Early dissare & late i säng

Jag har nåt slags hatkärlek till Instagram. Jag har liksom aldrig fattat grejen. Fina foton – ja. Jag gillar. Men 99 procent av de som instagrammar tar rätt fula foton på ospännande saker. Sen gillar de varandras foton och konverserar kring vad de gjorde på fotot. Typ ”mmm, var det gott med mat?” och ”oj, vilken stor svamp”. Jag bara ”what???”. Så som jag förvisso gör med det mesta andra gör, vad det än är. Jag fattar inget.

Dessutom verkar de flesta kolla sitt instagramkonto via mobilen, så de som använder tjänsten för att promota sina snygga bilder eller titta på snygga bilder förslösar liksom tjänstens potential genom att titta på bilderna på en liten skärm.

Min kollega som fortfarande är tjugo nånting förklarade för mig att ”men det är som Facebook, fast för yngre. Alltså, iiiiingen av mina kompisar använder Facebook längre. Det handlar inte om bilderna utan om att man vill veta vad andra gör. Det är på Instagram alla är nu”. Jaha? Nu, alltså? Jag är rätt säker på att det var flera år sen jag var där och nosade. Och dissade. Troligen då för att det inte fanns till android då, och sånt gör mig alltid sur. Visst, jag kan köra såna saker på paddan, men det är en principsak. Precis samma som att jag dissade iPad först för att alla var så kåta på den att jag skämdes över den oblyga appleåtrå som liksom gick som en kollektiv orgasmskälvning genom alla mina äppeldyrkande bekantas kroppar. Min aversion har som vanligt i sak inget med själva det tillbedjande objektet eller ämnet att göra, utan med sekterismen och den där tråkiga stämningen som blir varje gång man pratar om nånting inom det området.

Som när jag på Fejjan snällt bad om råd vilken ny mobil jag skulle köpa senaste det var på tapeten för min del. Jag listade lite krav samt vilka två jag valde mellan…samt (eftersom jag är en cynisk jävel) skev rakt ut att ”ej iPhone”. Inget mer. Ingen diss. Inga okvädningsord. Inga värderingar av ditt eller datt. Som ett brev på posten, eller ett kladdigt finger på en touchscreen, skulle förstås några äpple-människor in och orera om varför iPhone var ett måste. Jag försökte bara avstyra det hela med att jag ville ha en android-telefon och diskutera just de två märken & modeller som jag kollat upp. Men så får man förstås inte säga. Det går inte att bara ”nej tack”.  Det måste alltid vara nån jävligt aggressiv förespråkare som då ska ranta på om hur överlägset apple-produkter är och ifrågasätta VARFÖR i hela världen man INTE väljer en iPhone.  Jag borde förstås bara svara ”för att du gjort det och har den där attityden”, för precis så är det.

När man försöker med sånthärvahettere fakta, typ ”har du jämfört xx-mobilen med iPhone, vet du nåt om skillnaden på de här sakerna som är viktiga för mig…*räknar upp*”, så är det inte som att man får några matnyttiga svar. Det är bara nån upprapad mer eller mindre trött fras om att ”alla vet att iPhone är bäst” och lite allmänna drygheter om varför man måste ha Mac, iPhone och padda och blablabla. Jaha, tack för ingenting. Det var inte vad jag frågade om.
Det är det absolut säkraste sättet att få mig massivt ointresserad av att joina den uppenbart sekteristiska och väldigt aggressiva klan som man tydligen måste tillhöra.
Inte för att jag inte tror att apple-grejer är bra, utan för att vissa andra är så jävla dryga. Bara därför. My Man har givetvis en iPhone, men han är en normal människa och kan säga vad som är bra med den och vad som inte är bra med den utan att blanda in nåt slags onödigt ”men alla vet att det är så”.
Familjens iPad köpte min man, och sen började jag använda den och se den som min och har stor nytta av den. Men det är skillnad. Jag kan omvärdera saker. Men man säljer inte in nåt till mig genom att säga ”för att det är så” eller hålla på med sandlådeargument.

