Kärlek och andra farsoter

love
Varför blir man kär i någon egentligen? Det kan man fundera på ibland. Vad är det som gör att det klickar? Vad är det som gör att man fastnar för en specifik person?
För att inte tala om hur ofta man funderar på varför andra har blivit kära i varann, eller varför de fortsätter att vara det. Vad ser de hos varann? Varför är hon ihop med honom? Varför är han ihop med henne? Förtjänar inte hen nån bättre? Jag tycker han verkar mer kär i henne än hon i honom? Men fattar hon inte att han är otrogen?

Folk har så mycket åsikter om par. Par man känner, par man bara ser på stan, kändispar. Om kvaliteten på deras förhållande, hur de passar ihop/inte passar ihop, om vilka roller de kan tänkas ha i sitt förhållande, om den ena inte ”förtjänar” den andre (i positiv eller negativ bemärkelse) eller nån annan spekulation som den som spekulerar ganska sällan har nån djupare kunskap om. Särskilt roligt tycker jag att det är när folk spekulerar i vad parterna har för ”roller” i sitt förhållande. ”Promises me I’m as safe as houses. As long as I remember who’s wearing the trousers”. Vem bär byxorna? Vem bestämmer var skåpet ska stå? Vem är good cop, vem är bad cop?

För livet är naturligtvis bara en kasperteater där Lilla-Fridolf och Selma agerar eller Törnrosa ligger snällt på lit de parade och väntar på att prisen ska komma & göra allt så himla magic så hon kan få falla in i sin passiva lilla roll och han kan vara stark och modig karlakarl. Det komplexa samspelet mellan två människor som lever tillsammans ryms inte i stereotyperna. Det går inte att tänka sig att man diskuterar sig fram till var skåpet ska stå, att det manligaste plagg som finns är kilt och att bad cop klappar kissekatter och good cop slår sönder tallrikar i vredesmod. Det går inte att tänka sig att det finns en ocean av tid, händelser och känslor som ingen annan än huvudpersonerna ser. Sånt som binder människor ihop.  En hel story som inte visats på matiné.
Så alltid när folk snackar om par och hur de har det eller hur deras förhållanden ser ut så ler jag lite inombords. Det ryms så många hemligheter i varje kärlek. Det vet man när någon ibland gläntat på dörren till sina hemliga rum. Jag föredrar att tänka på andras förhållanden så, som olästa böcker som man inte kan döma utifrån omslaget. Det är mer spännande att tänka på vad som binder folk samman än vad som eventuellt sliter dem isär.
Kalla mig gärna romantiker. Eller nej förresten. Kalla mig inte det. Inte när jag hör i alla fall.

Jag har också noterat att det väldigt ofta är en sak som folk verkar bli väldigt brydda över och inte riktigt kunna smälta. Det är om killen är anmärkningsvärt mycket snyggare (enligt den där helt ”objektiva” Brad Pitt-skalan) än tjejen han är ihop med. Det är också alltid så att om karln i ett kändispar är otrogen så är reaktionen alltid ”men hur kunde han, hon som är så snygg?”. Om jag var man skulle jag bli pissed off. Heterosexuella män ses uppenbarligen som känslostörda varelser som inte förmår knyta an till nån av motsatt kön (förutom möjligen sin mor eller sin dotter) utifrån andra premisser än yttre skönhet enligt standard(foto)modell 1A. Vi är så itutade denna självklara slutsats att vi knappt ens reflekterar över den. Så klart är det så. På nåt annat sätt kan det inte vara. Då måste det finnas nån extremt behjärtansvärd anledning till denna avvikelse – kanske var hon snygg när de blev ihop? Kanske är han ädel och godhjärtad bortom all rimlighet? Kanske har hon nån hållhake på honom? Kanske har de ett öppet förhållande?

