Barnhataren

damien
Hej, jag är alltså en barnhatare. Detta har jag förstått efter att ha följt den livliga debatten de senaste dagarna angående om barn ska ha samma rättigheter som övriga befolkningen när det gäller intag av latte och kanelbullar.

Jag – det störiga barnet
Redan när jag själv var ett barn tyckte jag att barn var en skum grej. Jag tyckte de var stökiga, oberäkneliga, våldsamma, högröstade och allmänt obegripliga. Jag har aldrig fattat barngrejen. Särskilt inte när jag var barn. Jag var ett, men jag tyckte inte om att vara det. Jag tyckte inte om de andra barnen. Jag förstod inte vad de höll på med. Jag var alltså sjukt lillgammal. Och tyst, och timid. Oftast. Tydligen inte alltid.

Man kan säga att jag blev portad från det lokala ICA eftersom jag var så stökig. Det påstod i alla fall min farsa efter att han för första (och sista) gången tog med mig när han skulle handla. Jag antar att jag var sur över att jag inte fick nån leksak, tablettask, serietidning eller vad det nu kunde vara och fick nåt barntantrum, som barn ofta får i såna lägen. Min pappa skämdes så ohyggligt över mitt dåliga beteende så jag fick aldrig mer gå med honom. Med mamma gick jag dock och handlade ofta. Men hon gav ju alltid raka besked innan om vad som gällde och höll fast vid dem. Ibland belönades det med oväntad bonus och ibland fick man bara gilla läget att ingen cashade up för pärlplattor, Bamse, Pim-Pim, Rigi choklad eller ett endaste litet tuggummi. Men att bråka, tjata och vara annoying funkade aldrig. Alltså lärde jag mig att det beteendet inte gav utdelning. Och sånt kan även rätt små barn snappa upp. Just sayin’. Min mamma, och omgivningen, fick säkert stå ut med en massa pinsamheter, jobbiga lägen och taskig attityd från mitt håll innan denna läxa gick in. Jag har dock inget minne av det. Hey, jag var barn. Den jobbiga insikten att det finns andra människor och behov att ta hänsyn till kom långt senare. Barn måste få vara barn. Men då behöver de vuxna i deras omgivning vara vuxna också.

Men nej, jag är ingen barnhatare. Jag tycker bara att det var väldigt förvirrande att vara barn och har väldigt svårt att relatera till barn som homogen grupp. Men jag hyser inget agg till vare sig barn som kollektiv eller enskilda barn. Barn jag känner kan jag tycka mycket om, andra gillar jag inte så mycket. Precis som med andra människor alltså. Om ett barn jag känner, eller inte känner, beter sig på ett sätt som är jobbigt eller stör andra människor så blir jag irriterad. Om en vuxen jag känner, eller inte känner, beter sig på ett sätt som är jobbigt eller stör andra människor så blir jag irriterad.
Så enkelt skulle man kunna säga att det är. Men då utgår man från att även mycket små barn skulle kunna ta samma ansvar för sitt beteende som vuxna kan. Så är det så klart inte. Barn måste lära sig (helst av en förälder) hur man beter sig på olika ställen, vad som förväntas, hur man tar hänsyn till omgivningen och vad man ”får” och ”inte får” göra just där.

Vad är problemet?
Och det är där det blir problem. För mig. För andra som tycker att det är svårt och jobbigt med vilda barn i miljöer där det inte funkar så bra med det beteendet. Det verkar också bli problem för folk som har barn och bara tycker att alla såna synpunkter är barnhat och egoism. Om de har valt en tillvaro med alla de fantastiska saker som barn innebär, men även bajsblöjor, skrik, trots, vilda lekar, syltkladd och hela havet stormar, då är världen så efter det. För alla. Ingen annan ska komma med sin stiffa oginhet och förhindra deras små blommor från att växa & frodas fritt utan att hämmas av vuxenvärldens fördömande blickar, himlande med ögonen och trötta suckar.
Jag förstår. Och ändå förstår jag inte.