What can I say, jag är en early disser och en notorisk krypare till korset. Förr eller senare. Men bara när jag hittat ett användningsområde eller anledning som känns relevant för mig. Jag kommer säkert att ha en iPhone nån gång, men jag kommer verkligen inte att bli en sån där tönt som inte kan ge sakliga argument till varför eller berätta vad som inte funkar så bra. Jag har inte köpt en livsstil. Jag har köpt en fucking telefon.

När det gäller nya tjänster så brukar det vara ungefär så här:
Det kommer nåt nytt, jag kikar på det (eftersom det lite tillhör mitt jobb, jag hänger på ställen där folk hajpar sånt och jag är dessutom alltid nyfiken) och tycker att det verkar meningslöst, urtråkig och ser inte användningsområdet. Jag dissar. Det enda jag gillat direkt är Pinterest och Spotify. Men med allt annat är det väl typ så att jag ett eller två år senare ”tvingas” krypa till korset och återvänder igen för att några tjatar så mycket om hur piffigt och kul det är med ditt och datt. Det brukar vara ungefär då som nån av mina mer trendkänsliga kontakter påstår att ”iiiingen använder det” och att man istället ska markera sin digitala närvaro nån annan stans. Jag bara ”talk to the hand” och dissar deras nya favorit. När jag har hajpat nåt först är det ingen som förstår vad som är kul med det. Förrän ett eller två år senare…

Jag har insett att om det plötsligt öppnades en port till ett annat universum så skulle jag vara där på tre röda och sen stå och hänga utanför tills tillräckligt många passerat och kommit tillbaks oskadda. Då skulle jag gå igenom. Jag vill att andra ska testa, uppgradera till den nya versionen först samt utvärdera om det är mödan värt innan jag engagerar mig. Jag vill inte vara den som köper Beta-Max liksom. Eller favoriserar SonyEricsson-mobiler i tio år. Ibland känns det som om jag bara inte kan gilla saker som andra hajpar. Inte så att det är medvetet, men jag känner mig alltid som ett får om jag okritiskt omfamnar allting bara för att det är nytt. Min första fråga är alltid ”Men vad ska jag HA det till?”. Och det är inte sällan som andras lyriska förklaringar mest verkar gå ut på att ”för att det är det senaste”. För mig är det inget argument. Det är heller inget argument för mig att ”alla andra” gör/har/gillar detta”. Tvärtom. För mig brukar det vara ett riktmärke för att jag inte håller med/inte gillar/inte vill ha. Jag vet att jag låter som nån gumsur stofil nu, men till mitt försvar kan jag säga att jag alltid varit sån. Men när jag ser nyttan eller nöjet med nåt kan man säga att jag är värsta sortens junkie. Jag går liksom all in. Jag blir så jävla pepp och manisk. Dock sällan evangelistisk. Jag tycker det är extremt ointressant att tala om för andra att de ska eller inte ska gilla ditt eller datt ”för att man ska” (= för att jag gör det). Jag bara ”detta gillar jag som fan”.

Instagram kommer jag aldrig att gå all in på. Men jag följer några kompisar, några som postar bilder på söta djur, ett par duktiga fotografer, några som postar kawaii-bilder och Theo Hutchcraft i Hurts.
Jag punktmarkerar där kan man säga. Och jag gillar föredömligt andras barn, husdjur och landskap. Och jag har postat några konstnärliga bilder både på min lunch och en snöig lyktstolpe, och kunde jag se mina fötter skulle jag säkert posta en bild på dem också.

Jag gillar asociala medier bäst. Kommer nån på en jätteasocial tjänst så kommer jag att vara en early adopter och gå all in, jag lovar.

Nu några favoritkonton från Instagram:
Bild 1: samhaseyebrows (en katt som heter Sam och har ögonbryn)
Bild 2: theohurts (sångaren i Hurts)
Bild 3: waldersten (snillrik ordkonstnär)
Bild 4: basia73 (tysk kawaii-nörd)

samhaseyebrows theohurts walderstenhttp://instagram.com/basia73

#62

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s