När jag inte kom till Gdansk

sharkbag
Jag drömmer alltid så konstiga saker. Ofta är det sjukt detaljerat också, och i 99 procent av fallen är det nåt problem som måste lösas men som inte går att komma runt eftersom jag har tappat något, glömt saker eller kommer för sent till nånting. Jämfört med psykosdrömmar där man drömmer att man sover och försöker vakna, men inte kan eller att nån står i rummet och tittar på en medan man sover och sånt där, så är det ändå ganska överkomligt att drömma att man aldrig kommer att kunna lösa Rubiks kub, att man har tappat sin mobiltelefon eller att festen är slut när man kommer fram. Eller att nån har stulit ens skor. Ett tag drömde jag det hela tiden. Skotjuvdrömmar.

Jag är helt fascinerad över folk som säger att de inte drömmer, eller i alla fall inte minns nåt av det när de vaknar.
Jag kommer nästan alltid ihåg vad jag drömt, och kan till och med gå och sura lite resten av dagen över att nån varit dum i drömmen och liksom vara lite anklagande över det.

Ibland tänker jag att de där drömmarna kanske vill säga mig något. Något viktigt. Tyvärr är det som att jag aldrig riktigt kommer fram till vad. Det är precis som i drömmarna. Det finns alltid ett hinder, en spärr, ett svart hål, en svårighet som måste övervinnas och som jag aldrig hinner fixa innan jag vaknar. Att komma på vad drömmar egentligen handlar om är samma sak.
Livet är precis tvärtom, man hinner inte fixa allt man skulle innan det är dags att gå och lägga sig på kvällarna. Och drömma om olösliga problem och förvecklingar.
Jag drömmer aldrig om hav av sockervadd, karuseller, solsken och glitter. Jag vaknar aldrig och skrattar.
Däremot drömmer jag ibland riktigt trevliga drömmar.
Men det här är inte den sortens blogg.

Här kommer en typisk dröm (i repris):

Jag har sällan varit så glad över att vakna som i morse.
Mest på grund av att jag var fast i en ytterst komplicerad dröm med Kafka-artade inslag. Jag blev gudaglad över att inse att mitt liv är en bit kaka (låter inte de flesta saker så mycket bättre på engelska?) i jämförelse.

Drömsituationen var mycket komplicerad. Jag var fast i nåt slags stockholmsförort, som såg ut som en blandning mellan en rysk gruvstad och Jordbro, tillsammans med min självupptagna gymnasiekompis A som var full som ett ägg och bara ville spela Jack Vegas med några lokala white trash-donnor och älta en händelse där en av hennes ex kompisar inte hade velat skjutsa henne till krogen. Av någon anledning var våra cyklar (!) och vår packning (som i mitt fall var alla mina jordiska ägodelar) redan på båten till Gdansk, som vi var på väg till. Båten skulle avgå från pir i centrala Stockholm. Denna båt påminde starkt om Gotlandsfärjan.

Min kompis hade av någon anledning betrotts med resekassan, och jag hade endast elva kronor blankt i kontanta medel. Vi sprang omkring på en gigantisk station med massor av perronger där det hela tiden kom in t-banetåg som var ungefär 3 ½ vagnar långa på en 120-vagnars perrong. Dessutom var perrongen från tidig medeltid och söndervittrad och smörjd med såpa så att alla som sprang efter tågen ramlade antingen ner i gigantiska sprickor eller kanade av perrongen rakt ut på spåret och blev där griljerade.
Tyvärr kunde man heller inte se vad som stod på bakänden på tågen så det var oklart om man skulle komma åt rätt eller fel håll om man ändå hann med dem. Sen började alla skyltar att blinka och tågen verkade vara inställda. Istället skulle det komma en buss. Eventuellt.
Vart den skulle gå, när den skulle komma och hur mycket den kostade var oklart. Men helt säkert var att man var tvungen att vänta på en skraltig träläktare som hängde fritt fem meter över marken och trängas med barnfamiljer och andra suspekta typer av människor.

DÅ skulle min kompis prompt spela Jack Vegas. Och hennes nyfunna vänner som nog tillhörde nån typ av lokal parkbänksliga och hade tuperat blont hår och leopardklänningar trakasserade mig för att jag var en torris som ville vänta på bussen istället för att för evigt vara fast i gruvstaden och missa min båt till Gdansk och bli av med alla mina ägodelar. Dessutom påstod en av dem att jag hade för kort kjol och att mina trosor syntes. Då sa jag med fast stämma: Du, din jävla loser, jag har inga trosor på mig!

Själv försökte jag fråga ut lokalbefolkningen om exakt var vi befann oss, var bussen skulle gå och hur långt det var till Stockholm. Men det var ingen som riktigt hade kläm på Stockholm. De hade hört talas om det, men ingen hade varit där. Ett par damer som jag var helt säker på var Frälsningssoldater talade om att de en gång skulle ha åkt till Stockholm, men att de söp upp resekassan nyårsaftonen 2000. Sen dess hade de inte haft råd.
Nästa person jag pratade med var mexikan och förstod inte ett skit jag sa, men hans ryska fru, som inte heller förstod vad jag sa, missuppfattade min intention och trodde att jag var ute efter hennes tandlöse 80-årige svartmuskige dvärgman och försökte döda mig med kniv.

Min mobil hade ingen täckning och när den då och då fick kontakt så drabbades jag av alzheimers och kunde inte för mitt liv komma på nåt enda telefonnummer till nån.

Då vaknade jag. Och helvete vad glad jag blev. Jag vet var jag är, hur man tar sig härifrån och (ungefär) åt vilket håll Stockholm ligger.

Jag vet inte vad min undermedvetna ville säga mig med den här drömmen, men jag vet en sak säkert – sänd inte detta meddelande igen!

Jag kommer aldrig mer att våga sova…

#58

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s