Föräldrarnas problem:
Jag förstår upprördheten över att nån sätter upp en ”barnförbud”-skylt på sitt café och säger att man inte är välkommen med sina barn (jag förstår också vad den här caféägaren hade för synpunkter och varför han gjorde så, men det är inte ok att göra på det sättet. Det är en typ av diskriminering).
Jag förstår upprördheten över att vissa visar exakt noll tolerans för att barn inte är färdiga små vuxna som förstår, kan och vill uppföra sig som snälla små nickedockor i alla lägen.
Jag förstår att föräldrar kan känna att det är sårande att alla inte älskar deras barn villkorslöst eller har samma förståelse, tolerans, tålamod och överseende med dem som man som förälder själv har, och bör ha.
Jag förstår det irriterande i att vissa drar alla över en kam och pratar allmänt om barn som ”störande” trots att man själv upplever att ens barn är väluppfostrade och uppför sig bra.
Jag förstår till och med att frustrationen över en egensinnig och envis liten människas ovilja att agera på det sätt som skulle vara mest bekvämt i situationen kan ta sig uttryck som att man blir mest arg på såna som visar att de också blir frustrerade och irriterade över ens barns beteende. Jag kan förstå det. Typ ”om andra var mer toleranta skulle problemet inte finnas”. Jag är ledsen, men de flesta strider med den lilla envisa människan lär du ändå få ta. Med eller utan kritiska åskådare.

Mina problem:
Men jag förstår inte att en del bara genom att själv skaffa barn gör en helomvändning när det gäller vad som är ok och inte i offentlig miljö. Då är man lika ego som man anklagar andra för att vara. ”Ja, men nu är situationen en annan för mig – alltså ska världen vara anpassade efter mig. Förut blev jag störd av sånt här, men nu blir jag inte det och då ska du inte heller bli det”.
Jag förstår inte heller varför det är kontroversiellt att säga att det finns många vuxna (med eller utan barn) som då och då föredrar att vistas i en barnfri miljö. Det är väl samma sak som att folk efter jobbet vill gå en promenad i skogen efter att de suttit hela dagen i ett stökigt kontorslandskap.
Jag förstår inte heller synpunkten att om jag betalar för en tjänst eller upplevelse – en resa, ett biobesök, att äta på restaurang eller att gå på ett café – så ska jag bara acceptera att kommer det in en barnfamilj där barnet/barnen är stökiga och stör, så ska jag bara ”jaha, men då får jag nog ta mitt stiffa lilla arsle nån annanstans eftersom jag inte klarar av att ha ett öppet och fritt sinne inför Guds små mirakel”. Jag kan väl tycka att barn är coola, gulliga, trevliga, roliga och kul att umgås med eller vistas i samma miljö som och ÄNDÅ inte tycka att det är ok att de lever rövare utan att bli tillsagda? Det handlar om föräldrarna, inte barnet. Det handlar om respekt, inte att jag ska omfamna barnet och alla dess uttryck utan att ha nån åsikt kring hur det påverkar människor runt omkring. Jag har rätt låg tolerans för de flesta som beter sig ego, stör andra och inte tar hänsyn till sina medmänniskor i offentliga miljöer, så det handlar inte heller specifikt om barn (som jag tror att de flesta som läst nåt i min blogg har greppat).

