Judy, min vän

Tänkte egentligen skriva ett inlägg om Jasenko Selimovic öppna brev ”Jonas, min vän” (som svarade på Jonas Hassen Khemiris öppna brev till vår justitieminister ”Bästa Beatice Ask”), men det visar sig självklart att andra redan formulerat ungefär vad jag tänkte när jag läste det. Fast bättre. Så jag ber er bara att läsa ovanstående två texter (Jonas först och sen Jasenkos).
Läs sedan:
Rakel Chukris text i Sydsvenskan
Martin Aagards text i Aftonbladet
SR:s Kulturnytt sammanfattar olika röster i Twitterflödet

Tänk sedan efter vad som är rimligt.
Så. Det var allt jag hade att säga om det just nu.

***

Mitt andra ämne för dagen blir istället det där märkliga i att det finns en massa människor som man inte känner som man ändå har nån sorts relation till.
Nu tänker jag inte främst på kändisar. Även om det är en pinsam halvklassiker – att man i alla fall då och då när man sett nån B-kändis på stan liksom tror att det är nån man känner på riktigt eftersom man känner igen ansiktet, vet att man känner till personen, men ändå inte kopplar att det inte är nån man faktiskt nånsin träffat. Nu hälsar jag knappt ens på människor jag känner så jag har aldrig gjort bort mig på nåt sånt (det närmaste jag kommer är att på en fest ha börjat snacka med en kille jag trodde jag pluggat med på journalisthögskolan, men han förklarade trött att han jobbade på mitt lokala Statoil).

Jag tänker på folk som man interagerar med eller ser nästan dagligen, men som man inte vet ett endast dugg om. Som de som sitter i kassan i mataffären där jag handlat i några år nu – den blonda, den arga med glasögon och hon den lilla med träskor. Eller tjejerna på det Espresso House jag går förbi varje morgon och köper min dagliga latte hos (nu har de börjat göra klart den så fort de ser mig, så att den är färdig när jag kommer fram till kassan…sånt gillar jag, även om det får mig att inse att jag är en tråkig och förutsägbar jävel). Eller han som står på busshållplatsen utanför jobbet och släpper på folk genom de bakre dörrarna på blåbussen för att det ska gå fortare i rusningstrafiken. Eller killen på hörnet där jag nästan alltid köper min lunchsallad som säger ”sallad? ta med?”. Jag tänker på den där blonda som jobbar på Body Shop och som hälsar om jag ser henne nån annan stans, och som säger ”Hej kan jag hjälpa dig med nåt?” och sen ”fast du vet ju vad du vill ha förstås…”. Och förstås de på mitt närmaste Apotek. Jag förväntar mig nästan att de ska säga ”behöver du verkligen mer stuff nu?” eller ”har du inget hem att gå till?”. Jag hoppas alltid att det ska bli olika expediter för det är så jobbigt att alltid handla av samma, särskilt den lilla vithåriga tanten – det är som om hon liksom vill trevlighetskompensera mig för att hon ser min kilometerlånga receptlista och verkar tycka synd om mig. Hon ler liksom medlidsamt och är så oerhört hjälpsam kring allting att det nästan blir pinsamt. Hon pratat med mig som med nån som man vill vara snäll mot eftersom det ”lider mot sitt slut”. Så tänker jag förstås, i min paranoida hjärna, om apotekspersonal som är trevliga.

