Arboristens oändliga frånvaro

tree
Den senaste tiden har jag noterat en tilltagande åldersnoja. Det var när jag insåg att jag inte längre kan använda ordet ”medelålders” om folk som är jävligt mycket äldre än vad jag är. Jag vet inte hur åldersgränserna ser ut för begreppet medelålders men läser på wikipedia att det är åldern ”mellan ungdom/ung vuxen och ålderdom”. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag nog inte räkna mig till ”ung vuxen” längre. Möjligen ”omogen vuxen” eller ”ovuxen äldring”. Medelåldern infaller i ”den tredje fjärdedelen av den genomsnittliga livslängden” och verkar enligt olika källor inledas som tidigast runt 35 och övergå till ålderdom som senast vid 60 år (där ”övre medelåldern” påstås vara ca: 50-70 år).
Den genomsnittliga livslängden för svenska kvinnor är 83,6 år, alltså infaller medelåldern strax innan 42. Jahapp. Jomensåatt. (Inombords skriker någon ”Vad i HELVETE!!!???”)

Varför funderar jag då plötsligt på detta? Jo, som jag vidrört nyligen upplever jag att jämnåriga, och något yngre, plötsligt påvisar extremt oroande tendenser att ha blivit värdekonservativa stofiler och trötta i största allmänhet. Inte trötta som i fysiskt utmattade, utan som själsligen.
Inte bara ser jag trötthet i anletsdragen (och där ska gudarna veta att jag på ett plågsamt sätt noterat att min egen rosiga ungdom verkar ha bytts mot ett grådassigt anlete i spegeln), utan också i alla möjliga sorts uttryck – känslomässiga, åsiktsmässiga och profileringsmässiga.
Jag noterade de första riktiga medelålderskriserna för ca 2-3 år sen då cirka 99 procent av alla jag känner började ikläda sig trikåliknande plagg för att antingen ägna sig åt löpning eller cykling (ack, om jag ändå känt nån i Kraftwerk eller nån som sadlat om till pantomimartist). Inte på nåt sånt där modest motionssätt, utan på väldigt blodigt allvar. Seriöst. Det var inte ut och jogga en sväng eller cykla en runda, utan det var materialsport galore – tåskor och fixies, marathon och pulsklockor, PT och löpresor.
Själv är jag inte riktigt den typen…om man säger så. Och av olika andra anledningar lika långt från att springa marathon och komma till jobbet i neonfärgade cykelkläder som att bestiga K2 med en kanot på ryggen.
Så jag iakttog detta närmaste epidemiska utbrott med visst intresse och stor fascination. Nu är jag ett stort fan (ett som sitter på läktaren och käkar popcorn) av folk som gör hälsomässiga insatser av seriöst slag, men det kändes som en allt för synkroniserad våg av iver för att vara en slump och enbart ett utslag av ”upp ur soffan – ut i spåret”. Det kändes som ett slags initiationsrit för att passera dörren till VIP-rummet märkt ”35+”.

Nu verkar denna våg ha mattats av något, men den andra vågen har kommit. Den yttrar sig som tröttheten inför allting som inte handlar om ens egen lilla kolonilott i livet (oavsett hur stor den är). Det är som om det vore Kristdemokraternas riksstämma i hjärnan på en stor del av människorna som befolkar åsiktslandskapen kring mig. Jag tror ofta att folk skämtar när de på allvar fördjupar sig  i ämnen, åsikter och funderingar som på nåt sätt får mig att associera till  köksbordsfilosoferande hemma hos väldigt ålderstigna människor som tycker att de flesta saker är ”nymodigt trams” och att ”det är bra som vi har det”. Den hållningen är i sig kanske inte så oroande, men plötsligt appliceras det också en massa etiketter på saker och ting, och de klistras fast väldigt hårt och går inte att flytta på sen. Nej, nu är det bara så här. Nu har jag läst en artikel om detta. Nu är jag klart. Nu vet jag. Punkt.  Ingen påfyllning i åsiktskoppen tack.
Man kanske till och med har hittat de här etiketterna i nån gammal antik byrå och bryr sig inte om att de är gulnade och luktar malmedel. Låt oss återvinna unkna och fina gamla åsikter. Dög de på 30-talet så duger de nu.
Det är en liten förskjutning som skett steg för steg. En lite högre tolerans för åsikter man förut fann orimliga och direkt stötande. En liten upptagenhet med att se om sitt eget hus (och sina egna bolåneräntor) som gör att man inte riktigt hunnit hänga med, engagera sig eller säga ”hold your horses”.

Det här skrämmer mig. Ungefär lika mycket som det skrämmer mig att tänka på att det kanske är dit jag är på väg också. Det kanske är nåt man får på köpet för varje ny årsring på trädet? Det här är förstås en svår förolämpning mot alla nyfikna, vakna, föränderliga, engagerade och smarta människor som håller sin eld brinnande och sina knivar vässade oavsett ålder. Men det är ändå ett samband mellan den här tröttheten och ålder som jag inte kan bortse ifrån. Jag vet inte, kanske jag bara inbillar mig det här.
Kanske har jag bara växt ifrån alla runt mig? Eller så har de växt ifrån mig? Jag kan inte längre avgöra det. Jag är van att inte vara helt i samklang med omgivningen, men jag har väldigt sällan känt så lite åsiktsgemenskap med människor jag borde vara i årsringssynk med. Kanske har jag beskurits för dåligt? Kanske har alla andra ympats på samma åsiktsstam en dag när jag var bortrest? Det är därför de här knotiga grenarna knackar på ditt fönster så fort det börjar storma lite. Knackeliknack, är det verkligen ingen hemma? grensmattrar jag mot rutan i morsekod.
Det kommer inte att hjälpa att du öppnar fönstret och skriker ”Är det inte lite högt tonläge här nu?”.

#54

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s