And I will strike down upon thee with great righteousness

balloontank
Jag inser mer och mer det bekväma med att aldrig nånsin ge sig in i debatter med nån man inte känner (och troligen heller inte med nån man känner) i ämnen där man upplever nåt slags djupare engagemang.

Jag har en lite ful ovana, och det är att när någon vän eller bekant på Facebook ger uttryck för upprördhet över nån större eller mindre samhällsfråga så blir jag lätt intresserad. Är uppgiften sann? Vad finns det för källor till den? Vad tycker jag i frågan? Var kan man få veta mer? osv. Ibland delar jag länken, artikeln, uppgiften vidare när jag källgranskat den, mer eller mindre noggrant. Tillkommer det nån uppgift som förändrar läget kan jag posta fler länkar för den ståndpunkt jag anser mest trovärdig eller nån som har motsatt åsikt (om det känns relevant och fördjupar kunskapen om motståndarsidans argument), skriva kommentarer under eller korrigera. Men oftast har man ju en bestämd uppfattning. EN BESTÄMD!

Det i sig är kanske lite irriterande för folk som 1) inte intresserar sig för samhällsfrågor 2) har en annan åsikt i den frågan 3) inte tycker om att få samhällsfrågor kommenterade i raljerande ordalag från min sida (ibland övar jag på att posta en länk utan nån kommentar, för att inte skriva folk saker på näsan – men oftast anser jag att folk kanske behöver bli lite, lite nässkrivna). Men det som verkligen är ett problem är att när jag ser att nån bekant eller vän till min bekanta eller vän har skrivit nåt som är lite koko, onyanserat eller osympatiskt som kommentar till en sån artikel kan jag få lust att skriva nåt svar. Detta är oftast ett stooort misstag.
Dels är jag inte särskilt diplomatisk och dels ger jag mig sällan i en diskussion. Framför allt accepterar jag inte att nån anger ”för att jag säger det”, ”alla vet att det är så” eller ”min pappa som är polis har sagt det” som ett argument till varför nåt är si eller så. Jag matar på med alla källor och argument jag har. Har jag bara en lika bra/dåligt underbyggd allmän åsikt som motparten matar jag på tills jag inte har fler argument eller tills motståndaren utbrister i otidigheter eller lämnar diskussionen (vilket som kommer först). Är motparten en riktig foliehatt brukar jag lämna diskussionen. Som till exempel när en person som ville framhålla fördelarna med SD efter en stund blev lite tjurig på någon annan i samma tråd och postade en bild på bajs. Men bara ”åkkej, jag tror inte vi kommer så mycket längre här”.

Det här kan ju bli lite trist för den person som från början bara lite oskyldigt ville posta en länk eller en bloggpost eller en åsikt, då de flesta inte vill se sin FB-wall bli ett slagfält för andras åsiktskrig och kanske framför allt inte vet hur de diplomatiskt ska hantera att de anser att en av parterna (eller båda) är idioter eller att människor från olika sfärer i deras liv råkar i luven på varann.
Jag tycker också att det är lite trist, för det hela utmynnar oftast i två saker för min del 1) jag tänker ”shit (fast inte som i bajs) vad obehagligt, det finns alltså människor som tycker så här på riktigt” 2) jag inser att tyckandet ska man göra från sin egen tron (sin blogg, sin egen FB-wall, sin egen twitter, sina egna samtal med människor man vet var man har).

Ändå stör det mig att jag inte är tuffare än så. Ska man bara diskutera med människor som tycker samma sak? Ska man aldrig sätta ned foten mot åsikter eller uppgifter som man själv anser är ogrundade och felaktiga eller i alla fall behöver nyanseras? Ska man alltid tassa på tå och stryka medhårs och linda in för att liksom säga saker, men ändå inte göra nån upprörd (ens om man har extremt motsatta åsikter eller motparten är frän och dryg)?
Ska man bara låta saker passera? Ska man bara kommentera i forum där man är helt anonym och då spetsa till sina formuleringar ännu mer och inte bry sig om konsekvenserna (jag gör inte så. Jag kommenterar i princip aldrig i okända människors bloggar, på offentliga forum, till artiklar i tidningar osv. Jag kommenterar till folk jag följer på Twitter, i bloggar hos människor som jag känner och på bekantas FB-sidor).
Jag stör mig på att jag inte är konsekvent i det här. Att jag alltid känner det som om jag gjorde ett övertramp när jag hävdade min åsikt på nån annans domän. I min blogg, i mina tweets, på min FB-sida känner jag aldrig så. Det är min spelplan – jag säger det jag vill. Ta del av eller välj bort, kommentera eller lämna. My kingdom – my rules.
Men på andras domäner är jag bara en gäst, som dessutom inte bara kommer med blommor och konfetti.

