Dumb ways to die

Jag tycker egentligen att det är lite prygelstraffnivå på att älta hur oinspirerad man är. Om man inte driver en blogg om oinspiration förstås. Men jag är verkligen helt tom på intryck och åsikter (nåja, kanske inte helt…men jag orkar inte bitcha om exakt samma saker hela tiden) och är fortfarande fett förkyld och nästa vecka räknar jag med att bloggeriet kommer att krackelera totalt då jag har ett tufft schema både arbetsmässigt (ponerat att jag är kry nog att jobba – annars blir det bara ännu en vecka med pausknappen nedtryckt, för såna har jag ju knappt haft några av de senaste åren…) och privat med flera energikrävande och potentiellt halv- eller heljobbiga happenings. Så med målet att mest bara överleva veckan kanske det blir fler ”titta vilken kul grej”-postningar, om det nu blir några alls. Eller så kommer en stor vrede att lägra sig, och det är alltid då jag verkligen tycker att jag har nåt att säga. Så vi får se.

Just nu vill jag bara slentrianrasa lite över konceptet ”sjuknärvaro”.
För några år sen var jag en person som tyckte att man gott kunde traska till jobbet om man inte var sjuk nog att vara sängliggande. Lite hosta, snor, illamående eller smärtor här eller där tyckte jag inte var nån dealbreaker. Har man saker att göra får man väl pallra sig till jobbet, och kan man inte pallra sig dit ska man ändå tänka på, oroa sig för och styra upp saker från sjukbädden. Ungefär så. Jag var med andra ord dum i huvudet. Inte bara för egen del (eftersom det faktiskt, hör och häpna, i längden är en dålig deal även för nån som i övrigt är kärnfrisk att inte varva ner när kroppen säger ifrån. Jag veeeet att man bara ”jojo, det kanske gäller dig & andra människor, men JAG klarar det här. Jag har koll sörru. Men tack för att du bryr dig…*ler överseende*”) utan också för andras skull.

Minns mycket tydligt en episod när jag hade halvbokat en fika med en person jag känner, och jag under veckan innan hörde av mig och sa  att jag var lite småförkyld och flaggade för att vi kanske skulle behöva ställa in, men mest troligt inte. Hen svarade genast att vi absolut inte kunde ses om jag var det minsta sjuk så hen ville ställa in med en gång. Jag försökte förklara att jag inte var så sjuk att jag behövt vara hemma från jobbet eller så, bara lite snorig och småhostig. Hen bara ”Vi ses en annan gång”. Tjingeling liksom. Jag bara ”Guuuud vad känslig man kan vara” och tyckte det var helskumt, men insisterade förstås inte. Det var inte som att nåt av hens barn var spädis eller nåt annat sånt då folk brukar vara extra petiga med det där, utan hen uttryckte det som att ”vi blir väldigt lätt sjuka”.
Jag tänkte (som man alltid gör när man inte fattar saker) att visst är det trist att vara förkyld, men så jävla farligt är det väl inte. Plus att om man sticker näsan utanför dörren så riskerar man ändå att bli smittad av nån som nyser på en på bussen, i affären eller på jobbet så det går ändå inte att gardera sig. Det var ju inte som att jag med berått mod skulle smitta hen och hens familj med nåt dödligt liksom. HERRE GUUUUD!
Jag hade fattat vissa saker. Men ändå inte alls.
Nu några år senare vill jag bara säga ”FÖRLÅT A!”. Inte för att jag nånsin sa nåt om detta till hen, men jag tänkte ju att det var väldigt överkänsligt och allmänt konstigt av hen att reagera så. Nu fattar jag precis, och lite till.

Min insikt började nånstans där när jag blev förkyld hela tiden, och magsjuk och ditten och datten. Jag var sjuk, frisk max nån vecka, sjuk igen and on and on. I början tänkte jag inte så mycket på det faktiskt. Mer än att det var otur och irriterande, och nästan lite komiskt. Vad är oddsen liksom? Att man ska få femtioarton förkylningar på raken? Att så fort nån i ens närhet var det minsta sjuk så fick man åkomman som ett brev på posten.
Jag jobbade ofta ändå, fast jag var halvsjuk och hängig. Det slog mig inte en enda gång att jag inte alls var duktig som gick till jobbet då, utan tvärtom troligen drog ut på sjukligheten och dessutom riskerade att smitta andra. Jag kände mig mycket uppoffrande och lojal som jobbade fast jag egentligen borde ha varit hemma. Typ ”woohoo, look at me – här sitter jag med feber. Vilken liten kämpe va? Kom hit med skumpa och konfetti, för nu ska vi fira min hjältinnebragd. Vem har arbetsmoral? Look at me, look at me”. Men ofta var jag så pass sjuk att jag inte kunde jobba även om jag ville, så jag var borta mycket ändå. Då märktes det inte ens att jag jobbade extra eller när jag egentligen fortfarande var för sjuk. Verkligen drömläge…och det gav ju utdelning…på ett sätt jag inte kunnat ana då.

