All the work while crying

creative
Det är inget självändamål att blogga en gång om dagen, men jag tycker det vore synd att ha harvat på med den här ”utmaningen” i 76 dagar och sen ba ”nej, jag tror jag lägger av nu”. Om jag ska utvärdera så här långt så har jag kanske inte hittat tillbaks till den där otvungna stilen som jag tycker jag hade förut. Att jag kunde känna en större lust för skrivandet och roa mig själv, att jag inte hade nån tanke med det jag skrev – och att det var bra.
Nu är jag för självmedveten, inte i det att jag skriver nåt pretto eller värker fram varje ord (som säkert framgått), utan för att jag tappar lusten innan jag skrivit klart nåt. ”Äsch, spelar roll” liksom. Det märks när man inte bryr sig om sin egen text, när man inte behållit sitt engagemang och inte tycker att det man skriver är särskilt intressant. Förut tyckte jag att allt jag skrev var skitintressant. Om än bara för mig. Och precis när jag skrev det. Alltså, det handlar inte om att jag tänker att andra ska tycka att saker är bra, roliga eller intressanta. Det är en bonus. Men jag tänker inte så. Jag tänker alltid att jag vill ha kvar det jag tänkte. Hur det var precis då. Vad jag tyckte precis då. Vad jag gillade. För när jag läser en text jag skrivit så vet jag precis vem jag var just då. Oavsett vad den handlar om. Jag vet att det låter flummigt, men jag antar att det egentligen är samma sak som folk som fotar sin ”dagens oufit” eller sin frukost. Det här är jag nu. Sen händer det förstås att jag vill säga nåt också. Har ett budskap. Oftast ”Titta en kanin” eller ”DET HÄR ÄR FÖR JÄVLIGT, ELLER HUR?” eller kanske bara ”nån på Internet har fel”. Där känner jag att jag inte riktigt landat än. Jag känner inget inför texter jag skrivit sen jag började ”nyblogga”.

Jag har givetvis i den här bloggutmaningen också gjort en typ av inlägg som krävt ganska liten insats – foton, You Tube-klipp och tips om coola konstprojekt. Men när jag kollar på inläggen i början av den här bloggen så var det såna saker jag strävade efter att posta. Korta ”titta på den här grejen”-inlägg. Det var min programförklaring för pausbloggen. Att det skulle vara korta inlägg om roliga saker. Sånt som kunde vara en paus, från nåt annat. Det fallerade förvisso långt innan min bloggsvacka kom, men det var ändå min ursprungliga tanke. Nu tänker jag ”fan va lat jag är som postade det där” istället för att tänka som när jag ser nåt liknande som jag postade förut som jag tycker är fullt relevant – att det var nåt jag ville säga eller visa.

Jag har massor av saker jag vill skriva om. Jag har minst femtio påbörjade inlägg och jag har listor med lösryckta idéer, intressanta ämnen och roliga länkar. När jag ska sova tänker jag på saker jag vill skriva om, och på bussen eller tunnelbanan funderar jag på blogginlägg. Det har aldrig varit mitt problem. Mitt huvud är fullt av saker hela tiden. För mycket saker. Kanske fel saker. Men saker jag vill formulera i ord.
Det stora problemet är fortfarande att jag inte riktigt orkar slutföra (eller ibland påbörja) saker. Jag skulle kanske ha övat på disciplin istället genom den här utmaningen. Ett disciplinerat skrivande. Och i det fallet inte disciplinen i att posta nåt varje dag. Jag kanske skulle ha haft en plan istället? En strategi. ”Så här långt ska ett blogginlägg vara, de här ämnena ska jag ta upp, så här lång tid ska jag lägga på skrivandet, så här dags ska jag sätta mig ner och blogga”.