Jag vill inte vara tyst. Jag vill vara hård, rättvis och stark. Envis och listig. Eller kanske lite rolig. Och ibland lite provokativ.
Men jag blir irriterad, störd, fånigt exalterad över en smashig formulering eller en diskret smalbensspark, sur, förorättad, stridslysten eller besserwissrig. Och en massa andra saker.
Lite berusad av mitt eget tyckande ibland.
Och när nån annan blir sur, otrevlig,  förolämpande eller gör sorti med nån mer eller mindre feg eftersläng så tänker jag mest ”Oj, den här personen verkar inte vara så bra på det här med mothugg”.
För det är ju jag. Grävlingen som biter tills det hörs lite knaster.

Jag vill bli coolare. Jag vill briljera. Men jag är inte nån som ägnar mig åt snygg retorik och lulliga hålla med-argument.
Jag är som sagt nån som rycker in med pansarvagnen vid första tecken på motstånd. Det är inte så elegant.
Jag använder aldrig svordomar. Jag skriver aldrig att nån är en idiot. Jag kallar aldrig nån ”lilla gumman” eller ”lilla gubben”. Jag använder inte fjorton utropstecken. Jag har setts skriva något underförstått drygt och sen avsluta med en smiley. Jag har parfymerat saker i en tung doft av ironi. Jag har ”vinklat upp” (som man säger på kvällstidningssvenska). Jag har suddat ut några nyanser av tvivel och ersatt dem med nåt som andra tolkat som tvärsäkerhet.
Jag har på alla sätt gjort mig skyldig till det människor gör när de tycker något och anser att det är rätt och riktigt.

Ändå inser jag varje gång att jag är en sån som gör mig bättre som förkunnare från mitt elfenbenstorn eller som åsiktsbaron på min egen tron. Jag blir uppriktigt otålig över att meningsmotståndaren vidhåller sin mindre intelligenta ståndpunkt och sällan ens bemödar sig om att säga ”intressant synpunkt där, men har du tänkt på att….”, ”ja, det ligger nåt i det faktiskt” eller ”nu förstår jag den sidan av saken mycket bättre”. Störigt. Att jag inte säger så beror förstås på att jag har rätt. Mycket mer rätt. Ja, ni ser själva.

Jag vet allt det här. Redan innan jag börjar. Jag vilar till och med i bland på hanen. Men det håller sällan. Plötsligt har jag hamrat lite på tangentbordet och splash så ligger det där.
Så vida jag inte går nån kurs i retorik och låter min hjärna vara kapten och mitt engagemang, min känsla och min övertygelse bara vara andre styrman, så kommer det alltid att sluta på samma sätt. Mig besviken över att det inte går att få ut nåt av en diskussion med nån som är på motsatt sida. Det är sällan jag tänker efteråt att ”där lärde jag mig nåt” eller ”där lärde sig hen nåt”. Jag bara tänker ”så jävla bortslösad tid. Make mental note: bry dig inte. Blunda. Ta inte upp varje litet åsiktstuggummi från gatan och börja tugga på det”. Däremot lär jag mig nåt när nån annan diskuterar saker med nån som jag inte håller med. Ibland lär jag mig att jag inte är sämst på att debattera. Ibland lär jag mig hur man behåller sin värdighet utan att själv ge sig in i leken ”tryck gilla på nån annans kommentar. Tyckande utan eget ansvar”.
Ibland känner jag ändå lite, lite att jag är stolt över mig själv.
Jag sa i alla fall nåt. Om en enda person är en lurker som sitter där och läser, i smyg håller med och tänker ”det där var ett bra argument” så är jag ändå rätt nöjd.

Men jag gör mig helt enkelt bäst oemotsagd. Så ni bara vet.
Fast då blir jag också sur. Över att ingen bryr sig.
No win.
Det är ett krig där ute.

Bilden överst:  The Balloon Tank ”German Panther” by Hans Hemmert

#37

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s