Jag blir grymt provocerad av andra säger ”du måste vara mer tolerant” (tro mig, i 99 procent av fallen så håller folk käften och säger inget alls) eller ”då får du gå nån annan stans”. Typ faktiskt…nej. Det kan inte vara så att om tjugo vuxna människor sitter och fikar och så kommer det in en familj med ett stökigt barn som de låter leva loppan så ska alla de av de här tjugo personerna som tycker att det känns jobbigt bara svälja sitt förtret, avbryta sin fika och sin konversation och gå därifrån. ”För om NI är så himla känsliga kan väl ni fika hemma då!”. Ja, eller så kan du och din unge göra det…? Eller så kan båda fika på samma ställe och bjuda till lite från båda håll kanske? Bara ett förslag…

Men jag ska kanske förklara lite mer tydligt vad jag menar.
Det här påståendet att ”barn måste få vara barn” och haranger om barns naturliga beteenden och hur ogin man är om man inte kan acceptera detta känner jag också skjuter förbi målet en bra bit.
Jag har stor förståelse för att många barn uttrycker sitt missnöje över olika saker genom ljudliga protester. Jag känner till trotsålder. Jag förstår att ett litet barn inte har tålamod med stillasittande och ”tråkigheter” långa stunder och blir rastlösa, är nyfikna på att testa olika sakers hållfasthet och utforska närmiljön. Jag har full insikt i att spädbarn mestadels kommunicerar genom att skrika och att det är nåt som föräldern inte kan styra. Men det är inte såna saker jag menar. Det är hur föräldrar hanterar dessa saker, hur man agerar mot barnet och hur man tar itu med en situation som blir ohållbar för omgivningen.

”Men säg till då”
En vuxen person som stör kan man säga till. Att säga till en förälder eller nån annans barn är inte poppis. Oj, vad många gånger jag sett folk få utbrott och tjafs utbryta för att nån haft nån synpunkt på det lämpliga i ett barns beteende. Det är en sak man inte gärna gör för det kan bli väldigt obehaglig reaktion. Det förstår jag inte heller. Visst, det finns säkert såna som säger till som har fel, är för känsliga och gnälliga och som bara inte gillar barn. Absolut. Men att alltid bara reagera med nåt slags ”ingen ska tala om för mig vad mitt barn får göra” är ganska….konstigt. Det är väl bara att bita i det sura äpplet liksom. Om nån granne knackar på hos mig och påpekar att min musik hörs väldigt mycket i deras lägenhet och att de blir störda så kan jag argt skrika dem i ansiktet att ”Jag vill faktiskt lyssna på musik. Det är helt normalt att vilja ha hög volym på sin stereo. Du måste vara mer tolerant”. Så kan jag göra. Visst. Men då ser jag bara allt från mina behov och mitt perspektiv. De kan inte välja bort att inte bli störda. Jag kan välja att störa mindre. Sen är det alltid en bedömningsfråga. Hur mycket andra ska svälja och hur mycket jag ska anstränga mig för att inte störa. Det är just där det blir konflikt. När ingen vill förstå motparten eller kompromissa.

När jag var liten var det vanligt att andra vuxna än ens föräldrar sa till en (och av vad jag sett och hört verkar det även vara vanligare att föräldrar sa till sina barn). Det kunde vara att man inte skulle skrika, att man skulle sänka volymen, att ditt eller datt inte ”är en leksak”, att man inte fick sparka boll här eller där.  Det var såna saker hela tiden. Det var inget konstigt. Ibland tyckte man så klart att det var fel, orättvist eller blev rädd för att man tyckte att nån gubbe eller tant verkade arg och elak, men mestadels sa vanliga vuxna till i helt vanlig ton och man lommade iväg och lekte nån annan stans. Det var ingen kränkning. Det var ett ”jaha, så fick man inte göra”. Ibland var ens förälder med och då skällde de i nio fall av tio inte ut den andre vuxne utan höll med denne, bad om ursäkt å ens vägnar eller tog det som ett tillfälle att förstärka budskapet ytterligare. ”Där hör du, man får inte sparka boll inne på gården för då kan ni ha sönder ett fönster. Gå till fotbollsplanen”. Skulle det hända nu? Troligen inte. Föräldern skulle i nio fall av tio bli kränkt å barnets vägnar och ”stå upp” för barnets rätt att inte bli tillsagd av nån annan, eftersom ens egen lilla blomma förstås inte kan ha fel eller göra fel (och skulle så vara så ska fan INGEN ANNAN påpeka det i alla fall).
På vissa sätt är det väl bra att det inte är så strängt och så auktoritärt nu för tiden och att man släppt konstiga åsikter om att barn varken ska synas eller höras. Men att ha respekt för andra,  lära sig hänsyn eller lära sig sunt förnuft borde inte handla om vilken tid man lever i. Tycker jag. Hur mycket lär man sina barn respekt eller att be om ursäkt eller att allt inte kretsar kring dem om man reagerar så? Så enormt korttänkt och märkligt tänkt kring att vara en förebild för sina barn.

