Once more with feeling

spike
Ibland kan jag sakna den där känslan av att bli kär i en TV-serie. Så där så att man blir helt besatt och måste plöja avsnitt efter avsnitt, och skaffa nästa säsong och nästa. Man får nåt slags relation till karaktärerna och bryr sig om dem och vill veta hur det ska gå. Och på slutet när man måste skiljas från dem får man lite ont i hjärtat och saknar. Det känns som om det var länge sen jag blev så där biten. Kanske är man blasé, kanske är det att det finns ett så stort utbud av TV-serier att man har svårt att hitta guldkornen eller kanske är det tvärtom så att man hela tiden får så mycket info om nya tv-serier att det är svårt att liksom upptäcka nåt i efterhand, då serien är slut och man kan toksvulla sju säsonger på raken?

Det har kommit en del serier jag gillat de senaste åren, men problemet är ofta att eftersom vi nästan är i synk med USA (där de flesta bra serier fortfarande produceras) så får man vänta så länge mellan säsongerna och då tappar jag liksom fokus. Det känns som om man suttit där och väntat två timmar på en dejt som kommer för sent, och då går det inte att reparera skadan. Man har svalnat.

Eller så är det så där som när man har blivit bränd i en relation. Man har kastat sig in i nåt, känner pirret, har börjat längta och tycker att man har nåt going on, och så pang tar allt slut. Sen vågar man inte lita på Fox nåt mer. ”Jaja, det där har vi hört förut – en ny succéserie. SOM NI SEN INTE GER EN ÄRLIG CHANS!”.
Man hoppas ändå och gång på gång engagerar man sig, börjar gilla och följer, men det slutar alltid olyckligt med beskedet att det inte bli en säsong till. Hen dansade en sommar liksom…
Cyniskt vänder man till sist bort huvudet, sjunger ”la-la-la-la” och håller för öronen när andra pratar nyförälskat om serier och sen när den ändå inte höll för mer än max två säsonger så känner man sig lika hemligt nöjd som när man spekulerat i att en passionerad kärlekshistoria ändå inte skulle hålla så länge. Man blir en tv-seriernas bitterfitta.

Min största kärlek hittills är nog ”Buffy”. Jag hade zappat förbi några avsnitt på TV och tyckt att den verkade så konstig, fånig och oseriös att jag inte kunde förmå mig till att se ett helt avsnitt. Ett slags humorserie om en tonårsbrud som dödar vampyrer…ehh? Men många, vars smak jag ändå respekterar, sa att den var fantastisk (”bara man tar sig igenom första säsongen” – flitigt använt argument för alla serier…men om de bara får EN SÄSONG DÅ?). Och det är sant, för det är en så smart, kul, engagerande, rolig, dubbelbottnad, nördig, vrickad och spännande berättelse. Den är en typisk ”coming of age”-historia med alla tonårsvärldens problem, inramad av en helt galen story i en helt koko värld. Jag har varken förr eller senare varit så besatt av en tv-serie. Ni vet det där när man inte velat gå och lägga sig utan istället velat stanna uppe hela natten och bara se ”ett avsnitt till” och sen ”bara ett till”. Tills man blir en vampyrdödarälskande zombie. Spin off-serien ”Angel” fastnade jag inte riktigt lika hårt för. Men när man plöjt klart ”Buffy” kunde man i alla fall få återse några av sina favoritkaraktärer igen.

Senaste försöket att bli kär var i ”Girls” som folk hetsat grymt om. Såg första avsnittet när det sändes på svensk TV och tänkte bara att det här är fan som en blandning av den där extremt trista MTV-såpan ”The Hills” och en Lars von Trier-film. Eller kanske nån perverterad scen i en Larry Clark-rulle. Allt var deprimerande, obehagligt och fult. Sen köpte jag ändå DVD-boxen och en dag när jag var sjuk plöjde jag första säsongen. Och min känsla består. Jag tycker inte om nån av karaktärerna. De är frånstötande. Inte på det där sättet som en del hävdar, att de inte är ”Sex and the City”-snygga, utan att de är så självupptaget obehagliga att man vrider lite på sig i olust när de glider omkring och är annoying. Den enda jag verkligen fattade tycke för var huvudpersonens väldigt udda pojkvän Adam. Han ska verka känslomässigt störd, sexuellt tveksam och egocentrerad. Men när säsongen lider mot sitt slut verkar han plötsligt som den enda seriösa, varma och älskvärda personen av dem alla. Och han ser ut vara på väg ur handlingen. Så mitt hjärta är nästan krossat redan. Men jag kommer nog att börja se säsong två ändå. Nu har jag ändå redan slösat flera timmar av mitt liv.

