor som mig) mellan rätterna. Man fick inte veta exakt vad som ingick i menyerna innan utan det var bara beskrivet som ”en smakresa med följande stopp…”. Jag är förstås en sån som tänker ”jävlar vad pretto man kan vara” och sen köper det med hull och hår och sitter där med tindrande små ögon och öppen mun (där jag för en gångs skull försiktigt petar in maten). Jag tror sånt där till och med har ännu bättre effekt på nån som mig. Jag bara ”jaja, det är ju mat, hur speciellt kan det bli?”.  Men det var som en matorgasm. Om jag nånsin har förstått uttrycket ”smakerna gifter sig i munnen” så var det igår. Det var inte bara giftermålet man fick vara med om, utan hela uppvaktningen, romansen och bröllopsnatten. I en måltid.
Jag önskar att jag kunde backa bandet och spela igenom hela måltiden på repeat igen.

Jag åt också en massa saker som jag aldrig ätit förut (och ärligt talat inte skulle ha valt att beställa in om det inte varit ett färdigt koncept).
Vildsvinstunga. Friterad lammbräss. Havtornssorbé. Tyvärr var jag lite för exalterad och koncentrerad på nuet för att ens kunna ta in alla fakta om råvaror, tillagningssätt och anrättningstermer. Det var säkert minst tio olika små beståndsdelar i alla rätter och varje litet blad på tallriken var tillagat på nåt piffigt sätt. Jag bara satt där och nickade intresserat och förnumstigt. Jaaaa precis…medan jag tänkte ”vikken grej, vikken grej, vikken grej!!!”.
Det man känner nu är att man aldrig mer kan käka en inplastad ostmacka från Pressbyrån utan att vilja skrika ”Detta tjänar inte ens som föda åt grisar. Gå åstad och rulla er i den latrintunna där era mödrar födde er. Ni ska icke häda universum genom att erbjuda detta träck åt människobarnen som förirrat sig till dessa utmarker av kostpentagrammet”.

Hur ska man hädan efter uppnå den rusiga lycka man känner när man precis smuttat på ett österrikiskt dessertvin som smakar vildhallon och ätit det med små gårdsystade ostar och surdegsflarn? När man stod där småhuttrande i duggregnet och kylan på Brunnsgatan efteråt kändes det lite som att ha blivit förvisad från paradiset. Jag var en mycket mätt (men nästan lika fattig) version av flickan med svavelstickorna. Jag ville trycka näsan mot fönsterrutan, imm-andas på den och sen rita ett hjärtan där innan jag skrev ”I love Gotland”.
Lika bra att bara äta snabbmakaroner tills nästa år (förrän dess lär det inte bli tal om en sån här lyxmiddag igen).

Bild: Utsnitt av tavlan ”Adam and Eve” av Lucas Cranach d.ä

#82

Advertisements

2 reaktioner på ”Förvisad ur paradiset

  1. Härlig restaurang-recension! För egen del är det fortfarande Easts julbord som smäller högst på den Stockholmska matkartan. Den och så teppanyaki-(!)-restaurangen på Hasseludden.

    Fast en gång var jag faktiskt i Köpenhamn med mitt gamla jobb – mina närmaste kollegor hade ett förflutet i krogsvängen och var/är båda väldigt matintresserade, så nu skulle vi slå på stort och gå på riktig schnobbkrog. Sjurätters provmeny med vinlista till – och vi visste inte riktigt om vi skulle lyckas få middagen betald av företaget, så att säga, fast vi hade släpat med oss ett par leverantörer för syns skull… :-)

    Halvvägs genom måltiden hade jag antagligen sålt min själ till djävulen för den där middagen, för… ja, det var så fantastisk. Som er middag igår, säkert. Underbar upplevelse! :-)

    • Evilbunny skriver:

      Åh, East. Länge sen jag var där. Skulle ha käkat julbord där, men blev sjuk (as usual). Vi var på Yasuragin med jobbet förra året, men då åt vi nog i den ”vanliga” restaurangen. Så jag har ännu teppanyaki-upplevelsen kvar. Den och den tillhörande vindsvåningen ;-)

      Man får smak för sånt där. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Bra för själen, dåligt för plånboken kanske?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s