The godmother of passiv aggression

gudfadern
Om jag korrläser mina inlägg? Tydligen not so much. För en vecka sen eller så började jag numrera inläggen fel, så jag var visst två dagar efter i #blogg100 ett tag. Fattade inte hur andra hunnit längre trots att jag faktiskt skrivit ett inlägg per dag sen jag började. HEJ MATEMATIK!
Det känns som jag helt enkelt är tämligen usel på en massa saker: skriva kort, följa mina föresatser, ge mig nån gång samt nu också – numrera inlägg. Tänker däremot att jag blivit rätt bra på att tagga ner på jobbfronten.

I fredags var första dagen @ work efter en tämligen lång frånvaro. Perfekt dag att börja. Fredag och sportlov. Knappt en käft på kontoret. Det passade utmärkt då jag i lugn och ro kunde ägna mig åt viktiga saker. Jag dammade mitt skrivbord, kollade mina lönebesked för de senaste månaderna, diskuterade sommar- & höstsemester med en av de två kollegor som var där, läste blogginlägg på intranätet, skumläste ett slumpmässigt urval av 376 nya mail i inboxen & raderade dem utan att svara på ett enda, laddade min urladdade jobbmobil och passade på att stänga av ringsignalen,  svarade ”preliminärt” på alla möten nån kallat mig på framöver samt fikade minst en halvtimme utan att en enda gång prata om nåt som rör jobbet. Blev inte heller det minsta upprörd över nåt någon annan berättade om vad som hänt (eller mest inte alls hänt) sen senast jag var där. Jag bara ”Det är ju tokigt att ingenting fungerar. Fortfarande. Tihi”. Kände mig som om jag fick extremt mycket mer gjort än en genomsnittlig dag förut då jag mest svarade på mail, sprang på möten och stördes av andra människor. Och fick hjärnblödning av frustration. Nu var jag så avslappnad att jag lika gärna kunde ha legat i en saccosäck och vickat på tårna.
Igår var det fortfarande relativt lugnt och idag också, men stressnivån trappas upp successivt.

Nu räknar jag inte på något sätt med att detta lugn håller i sig någon längre tid. Därför skriver jag ned denna nästan zenbuddhistiska betraktelse här. Så jag kan gå tillbaks och läsa det här inlägget om ett par veckor. Jag gissar att jag kommer att behöva det.

Nåt annat jag inte räknar med ska hålla i sig är den härliga och helt otippade tystnaden (allt är relativt, men nu är det mer normal ljudnivå på musik, bråk och andra skumma läten) från Löken och Berras lägenhet. Kan bero på att jag fick ett tokspel förra veckan och skrev en ARG LAPP och satte upp i hissen. Skäms lite, lite för detta utspel då lapputbrott liksom känns under min värdighet. Men vår hiss är ändå som en anslagstavla för missnöje (mest handlar det om hundbajs, hur dåligt hissen funkar, att folk borrar för mycket och liknande saker). Så i ett anfall av stor vrede och gudomlig inspiration plitade jag ned några vänliga påpekanden kring VILKA JÄVLA IDIOTJÄVLAR jag tycker att våra grannar är och om de möjligen kan tänka sig att DÖÖÖÖÖ eller HÅLLA KÄFTEN nån gång ibland. Nej, så klart uttryckte jag mitt missnöje med sansade ord och små bokstäver. Möjligen använde jag stilgrepp som ironi, sarkasm och käftsmäll. Men inga svordomar! Det vill jag särskilt påpeka. Inte ett enda jävla okvädningsord. Jag frågade istället på ett väldigt undfallande sätt om de skulle kunna tänka sig att träna parkour utomhus istället.  Jag gratulerade till ett rikt socialt liv, men påpekade att om man vill underhålla gäster flera vardagkvällar i veckan på det sätt som de gör så finns det en lokal kinakrog. Jag framkastade också förslaget att om man spelar musik så högt att ens grannar blir lomhörda kanske man kan DRA ÅT HELVETE. Nej…sänka volymen eller skaffa hörlurar var det ja.
Jag förhörde mig också omtänksamt om de andra boendes hälsa. Mår hunden som ylar i timmar nästan varje dag bra? Och hur är den mentala statusen för hundägaren som låter sin hund skita precis utanför porten?
Jag minns faktiskt inte så noga vad jag mer skrev, men det var säkert nåt om att man eventuellt ska sluta borra när ens lägenhet ser ut som en schweizerost och att det finns många olika skillnader mellan en replokal och en lägenhet.
Jag önskade också alla en fortsatt trevlig dag (utan att välta möbler och skjuta heroin i tvättstugan).

Lappen satt inte uppe så många timmar (tror att det är rekord i hur snabbt nån arg lapp har åkt ned, i vanliga fall sitter de i alla fall 2-3 dagar), men tydligen nådde budskapet adressaterna. Jag kan säga att den var vänlig på ett liksom oerhört passivt aggressivt sätt. Det mest hotfulla bestod i att jag efter att ha räknat upp ett antal störningar ”som grannar kan uppleva som irriterande om de upprepas för ofta” påpekade att det ”vore tråkigt om ingen tar åt sig, men då kanske man får framföra sina klagomål i ett annat forum”. Känner mig som en mafioso. En inte helt oangenäm känsla.
Dock känner jag en viss oangenäm känsla när jag tänker på att vi i helgen (lördagkväll vid midnatt) mötte en skum snubbe i hissen som såg ut som en blandning av Schakalen och någon som är porrfilmsstjärna och har artistnamnet Günther. Det var dock inte primärt hans utseende som var skumt (även om det var en bidragande orsak) utan att han bar på en hoprullad äkta (eller falsk) matta. Lördagkväll, midnatt, skum snubbe med hoprullad matta kliver in i hissen, säger ingenting, stiger av på tjackpundargrannarnas våningsplan.
Mhmm. Borde jag ha sagt ”Är du yrkesmördare? Har du kommit för att hämta mig? Tror du verkligen att jag får plats inuti en sån där liten matta?”

Men, men alla typer av respit från misär och lidande välkomnas med öppna armar. Jag vet att det inte varar.
Om respiten från lidandet är att Schakalen kommer att ringa på och hämta mig  för vidare färd i den hoprullade mattan, så är även det en sorts respit. Men en mer varaktig.

#42

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s