SERIER SOM JAG HETSTITTAT PÅ:

Buffy
Angel
Star Trek (alla varianterna utom Enterprise som var sjukt trist)
Desperate Housewives
Sex and the City
Medium
Popular
Vänner
Brottskod: Försvunnen
Cold Case
Big Bang Theory (nördendomen!)

SERIERNA SOM SCHABBLADE BORT SIG SJÄLVA:

Heroes
(Den var så himla bra i början, och sen bara den dog på nåt sätt efter den där evighetslånga TV-strejken)
Lost (Men orka…Alla twists som liksom aldrig ledde nånstans. Allt blev bara mer och mer konstigt, och varje gång man fick nån ledtråd tillkom dubbelt så många frågetecken. Det blev lite för trist efter ett par säsonger)
CSI (Men orka…Det enda väntade var att det mest oväntade och krystade måste vara lösningen på brottet. Femhundranittioartonde gången gäspar man åt det. Kan ingen dödsorsak vara nåt vanligt som typ…hjärtattack?)
Once upon a time (Men orka…Vi FATTAR att alla i den där lilla stan är olika karaktärer i sagoböcker och nu ska ni lajva ut varenda liten sagoboksstory ni kan krysta fram. Gäääsp!)

SERIERNA SOM JAG GILLAT, MEN SCHABBLAT BORT:

The Walking Dead (Allt är ju bra med detta. Apokalyps och zombies. Varför ser jag inte på den?)
Vampire diaries (Som en blandning mellan Beverly Hills och True Blood. Varför ser jag inte på den?)
Stargate Atlantis (Som en blandning av Stargate och…ja, Atlantis. Där de är strandsatta och de jävligt obehagliga Wraiths vill åt dem. Perfekt scifi-plot)
Arkiv X (Jag VET, men jag tröttnade. Allt var bara så konstigt och Twin Peaks-aktigt hela tiden)
Criminal Minds 
(Är det den där alla brottsbekämparna är lite autistiska och fallen alltid rör superstörda, otroligt smarta, jätteonda seriemördare? Varför ser jag inte på den i så fall?)
Bones
(Är det den där Angel från Buffy trånar efter nåt slags brottsarkeolog? Mhhhmm….varför finns den med här?)
Numbers
(Nån är ond. Några andra räknar ut vem det kan vara. Alltså med siffror. Verkar faktiskt inte som jag egentligen gillade den…)

SERIERNA SOM NÅN BLÅSTE EN PÅ:

Dead Like Me
(Bästa konceptet ever. En tjej som dör i en pinsam olycka och blir tvångsvärvad till ett gäng håglösa liemän som knegar med att samla in döda själar. Vad hände med tredje säsongen?)
Pan Am (Åh, vad jag gillade de ärtiga 50-talsflygvärdinnorna som flirtade, spionerade och intrigerade. Precis när man börjat tycka om alla karaktärerna så krystade de ihop ett ”lyckligt slut” och nödlandade planet)
Firefly (Joss Whedons rymdwestern som hade massor av potential, men knappt ens hann starta innan den sögs ut i rymden. Det var en klen tröst med filmen ”Serenity” som sen försökte både tillfredsställa besvikna fans och berätta en story som icke invigda skulle förstå. Vilka la ner serien? Fox förstås)
Dollhouse (Ännu en Joss Whedon-serie som hade utmärkta förutsättningar men inte fick nån riktigt chans. Shame on you Fox!)
Dark Angel (Scifi-serie som utspelas i en apokalyptisk framtid med en stentuff Jessica Alba i huvudrollen. Två säsonger sen kom Fox med sin sura min igen!)
Terra Nova (Ännu en scifi-serie som Fox lustmördade, trots att att Steven Spielberg var medproducent. En säsong fick familjen Shannon slåss med dinosaurier, utbrytarfalanger i djungeln och onda soldater från framtiden i sin nybyggartillvaro i urtiden)
The Gates (Desperate Housewives meets True Blood. Hur kunde det inte hålla som koncept?)
Flash Forward (Nånstans mellan Lost och 24.  Varför utsätter galna vetenskapsmän oss för saker som kan få jorden att gå under? För att de är onda. Så mycket fick man i alla fall veta. Men ABC var ännu ondare som först lanserade denna serie stort och sen la ner den)
The Event (Scifi igen. Som ett slags gisslandrama med aliens. Sleepers och hemliga celler, terrordåd och kidnappningar. Onda och goda – alla dras över en kam. Borde ha varit ett stekhett tema, med sina övertydliga spegling av samtida amerikansk politik. För hett? NBC verkade tycka det. Serien las ned)
Alcatraz (Tror inte ens jag orkade se klart när jag hörde att den skulle läggas ned. En fängelseö, medicinska experiment, tidresor, mystiska försvinnanden, den knubbige killen från Lost, den blonda bruden från Cold Case, den onda riddaren från Ivanhoe. NBC bara ”nä, det här håller inte”. Fel, fel, fel!)
The Tic (Misslyckade superhjältar i trikåer. Ofantligt roligt. Ofantligt tråkigt att det blev så få avsnitt)

SERIER SOM ANDRA TYCKER JAG BORDE SE:

Big Love (Mormoner? Hur kul kan det bli?)
Boardwalk Empire (Maffian i 1920-talets Atlantic City? Hur kul kan det bli?)
Breaking Bad (En cancersjuk man som börjar tillverka metamfetamin för att hans blivande änka ska kunna klara sig utan honom? Hur kul kan det bli?)
Dag (En norsk psykolog med psykologiska problem? Hur kul kan det bli? Ganska kul enligt det avsnitt jag såg)

Dexter
(En spexig seriemördare? Hur kul kan det bli? Säg att det kan det, för jag har säsong 1 i box)
Glee (En high school full av sång, dans och tonårsproblem? Hur kul kan det bli? Ungefär som Fame?)
Grimm (En supersnut som ska hålla ordning mellan de mänskliga och de icke-mänskliga. Hur kul kan det bli?)
House of Cards (Politiskt maktspel och kuckelur? Hur kul kan det bli?)
Mad Men (Tillbaka till 50-talet? Hur kul kan det bli?)
Oz (Kvinnofängelset för män? Hur kul kan det bli?)
Sons of Anarchy (Ett kriminellt motorcykelgäng. Hur kul kan det bli?)
Sopranos (En maffiafamilj i New Jersey? Hur kul kan det bli?)
Tudors (Henrik VIII? Hur kul kan det bli?)
West Wing (En vit president som spelas av Martin Sheen? Hur kul kan det bli?)
Weeds (En änka som tvingas börja langa knark för att försörja sig. Hur kul kan det bli?)

SERIER SOM JAG FORTFARANDE ÄR KÄR I:

Game of Thrones (Älskar allt med detta svulstiga fantasyspektakel. Mest älskar jag Peter Dinklage. En skådis larger than life, och 1.35 i strumplästen)
Downton Abbey (Ett brittiskt kostymdrama som är som en lagom portion Merchant-Ivory åt gången)
True Blood (Om det var en barnbok skulle den heta ”Redneckvampyrerna och Alex Skarsgård”)
Revenge (Som om alla Sidney Sheldons hämndepos från 80-talet väckts till liv igen)
Äkta människor (Typ den enda svenska serie jag tyckt hållit måttet. Hubotarna!)

SERIER JAG BORDE BLI KÄR I?