Om kvinnan är väldigt snygg och hennes snygga, eller mindre snygga, man är otrogen finns det bara en sak som verkligen väcker stark moralisk indignation – ”hur kan han när han har en så SNYGG fru/flickvän hemma?” Ännu märkligare blir det om mannen ifråga har varit otrogen med nån riktigt bedagad kvinna. Då blir indignationen ännu större. Hugh Grant-style. Elizabeth Hurley vs Divine Brown liksom. Intressant. Med den logiken skulle det alltså vara mer begripligt att vara otrogen med nån som är ”snyggare” än ens partner. Så tror jag väldigt många resonerar. Medvetet eller omedvetet. Jag ska inte säga att jag alltid varit immun mot den tankebanan heller.
Det väcker en del spännande tankar.  Jag är kanske inte nån expert på området, men jag gissar att otrohet kan bero på en massa olika saker – förutom det uppenbara då, att man är ett asshole som sårar någon man förhoppnings (i nåt skede) har hyst så varma känslor för att man velat inleda en relation. Men som sagt, jag finner det ganska enkelspårigt att utgå från att inget kan saknas i en mans relation till en kvinna om hon bara är TILLRÄCKLIGT SNYGG och att otrohet alltid beror på partnerns oförmåga att leverera något. Det kan ju vara den som är otrogen som har problem med nåt. Typ att vara trogen till exempel (Om man nu inte har nån annan deal i sin relation, men då kallar man det väl knappast otrohet iofs).

Konstigt nog har jag sällan sett samma reaktion på om en jättesnygg tjej är ihop med en alldaglig kille. Möjligen nån enstaka gång från nån kille som anser sig ”se bättre ut” och är intresserad av tjejen. Men annars så utgår man automatiskt från att han har nån annan egenskap som är attraktiv för henne. Det är inga konstigheter. På samma sätt är det inga konstigheter att kvinnor framställs som om de utan att blinka kan vara ihop med ett praktarsle som är dubbelt så gammal bara han har cash, makt eller är känd. Även det måste anses som tämligen osmickrande som könsstereotyp. Konstigt nog verkar det inte som om det skulle finnas nån moraliskt indignation kopplat till detta i form av ”men hur kan hon vara otrogen mot en man som är så KÄND?”. Det verkar tvärtom som om det är samma maktdeal där också. Kvinnan ska passa sig så mannen inte byter ut henne mot nån som är SNYGGARE.

När en kvinna är otrogen mot en snygg man är det förstås ännu mer obegripligt. Snudd på oförlåtligt faktiskt. Hej Kristen Stewart!  Men kvinnors otrohetshistorier tenderar att inte vara lika intressanta (utom möjligen om det är tonårsstjärnor inblandade). En kvinna förväntas helt enkelt inte bli helt till sig i trasorna och obehärskat kasta sig över alla män som är SNYGGARE än deras partners. Ändå tänker jag att kvinnor förmodligen är ungefär lika mycket otrogna som män är i dessa jämlikhetens tidevarv. Men kvinnor kanske anses ha andra drivkrafter till otrohet än män har?

När man börjar tänka på sånt här så är det faktiskt ännu mer fantastiskt att helt vanliga människor med ordinärt utseende blir kära i varandra, inte är otrogna mot varandra samt lever i lyckliga förhållanden. Vet de inte att det dräller runt en massa snyggare människor där ute?

Men hur kan nån man egentligen vara otrogen mot Sandra Bullock, hon som är så snygg? Men Brad Pitt däremot förstår man ju att han blev kär i Angelina Jolie, för hon är snyggare än Jennifer Aniston. Och det är förstås helt naturligt att en gammelbock som Hugh Hefner (killar som heter Hugh verkar vara lite shady…) har tre flickvänner. De måste ändå fatta att en så attraktiv man inte kan hålla sig till en snygg 20-årig tjej med silikonbröst. Hur kunde Kristen Stewart vara otrogen mot Robert Pattinson? Han som har ögonbryn som nästan är som egna livsformer.

</dagens djupsinniga funderingar>

#73

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s