Navelpiercade scientologälskare och svanktatueringar

Bonus: En tidigare publicerad text om att bli äldre (plus att det är en äldre text med några år på nacken, därav att den förebådade födelsedagen redan passerat + några till faktiskt samt även ett giftemål. I övrigt är texten fortfarande fullt relevant för mina känslor och mina åsikter).

bok_43

Nyligen läste jag boken ”Bli rik! Bli kåt! Bli frälst! En allt-i-ett-livsplanering från 0 till 100 år”. Det är en livstidsplaneringskalender med årsvisa mål.
Om det inte framgår redan av titeln så kanske jag ska påpeka att det inte är en helt igenom vetenskaplig och seriös faktabok….
Jag har ju redan missat ett par kapitel om man säger så.
Allt ifrån ”Bemästra dina kroppsfunktioner (2 år)”, ”Ställ dumma frågor till vuxna (7 år)”, ”Låt Tv:n ta över ditt liv (8 år), ”Förlora oskulden (17 år)” till ”Slösa bort ett år (24 år)”, ”Knulla runt (23 år)”, ”Skriv romanen du har inom dig (34 år)”, ”Gift dig (28 år)” och ”Genomlev en äktenskaplig kris (35 år)”.
En del av stegen har jag lyckats med helt utan denna guide, medan annat verkar vara sånt jag helt dumdristigt och omedvetet hoppat över.
Vilka som är av den ena kategorin och vilka som är av den andra kan du ju få fundera på!

Hur som helst står det i instruktionen att man ska börja på den ålder man är nu. Och där står det ”Ställ orimligt höga krav på dina barn”. Åkkej….jaha…
NEXT! Så jag får väl ladda för min födelsedag om några månader och gå direkt till nästa års mål – ”Genomgå en för tidig 40-årskris”.
Hallåååå, allvarligt talat. Jag har nyss passerat 30. Precis nyss. Ungefär nyss. Plus några år.
Jag minns vad jag sa till min brorsa när han skulle fylla 40 för några år sen: ”Fy fan vad du är gammal. Det är ju skitgammalt. Du är ju värsta gubben. Hur kan du vara så gammal? Jag gick ju ut gymnasiet nyss och jag vet att jag är sex år yngre än dig. Det har blivit nåt fel här.”
Efter att jag ältat detta en stund och förklarat att han praktiskt taget var 50 redan, och det är ju så gammalt så man kan inte ens förstå det, inte greppa det intellektuellt, då ville han helt plötsligt inte prata längre….

Men mest rädd blev jag när jag pratade med morsan (som jag ju på nåt sätt alltid tänker är 40 nånting, för det var hon ju alltid på den tiden då jag var tillräckligt gammal för att ha börjat fira henne på egen hand och fortfarande bodde hemma. Så det är ju ännu ett bevis på att jag inte rimligen kan vara ens i samma härad som min 40-årsdag, för då skulle det ju bara skilja ett par år i ålder mellan henne och mig. Och det – det vore ju SJUKT!) och hon sa nåt kryptiskt om att hon känner sig inuti ungefär som när hon var 35. Att inte så mycket hänt. På snart 30 år. Utom utanpå. Jag fick en sån där vision av min stackars 35-åriga mamma fast inuti en gammal kropp. Det är ju läskigt! Som en skräckfilm.

Jag som alltid trott att man liksom bara successivt börjar gilla dragspelsmusik, beige kläder och högt tickande moraklockor, tvålar som luktar såpa, bridge, ryamattor i orange och helgmålsringningen.
Att det var nåt slags obligatoriskt stadie, som att hänga i ett parkeringsgarage och dricka häxblandning och tro att det är det roligaste man nånsin kommer att ha i sitt liv, gå på universitetet och bli pretto och tro att man fattar allt, gå ut i livet och bli desillusionerad och inse att man inte fattar nåt alls osv.

Jag trodde att man blev gammal nu på samma sätt som dem som var gamla när man var liten blev gamla.

Med andra ord är min mamma inte gammal fast hon passerat 65. Hon gillar visserligen pelargoner och blir helt till sig i trasorna av nymodigheter som att folk är homosexuella. Alltså, folk som inte är kändisar och är på TV, utan helt vanliga människor. Men annars är hon nästan som en modern människa. Och min bror är inte så gammal, fast hans nästa stora kalas blir vid 50. Han har bara mindre hår, börjar lägga på sig lite och går hem till frugan och ungarna istället för på efterfest. I alla fall ibland. Annars är han precis som han alltid varit.
Och andra jag känner som har konstiga åldrar som 40, 50 och 60 är ju inte heller så gamla. Det är bara deras åldrar som är. Det är skitskumt. Helt crazy. Bara folk som är yngre än mig är lika gamla som de verkligen är. Det är ren och skär science fiction!

Jag har ju alltid varit lite efter. Ja, inte direkt som i efterbliven. Men det var liksom som att jag var lillgammal från början, och var 100 år äldre än alla andra först. Typ läxade upp andra barn för att de var så omogna. Typ ”Man ska inte springa över gatan för det kommer bilar och då kan man bli påkörd och dö!” (Redan vid unga år var jag en riktig domedagsprofet. Och beskäftig.)
Och sen var jag nog typ 18 redan när jag var 13-14. Ganska före.
Jag ville bara göra saker som man får göra när man fyllt 16, 18 och 20. All the time. Och killarna var alltid äldre. Så klart.