Jag tänker till och med ibland på den där snubben som alltid går omkring i centrum för sig själv. Han är helt klart missbrukare, och han är alltid där och han pratar aldrig med nån, tittar aldrig på nån och gör aldrig nånting. Han går liksom alltid som om han är på väg nånstans, men det är han inte. Han går bara runt. Om jag inte sett honom på några veckor så undrar jag om nåt hänt honom. ”Har du sett han den lille Janne Josefsson-killen i täckjackan?” kan det hända att jag frågar My Man. Jag saknar hans rödmosiga ansikte, hans laidback gång, hans blick som alltid är fäst på nåt bakom allas huvuden och hans undertryckta toknervösa energi.
Jag tänker på familjen som driver caféet där vi fikar eller käkar ungefär en gång i veckan (ibland tre), men de vet vi en massa om och de om oss – inte bara vilken som är min favoritsoppa eller My Mans favoritpaj. Jag tänker på andra stammisar där som jag känner igen till utseendet och som jag bytt några ord med, men inte vet nåt om egentligen.
Jag tänker på sköterskorna på sjukhuset som jag träffat ungefär en gång i månaden i tre år nu (jag vet allt om deras kolonilotter, katter, ex, resor, bantningsprojekt och en massa annat. De vet av naturliga orsaker en massa saker om min kropp, och dess brist på samarbetsförmåga).

Jag tänker på att dessa små utposter i ens universum plötsligt kan försvinna, och sen vet man liksom inte vad som hänt dem. Det kan ju bli personliga trauman.
Som en dag när jag skulle beställa tid hos frisören som fixade mitt hår inför bröllopet och som jag klippt mig hos i några år. Så hade hon slutat. Bara så där. Och flyttat till Gävle. Fatta! Får man göra så? Där stod jag helt handfallen, utan fast punkt i min frisyrvärld. Det var ett hårt slag. Nästan lika illa som när min snyggotandläkare, som rotfyllt två av mina tänder och grävt omkring i min mun i timtals, helt utan förvarning hade börjat på nån annan tandläkarpraktik utan att berätta det för mig. Turligt nog fick jag en ny tandis med samma förnamn, så jag lugnande ner mig lite efter ett tag.

Men det blir så himla konstigt när nån man handlar kaffe av kommenterar att man inte varit där på nästan tre månader och jag skyldigt stammar ”jag har inte…haft vägarna förbi”, som om jag suttit inne eller nåt annat suspekt. Undrar om de som jobbar i affär ofta tänker på såna saker? Typ som jag tänker om pundaren i centrum som glider runt i täckjacka och ser ut som en miniversion av Janne Josefsson. ”Var är hen? Har hen dött? Vad gör hen när hen inte är här? Var bor hen? Har hen nåt jobb?”.

Jag tänker på det mycket sen den gången jag gick förbi en försäljare av Situation Stockholm (de står också på exakt samma plats i Centrum) och nån som handlade tidning av honom sa ”Men var är killen som brukar stå här?. ”Nä Roffe (fingerat namn) är död vettu. Han var rätt dålig va. Och ja…nu är han död. Han dog bara” ,”Jaha, det var tråkigt att höra”, ”Ja, det var jävligt tråkigt. Men nu står jag här”. ”Ja, nu står du här”. Sen var konversationen slut.
Så nu stirrar jag alltid noga på gamlingarna med rollator, A-lagsgänget, expediterna i affärerna och kufarna i centrum. En dag är de där. Nästa dag kanske de har flyttat till Gävle eller bara dött. Och jag kommer bara nån gång vagt att tänka ”var det inte någon annan som brukade stå här förut?” och sen inget mer.
Jag tänker ibland att det kanske är så för många människor genom hela livet. Att de är en person som brukade stå nånstans och som fanns i en liten glimt av nåns perifera synfält. Och sen försvann.
Nu kan jag inte hittade det reportaget, men nån hade faktiskt bemödat sig om att ta reda på vad som hänt med några såna där lokalkända okändisar från city. Vilka var de, vad gjorde de, vart tog de vägen?
Det är så fascinerande, att man kanske är en sån där glimt i nåns perifera synfält efter att ha rört sig i samma förutsägbara cirklar i en liten värld ett tag.
Eller tänk om man var som osynlig.  Om verkligen ingen kunde komma ihåg en efteråt. Om ingen skulle märka om man försvann. Om ingen ens hade märkt att man varit där…
Det är en hel roman gömd i det här känner jag.

#64

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s