Men grejen är bara att jag inte är en disciplinerad person, och aldrig har varit. Naturligtvis har jag förstått det förut i mitt liv, att jag är impulsstyrd och verkligen hatar att göra saker som jag ”måste” eller som nån annan säger åt mig att jag ska. Jag trodde, som med mycket annat, att det var nåt jag valt – som en liten gimmick och att jag när som helst kunde skärpa till mig och göra saker på ett annat vis. Det är inte det att jag inte kan få saker gjorda. Jag kan leverera, jag är ganska ordentlig och plikttrogen. Men det är HUR jag fått saker gjorda som plötsligt går upp för mig. Jag har såsat omkring, duckat, undvikit, förhalat och sen en kvart innan slutsignal rusat in med andan i halsen och råjobbat som ett litet as. Alltid. Tentor, jobbgrejer, städning innan gästerna kommer, göra mig i ordning innan jag ska gå ut, läsa böcker jag lånat på bibblan, skriva tidningstexter med deadline.
Och nu slår det mig att alla typer av projekt som bygger på långsiktighet, ett ihärdigt gnetande dag ut och dag in, ett långsamt och metodiskt arbete gör mig olycklig, flyktbenägen och desperat efter distraktioner. Det betyder inte att jag inte kan göra enformiga och tråkiga saker. Jag har alltid bara gjort dem oerhört ihärdigt under en kort period. Då har jag suttit dag och natt tills det är klart. Om det inte tar mer än en vecka alltså…
Jag har gått all in. Efter att ha varit väldigt all out en mycket längre period först. Jag är en sån som kan spurta upp för en liten backe för att jag vill att den ska ta slut fort, men om det kommer en ny backe och en ny backe efter det blir jag förbannad. För att inte tala om en sån där evighetslång svagt uppåtsluttande backe man ska knata i flera timmar. Nej, inte min grej.

Men nu kan jag inte köra mitt vanliga upplägg. Nu måste allt göras precis så där som jag hatar – enligt plan, uppdelat i små korta episoder utdragna under en lång tidsperiod. Om jag distraherar mig med andra saker och impulsgrejar med nåt helt annat betyder det bara att tiden och orken tog slut och jag inte kan springa in och multitaska fram ett acceptabelt resultat när tiden nästan har runnit ut. Jag har inte nån turboeffekt kvar. Ingen magisk ”nu jävlar”-knapp. Inget ”sova, äta och gå på toa kan jag göra när jag är klar”-läge. Med andra ord inser jag att jag alltid varit en sån galet ineffektiv människa som slösat med min energi och min tid och min ork som om jag hade oändliga källor av dessa saker. Som om det var naturresurser som inte någonsin skulle sina . Och sen bränt alla mina resurser som ett tomtebloss.
Nu sitter jag här och har ingen idé om hur jag ska bli den där andra människan som inte skjuter upp, som följer en plan, som betar av saker metodiskt. Jag kan vara sån, men jag kan inte vara det länge. Jag kan vara hypereffektiv en dag och beta av saker jag skjutit på flera månader, men jag kan inte vara det varje dag.  Nu för tiden är formkurvan snarare – tre veckors planlöshet och suckande och sen en halv dags nästan manisk frenesi som suger all must ur mig.

Och fast jag tänker just nu att så här är bara jag, så har jag blivit på grund av de olyckliga omständigheterna (och för att jag aldrig behövt göra på nåt annat sätt) och det här är ett problem som bara jag har så blir jag lite full i skratt. För det är som en nidbild av hela mänskligheten. Vi slösar ohämmat med saker som om det inte fanns någon morgondag och fast vi vet så väl att vi måste få jobbet gjort, fixa saker och leverera innan slutsignalen kommer. Frågan är om vi kan flåsa in kvart i undergången och skrika ”Nu är jag här. Jag kan ta det där med miljön nu! Passa bollen! Vad ska jag göra? Kravmärkta bananer någon? Åka kollektivt? Släcka lampan? Jag är med. Jag är med. Jag är här nu!”.

Ett annat problem jag har, som också beror på att jag inte har nån plan när jag börjar, är att jag har svårt att hålla en röd tråd. Jag börjar på ett ställe och låter tanken fara, och hamnar nån helt annan stans. Som nåt slags jävligt ODISCIPLINERAD associationslek. Sen måste jag på nåt sätt komma tillbaks till början igen.
Elvis – jordnötsssmörsmackor – sylt – BOB – Twin Peaks – Agent Cooper – Sheldon Cooper – The Big Bang Theory – Star Trek – rymden – stjärnor – Elvis.

Godnatt.

#77

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s