Sen var jag 20. Och 22. Och kanske 25. Det var jag i minst 10 år. Och helt plötsligt var killarna alltid yngre. Sen minns jag att jag fyllde 30. Och det var ju skitgammalt. Jag var övertygad om att det var nåt skumt, nåt som blivit lite fel, men jag höll god min. Visst kan jag vara 30 redan nu om det ska vara på det viset. Då får man ju ha värsta roliga festen. Jag hade den med en kompis som fyllde 25. Och jag var nog äldst på partyt. Äldst av alla mina kompisar. Men jag tror att alla på nåt sätt tyckte att jag också fyllde 25. Act your age, ni vet. Om den jag agerade var 25. Max.

Och nu har alla de där yngre radhus & villor och har i snitt 2,5 barn. Och de är ju solklart 40+ alltihop. Jag däremot, jag har ju lagom blivit 30 nu. Några har hunnit skilja sig och är inne på andra varvet. Och de är chefer och har koloniträdgårdar och åker på romantisk weekend på nåt värmländskt spa och pratar om verandabyggen och receptet på den perfekta citronpajen. Och jag fattar faktiskt ingenting. Utom kanske det där med pajen…

Jag är ett frågetecken. You old people – go away. Ge tillbaks mina roliga kompisar. De som inte pratar om konsistensen på sina ungars bajs och hur bra det är med Bamseklubben när man åker på charter.

Och jag är lite efter och lillgammal. Jag behöver inga barn – jag har en sambo som målar tennfigurer och samlar på serietidningar. Och de andra snackar ”biologisk klocka – tick, tack, tick, tack” och ser menande ut och jag bara ruskar på huvudet. Nej, jag är ledsen. Den tickar inte. Den kan vara halv, hel eller kvart i, och I don’t care. Den kan till och med vara kvart över. Eller klockan kan vara slagen. Det gör ingen skillnad. De enda biologiska cravings jag har är på helt andra plan. Eller på samma, fast i ett roligare skede.

Ibland är jag bekymrad. När ska jag bli vuxen? Jag ser ju vuxen ut. Jag speglar mig och ser det. Jag ser…fullvuxen…ut faktiskt. Och jag är ansvarsfull. Jag har hemförsäkring och lån att amortera. Jag storhandlar på ICA. Jag läser de utrikespolitiska sidorna i DN. Jag kan massakrera nästan vem som helst i frågesportspel. Jag stampar inte med foten när jag blir arg – fast jag vill. Och jag anser inte längre att Dumle-klubbor är en fullgod middag. Jag säger vuxna saker. Och gudarna ska veta att jag gör vuxensaker.

Men nånstans är jag hela tiden lite vagt (o)road av alltihop. När som helst kommer nån att komma på att jag är en omogen skitunge som bara låtsas vara vuxen, och bli hemskickad med förmaningen om att komma tillbaks när jag blivit torr bakom öronen. Jag försöker öva in repliker som jag ska använda i så fall, för att förvilla. ”En kopp kokkaffe vore gott”, ”Nej, om man skulle ta och tänka på refrängen, det är en dag i morgon också”, ”Hörde du att Ulla har brutit lårbenshalsen och att Nisse, hanses sonson han jobbar med såntdär data-it, det gör de alla nu för tiden” och ”Tänk ett sånt väder vi har fått!”.

Jag tror att det är därför jag på fullt allvar måste tänka efter hur gammal jag är. För jag vet inte riktigt. Helt ärligt. Nyss frågade jag min sambo ”Hur gammal är jag nu igen?”. Jag blir lite generad ibland om nån frågar för jag måste räkna efter först. Typ på fingrarna.

Mentalt är åldern en dagsform, eller en timform, eller en minutform. Ibland är jag ungefär 3 år och måste mutas med kex för att inte bli ledsen och kinkig, ibland är jag 16 och vill aldrig gå hem, ibland är jag 900 år och har sett allt, hört allt och vet allt. Ibland är jag trettionånting, okej…närmare fyrtio….eller en kvart över och tycker att jag nog kanske borde vara lite mer….mogen.

Men samtidigt, varför då? Vad händer om jag aldrig gifter mig*, skaffar barn, flyttar till villa eller blir chef? Vad händer om jag till sist sitter där på hemmet och yrar om att det är dags för shots-bricka och ropar att syster får hjälpa mig i min finaste gå-borts-lackklänning nu på min 100-årsdag och att jag vill att vi har lite allsång till nån klämmig Laibach-låt när mina yngre polare i 90-årsåldern kommer förbi. Och inga jävla papiljotter – jag vill ha håret färgat i black tulip och inget annat.

Och ja, självklart har jag nåt slags ålderskris.
Och det är ju i alla fall ett säkert tecken på vuxenhet. Innan har jag ju inte ens fattat att jag borde ha en…för jag har inte fattat hur gammal jag är.

En kollega och jag hade ett litet ålderskris-samtal häromdagen. Hon tänkte tydligen bota sin kris med en tatuering. Jag väljer mellan några olika alternativ: pierca mig, skaffa en yngre älskare (eller flera), bli scientolog eller börja pensionsspara privat.

(* Jag gifte mig. Det andra har jag ännu inte satt tänderna i,och kommer troligen inte att göra heller. Jag valde också att börja pensionsspara privat istället för de andra alternativen)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s