En helt händelselös dag

Tussilago
Idag var en sån där dag som började med att man upptäcker att man har för korta strumpor på sig. Ni vet vad jag menar…eller kanske inte. Lucky you i så fall.
En kall marsdag är det helt fel att upptäcka att det är en glipa mellan strumporna och tightsen. Det går inte. Jag tyar inte sånt! Och jag var redan halvvägs till jobbet när jag förstod att detta I-landsproblem var av seriös art. Blottande av så mycket oskyddad ankelhud kunde ju ha lett till allehanda men för framtiden. Män kanske inte skulle kunna behärska sina lustar, jag kanske skulle få amputera mina smalben på grund av förfrysning eller nån modepolis kanske skulle ge mig böter. Det var ett svårt trauma att inse att jag var tvungen att lösa detta problem på stående fot. Jag fick hetsköpa strumpor på Åhléns på väg till jobbet, och sätta på mig dem redan i affären. Crazy lady!  Dessutom var jag då så sen så att jag även fick hetsköpa lunch (ja, alltså jag började vid 11.30, så detta tog inte hela förmiddagen) på vägen och äta den medan jag väntade på bussen. Jag köpte förstås kalla fläskkotletter. Nej, ok en macka med ost…men i alla fall. Jag tycker inte om att äta utomhus. Om det inte är picknick eller årets första mjukglass i Kungsan. En busskur på Fridhemsplan är inte direkt nån picknick. Om man säger så.

På jobbet förväntade de sig sen att min hjärna skulle fungera. Jag blev frågad om både ditt och datt, som om jag vore nåt jävla orakel. Men jag blir sur om de inte tror att jag är nåt jävla orakel också. Så jag antar att man inte riktigt kan vinna när det gäller mig. Sen spontanköpte jag lite domäner. Utan att fråga nån.  Så där som ett orakel kan göra.

Sen blev jag introducerad till ”the underpants gnomes profit plan” under ett möte om kommunikationsstrategiska frågor. Jag hade inte riktigt väntat mig att någon på mitt jobb skulle referera till underklädesstjälande små tomtar i ett South Park-avsnitt. Men konstiga ting kan hända på en fredag. Som att man kollar sitt lönebesked och ser att man kommer att få NOLL kronors lön denna månad. Nu är det kanske inte riktigt så elakt som man kan tro, utan är bara ett resultat av att min hjärna tycks sortera bort tråkig information som ”inga armar – ingen tårta”. När man har den dåliga smaken att vara sjuk så kan man förstås inte få nån lön, och på mitt jobb släpar all inrapportering av sjukfrånvaro efter en månad. Så jag var lite ledsen förra månaden, men då hade jag tydligen lyckats få lite semesterersättning eller kaffepengar eller kryapådig-slantar eller ersättning för nån gammal oförrätt (våra lönebesked är lika lätta att förstå sig på som ett excelark med kantonesisk poesi) så då antog jag att det även denna månad skulle visa sig att jag bara tänkt fel (sånt händer ju, tro det eller ej). Men icke.
Med andra ord blir inte den 25:e riktigt den där början på en dekadent månad i sus och dus, som jag förstås hoppats. Och hoppas varje månad. Trots att jag borde ha blivit överbevisad.

Eftersom jag sadlat om och blivit så pepp och positiv noterade jag i alla fall att Skattverket efter flera år av ”vi tycker att du betalat lite för lite skatt”-smisk (nooo, det är de facto inte jag som betalat in för lite skatt utan nån klåpare som betalar ut lön och andra fringisar som inte dragit rätt skatt, men ok då…) äntligen tyckte att jag kan få en liten slant (några hundringar) att köpa jordgubbar och öl för till midsommar. Jag ska tänka på det hela april när jag äter linssoppar och snabbnudlar, och stryker omkring fågelborden för att stjäla lite gammalt bröd och solrosfrön från de välnärda talgoxarna. Nåja, jag kanske överdriver lite nu. Jag kanske hade lagt undan lite slantar. Jag kanske bara måste dra ner på lattekontot och ”things that make me happy”-shoppingen. Men i april kommer det säkert att finnas massor av gratisnöjen som solsken och tussilago. (Kan man äta tussilago?)