Så, baserat på ovanstående – vad skulle jag kunna bli kär i för andra TV-serier? (Helst avslutade då. Jag vill inte ha fler hjärtesorger).
Behöver man verkligen se de där haussade tv-serierna som andra tjatar om? Och om jag ska falla till föga, vilken/vilka av dem ska jag prioritera?
Jag gillar inte sjukhusserier. Jag gillar inte sitcoms (om det inte handlar om nördar). Jag gillar inte svenska serier. Jag gillar oftast inte deckare eller polisserier (måste var lite mer twistat som Medium i så fall, men har ju några favoriter i genren som ändå kvalat in så det kan funka).
Jag gillar robotar, zombies, intriger, fantasy, parallella världar, science fiction, nördendom, tuffa brudar, onda vetenskapsmän, tidsresor, aliens, rymdskepp, Joss Whedon, äventyr, gentlemannatjuvar, kostymdramer, herrskap & tjänstefolk, medeltiden och romantik (särskilt om de inte får varann på slutet) och folk som knullar runt eller möjligen spetsar vampyrer med en påle (metaforer går alltså bra). Jag gillar vrickade saker.

(”Once more with feeling” är ett klassiskt Buffy-avsnitt. Ett musikalavsnitt, för att göra allt ännu mer vrickat än det var innan. Bilden längst upp föreställer karaktären Spike i ”Buffy”)

#56

Annonser

5 reaktioner på ”Once more with feeling

    • evilbunny skriver:

      Ihhh…det där var läskigt på riktigt. Jag tror att en skräckfilm med kaniner skulle ha potential att bli hur hemsk som helst. Donnie Darko var rätt obehaglig…och han var inte ens zombie.

  1. Ja, att jag känner mig desperat nog att ge mig på bokversionen av Game of Thrones vet du ju redan, så just där är vi helt överens. Utsikten att behöva vänta flera ååår på att TV-serien ska bli klar nån gång, lockade mig inte – så jag är glad att bokalternativet finns. (Är inte så långt kommen än, procentuellt sett åtminstone, men Tyrion visar potential att bli favorit även i boken…!)

    Dexter är… lite speciell, men jovars – gå på den där första boxen du har, den är fortfarande ganska lättsam. Sen tycker jag att den blir moraliskt lite… knepig på sina ställen i senare säsonger. Av sakens natur, liksom. Men visst – klart sebart ändå.

    Jag är dålig på TV-serier just på grund av det där du skriver – när man måste vänta på fortsättningen. När jag köpte Game of Thrones hade jag nog inte riktigt fattat att serien fortfarande var i sin linda – annars brukar vi vänta tills vi kan köpa alla säsonger och HETS-kolla. Med 24 (med Kiefer Sutherland, du vet) gjorde vi så. En sommar, alla säsonger – helt sjukt. Nästan bokstavligen till slut – lätt överdos, månne? Ändå en bra serie som jag gillade mycket – särskilt de första 3-4 säsongerna. :-)

    • evilbunny skriver:

      Jag är inte jätteförtjust i att läsa en bok som jag sett eller tänker se som TV-serie, för det blir så knepigt när man tänkt sig karaktärerna annorlunda eller saknar scener eller tycker de gjort om saker man gillar osv. Får oftast bli antingen bok eller film/serie för min del.

      Nu gick jag och köpte den brittiska ”En förlorad värld” istället. Ska bli spännande att se om den är så bra som alla sagt! Men Dexter ska få sin chans också. Annars kollar vi Fringe just nu. Maken mer engagerat än jag som tycker det är mycket skrik för lite ull. Men då och då glimmar den till.

      24 tyckte jag var asspännande första säsongen, och lite andra. Sen vet jag inte vad som hände riktigt.Men det är många som snott greppet sen. Men då var det ju nåt helt nytt.

      • Grejen med Game of Thrones-boken är ju att alla för tusan är BARN…! Snorungar, icke torra bakom öronen! Robb Stark och Jon Snow är båda 14 år, enligt boken… Eh, säger jag – och snor helt skrupulöst karaktärerna ur TV-serien och importerar dem i läsandet. De passar mig bättre… Det blir lite fusk, men eftersom det inte är någon direkt djupare läsning tycker jag att det är okej. Whatever works, liksom…

        :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s