Vad är störigt?
Men exempel då, eftersom det verkar så svårt för såna med barn att förstå hur nåt kan vara störande (även om de verkade fatta när de inte hade barn…konstigt det där).
Jag tycker inte att det är så kul när ett litet barn sitter och sjunger gällt och entonigt på t-banan, en buss eller ett tåg i en evighet. Jag kan inte välja att gå därifrån. För mig är det en störning. Om föräldern tycker att det är gulligt eller inte vill göra sin unge sur genom att säga ”på bussen sjunger man inte för här finns andra människor som kanske inte vill lyssna på det” skiter jag i. Jag fattar inte varför det är svårt att förstå för en förälder att det naturliga är att säga till: ”Du får sjunga när vi kommer ut, du får sjunga på dagis, du får sjunga hemma, du får sjunga på andra ställen – men här passar det inte”. Vad är det som är svårt att förstå ur andra människors perspektiv i det läget? Ja, det kanske är surt, trist och ogint att inte uppskatta en fri tolkning av ”Här kommer Pippi Långstrump” i olika tonarter, på repeat i tjugo minuter klockan 07 på morgonen. Jag står för det. Liksom att jag blivit lika irriterad om det var en hipsteryngling eller en medelålders kvinna som gjort samma sak.
Det är en rimlig reaktion att tycka att det är jobbigt att lyssna på. Din reaktion att säga ”det får andra ta” är mindre rimlig. Du är ego. Att inte orka förklara för din unge att det inte är ok är ego. Den som inte vill bli störd är inte ego. ”Du kan åka bil om du inte vill bli störd”. Nej, jag betalar också pengar för min biljett. Jag stör ingen. Den är den som stör som ska anpassa sig, inte den som inte stör. Vem ska för övrigt bestämma vad som är ok ”störning”? Om du säger att jag får finna mig i de störningar du tycker är ok så har du med det också förhandlat bort din rätt att nånsin störa dig på nåt annat nån annan gör i samma miljö. Man kan inte säga att ”men jag tycker att detta är ok, så då är det ok för alla” och sen säga ”jag tycker inte att det här är ok, så då får ingen annan tycka att det är ok”. Jag skulle vilja att man blästrade på lite Front 242 i tunnelbanevagnen varje morgon, men det går tyvärr inte för sig då den allmänna uppfattningen troligen är att det är störande. Jag skulle vilja halvligga över två säten med benen ut i gången och läsa min DN och bli matad med praliner på väg till jobbet, men tyvärr är det nåt jag får göra hemma. Jag kan fortsätta ge exempel. Men jag hoppas att poängen gått fram.

Eller såna som låter sin unge stå upp på sätet, soffor, stolar och liknande i offentliga miljöer med sina ytterskor på. Det blir skitigt på sätet/soffan/stolen. Där nån annan ska sitta sen. På vilket sätt är det en inskränkning i barnets frihet att säga just det ”Du kan inte stå där för där ska nån annan sitta sen och då är det lortigt”. Du vill väl inte själv sitta på ett skitigt säte? Varför ska nån annan göra det för att du inte kan upplysa ditt barn om att ”tyvärr, man gör inte så. Du får sitta ned eller ta av skorna”.