På vägen hem noterade jag att det var väldigt många män med glansiga ögon, tjocka täckjackor, randiga halsdukar och upphetsade röster på t-banan. Klockan 17 en fredag liksom? After worken har knappt börjat. Men sen förstod jag. Jag är ingen större fan av sport, men det senaste åren har min kännedom om större fotbollsmatcher ökat markant. Det beror dock inte på att jag läst mer på sportsidorna eller sett fler matcher under den här tiden. Det beror blott och bart på att jag ibland noterat en förändring i klientelet som reser med samma tunnelbanelinje som jag gör. Även om de inte haft fotbollsfans-attiraljer på sig så hade jag kunnat urskilja dem ändå. De färdas i grupp och är oftast män (skulle tippa att inte ens var tionde halsduksbärare är kvinna), de pratar på ett visst sätt, i ett visst tonläge och de utsöndrar nåt slags liksom hungrig upphetsning. Jag brukar bara vagt känna ”a disturbance in the force” och sen faller bitarna på plats. Det är fotbollsmatch! Jag hade dock inte fattat att de skulle åka till samma jävla tunnelbanestation även fast det är en ny arena de ska till. Missräkningen i detta.

Blev lite purken över att behöva trängas med testosteronstinna brölsnubbar IGEN. Jag trodde det var över. Ville yla ”Det kommer aldrig va ööööööver för mig” med sprucken göteborgsröst. Men det kunde misstolkas som om jag var ett GAIS-fan på villovägar. Det är inte alls nån kontinental och karnevalslik familjefeststämning i de här lägena. Det är som en blandning mellan partidagarna i Nürnberg och en det där stadiet på firmafesten när folk börjar salivspruta när de pratar. Naturligtvis förstår jag att de här herrarna som drar till förorten flera timmar innan matchen börjar för att ”ta sig några öl på ett hak” inte representerar fotbollsfans i gemen. Men de jag ser är alltid den sorten. Tyvärr. Men förut var det ekande talkörer, helikoptrar som cirkulerade över hooden i timmar, sirenljud och poliser med schäferhundar på perrongen inför varje match. Så är det inte längre, och det får man väl vara glad för.

Jag blev sen stoppad av en man som på knagglig svenska frågade om jag möjligen kunde säga hur han skulle ta sig till ”andra sidan”. Nog såg jag lite dyster ut vid det laget, men nån änglamakerska för vuxna är jag väl ändå inte? Efter en liten stunds konversation förstod jag att han bara ville veta hur man tog sig till området på andra sidan vägen (jämför Slas ”på aaandra sidan skooogen”). Jag kände mig som en kompetent och väldigt god människa när jag gestikulerade och visade åtminstone tre olika gångtunnlar han kunde välja. Det är fint att kunna hjälpa andra människor.

Därför kunde jag inte ens nedslås av att det på hallmattan låg ett landstingsbrunt kuvert med kallelse till årets BDSM-influerade  ”pressa tuttarna i en maskin tills de känns som växtdelar redo för herbarium”-undersökning. Kanske för att matcha kallelsen i förra veckan till årets ”låt oss skrapa loss lite celler från det inre av din mumindal”-undersökningen. Båda sakerna sorteras in under gratisnöjen i april. Jämte tussilagon då.
Det är ändå fint att man som kvinna, i bästa fall, en gång om året kan få bekräftat att man i alla fall inte har två sorters cancer. Men själva procedurerna för att kontrollera detta är väl som att gå till tandläkaren, besiktiga bilen eller gå på en blind date. Det kan gå lite hur som helst och man vill mest att det ska gå över och att man ska komma därifrån med allting godkänt och i ordning.

Den här dagen var inte så spännande. Men nu är den här arbetsveckan och alla andra inbokade happenings över och allting känns som att det är hyfsat godkänt och i ordning. Nu tar jag helg!

Bilden är från Wikipedia: Franz Eugen Köhlers Medizinal-Pflanzen ”Tussilago Farfara”

#59

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s