Sen hände lite annat som bland annat avslöjade att mitt immunförsvar håller på med seriöst fuffens saker, och i mitt fall är så upptagna med detta att det inte har särskilt mycket till övers för angrepp utifrån. Alla baciller och virus verkar få nåt slags autobahn rakt in i min kropp. Välkommen, välkommen. Stig bara på. Kaffe och bulle, någon? Men inte ska ni redan gå? Kanske har ni några kompisar som kan komma över en stund också.
Nu, några år senare, har jag även förstått ett och annat kring sambandet mellan att andra obekymrat kom till jobbet med nåt ebolavirus som deras kids släpat hem från dagis eller i värsta fall sina ebolafebriga barn (eftersom de var för sjuka för att få vara på dagis? Hej logik! ”Men vi ska inte vara här så länge”. What about INTE ALLS? Ditt barn smittar väl inte mindre för att hen är där ”en kort stund” om hen snorkladdar över alla ytor?) och mina återkommande sjukligheter. Samt sambandet mellan folk som sitter och lungsjukt hostar en rakt i ansiktet på T-banan eller traskar på stan med sina snoriga näsor och rossliga halsar. För de känner sig ju inte sååå sjuka. Nej, men det brukar jag göra när jag sen får deras smittor. Ju längre tiden har gått desto sjukare blir jag av nåt som bara är ”en vanlig influensa”,”en vanlig förkylning” eller ”en liten infektion” för nån annan. När det som i vinter har varit så att många haft ganska envisa, långdragna och motståndskraftiga varianter (som de då förstås tagit med sig lite överallt då de inte vill, kan eller tänker på att stanna hemma tills de inte smittar längre) så blir det ännu värre för mig. Man kan säga att det gick sämre än vanligt för mig i år…ett par månader åt helvete för att min kropp inte pallade så många angrepp från ”vanliga infektioner”.

Jag är livrädd för att åka på en omgång till. Jag är inte säker på att min kropp klarar av det. Eller jag. Jag vet vad som händer om jag exempelvis skulle få lunginflammation. Jag vet att det är så här, men att jag inte kan göra ett skit åt det. Folk tänker inte på att det kan vara så för nån annan – att det faktiskt är direkt farligt för mig (och många andra) att de kommer sjuka till jobbet eller vistas i offentliga miljöer när de smittar. Jag kan inte stanna hemma och inomhus i rädsla över att bli sjuk. Jag kan inte ange som orsak att stanna hemma från jobbet att jag lätt blir sjuk. Jag kan inte förklara för andra att bara för att de inte blir sjuka hela tiden & stannar hemma så måste det innebära att jag är extra sjåpig om jag är sjuk & stannar hemma.
Och ja, jag fattar att det handlar om pengar för vissa. Som allting annat. Men efter ett tag i mitt läge börjar man inse att alla pengar i världen inte kan hjälpa en när man är sjuk. Visst, pengar är alltid bra att ha. Särskilt när man behöver mediciner och sjukhusvård. Men pengar botar dig inte eller skyddar dig. Och om du går till jobbet när du är sjuk för att det kostar dig för mycket i löneavdrag är det ändå fel. Det är korttänkt på alla sätt faktiskt. För dig. För andra. För samhället. Det är inte ok.

Så om jag ryggar tillbaks när andra kommer sjuka till jobbet (och försöker att hålla mig på avstånd från dem), byter plats i tunnelbanan (har tyvärr inte möjlighet att välja annan transport till jobbet än kollektivtrafik) om nån är uppenbart förkyld, använder alkogel på händerna ganska ofta,  inte vill träffa nån som jag vet är sjuk eller alltid stannar hemma om jag själv är sjuk så beror det alltså inte på att jag är orealistisk överkänslig, har bacillskräck (inte på det sättet i alla fall) eller är allmänt koko. Det beror på att mitt immunförsvar är  uppfuckat och att andra människor helt uppenbart har ungefär noll intresse eller tanke på att varje gång de går ut eller till jobbet när de är sjuka så riskerar de att smitta andra människor. Antingen såna som ”kan ta det” (men blir smittade och måste vara hemma från jobbet) eller inte ”kan ta det” (som jag). Jag vet att de som inte är i mitt läge inte fattar det här. För det gjorde inte jag heller. Jag fattade verkligen inte att för folk som är väldigt unga, väldigt gamla eller har nån annan sjukdom så är en förkylning eller en influensa ibland inte alls nån skön liten ”avkoppling” hemma i sängen, utan kan vara den där sista lilla droppen för en kropp som är svag och inte så motståndskraftig. Så tänk på det en sekund nästa gång du glatt traskar ut med din slemhosta, din snoriga näsa, din febriga panna och dina kaskadnysningar för att ”du måste”. Det handlar inte bara om dig. Det handlar inte bara om hur du mår eller ditt liv.
Jag säger det bara en gång – stanna hemma när du är sjuk!!!
Tack på förhand!

Här får ni ett fint klipp som handlar om varför man inte ska utsätta sig för onödiga risker.
Det är farligt att leva – man kan dö.

***

#53

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s