Jag tycker inte det är bekvämt när nåns unge sitter och sparkar i mitt ryggstöd en hel tågresa.
Jag tycker inte det är lämpligt att barn springer omkring och leker & skriker mellan borden inne på ett café eller en restaurang.
Jag tycker att man säger till ett barn som slåss, nyps, spottar och bankar på saker.
Jag tycker man hindrar barnet från att pilla på, leka med och klättra på saker som kan gå sönder eller som barnet kan göra sig illa på. Särskilt om det är andras saker.

Jag tycker inget av det här är konstigt. Jag tycker inte att det är konstigt att föräldern förklarar olika saker och varför man gör si eller så. Jag tycker inte att det är konstigt att barnet inte direkt lyder, förstår eller slutar. Men då får man visa att det inte är ok. Om ni har problem kan jag göra det. Just let me. Jag kan berätta för barnet vad andra förväntar sig i olika miljöer, vad man får och inte får göra och varför det är så, och vad som händer om man inte vill följa det. Då kanske man måste gå ut eller gå därifrån. Då kanske det inte blir nån fika. Då kanske det inte blir nån leksak. Barnet kommer inte att få nåt trauma av att få veta vad som förväntas. Den lilla barnblomman kommer inte att vissna. Den lilla barnsjälen kommer inte att bli skadad. I promise.
Visst, det är säkert jobbigt, obekvämt och svårt att vara konsekvent, tålmodig och ta fighter. Det förstår jag  och kan sympatisera med. Men i längden är det enda sättet. Omgivningen får ha tolerans för att barn övar och lär sig, blir tillsagda och successivt förstår såna uttalade och outtalade regler. Men då får också föräldrarna ha förståelse för att det är just så det är, ett önskvärt och normalt sätt att lära och förändra beteende, inte att andra är barnhatande, småsinta surmuppar som inte ”förstår hur det är”. Ska man samsas i en gemensam miljö kan man inte bara avfärda andras synpunkter som att de är icke-toleranta om de blir störda. Det är inte du som bestämmer om ditt barn stör andra. Det är de som bestämmer det.

Är barnhat och önskan om hänsyn samma sak?
Barnfamiljer är inte en hunsad och förtryckt grupp i samhället. Tvärtom är nästan allt anpassat efter kärnfamiljen och utvecklingen går allt mer mot att barn ska få vara med i alla miljöer, på alla tider och delta på alla sätt. Jag kan personligen tycka att man med lite sunt förnuft inser att det kanske inte alltid är skitbra tänkt, men det måste vara upp till föräldrarna att avgöra hur de vill göra. Då hoppas man att de ska kunna ta konsekvenserna av att man kanske får lämna eller avbryta om barnet inte klarar av en sån miljö eller inte under en så lång tidsperiod. Det är väl där det brister och därför det här ens blir ett hett ämne som väcker en massa känslor.

När den här diskussionen kommer upp tänker jag alltid på föräldrarna som skrev en arg insändare i en lokaltidning efter att de blivit ombedda att lämna en teaterföreställning eftersom deras medhavda spädbarn skrek. Deras åsikt var ”Vi har faktiskt ingen som kan vara barnvakt, betyder det att vi inte ska kunna gå på teater båda två samtidigt bara för att vi har ett spädbarn?”. Jag låter den frågan hänga i luften. Kan det vara så illa ställt att andra människor som betalat för att se en teaterföreställning, att skådespelarna på scenen och att alla andra människor runt omkring inte kan vara så snälla att ta konsekvensen av att ni inte kan få barnvakt och ändå vill gå på teater?

Det här barnhatet…

Barnet på bilden har inget samband med texten. Jag ville ha en bild på ett barn och det enda barn vars föräldrar inte kommer att ta illa upp över att förknippas med denna text är säkert Damien i ”Omen”.

#43

(Jag har uppdaterat detta inlägg ungefär 200 gånger eftersom jag skrev det i affekt och det innebär att jag glömmer ungefär vartannat ord).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s