Byggandet av babbels torn

bokrea
Förr om åren var bokrean som en liten (v)årlig högtid som fick mig att lusläsa bokhandlarnas reklamblad och internetbokhandlarnas nyhetsbrev och med vällust kryssa för och ringa in de planerade bokköpen. Även om jag inte, likt mer boknördiga vänner, stod och köade i ottan när bokhandeln öppnade så såg jag till att gå en runda på första bokreadagen. Allt för att kunna lägga vantarna på just de böcker jag sett ut.
Nu är det mer ”vad gör alla människorna i bokhandeln? Jahaja, det är visst bokrea nu igen”. Hela evenemanget har förlorat något av sin tjusning. När böckerna man var sugen på redan finns ute i pocket sen länge eller uppenbarligen är tryckta i särskilda, lite kassare, bokrea-upplagor känns det ganska oangeläget. Att fynda saker som snygga tryck av klassiker och coffee table-böcker är allt svårare. Eller så är det bara jag som är trött och tjurig, som vanligt. Jag har bara inte kvar samma uppsluppna bokrea-längtan som jag brukade ha.
Dessutom har jag nyligen redogjort för ångesten över min växande bokhög, som matchar rätt illa med min minskade förmåga att orka läsa nånting.

Idag råkade jag ändå gå förbi en bokhandel och kände mig nödgad att gå en spontan rearunda. Den berömda ”bara titta lite”-turen. Det var en mycket kort runda och kändes nästan som en smash and grab (förutom att jag inte smashade, och betalade för det jag grabbade). När jag kom hem blev jag lite konfunderad över mina val. Hur tänkte jag här?

Marguerite Duras ”Älskaren är ingen eftergift åt den erotiska litteraturen utan snarare ett resultat av att jag gått och sneglat på flera av de böcker som Petra Börner gjort omslagen till för Bonniers klassikerserie. De är så himla snygga. Såg inte om alla fanns där, men nån ska man börja med. Sen har jag inte läst boken heller, men har ett vagt minne av att ha sett filmen. Den känns dessutom föredömligt tunn och därför nästan trolig att orka läsa.

Felicia Feldts ”Felicia försvann” är enbart en eftergift åt mitt behov av skvaller. Vad är det nu egentligen barnuppfostringsgurun Anna Wahlgrens dotter anklagar sin mamma för? Konstigt nog var det Annas eget förvirrade utspel i ”Skavlan” som fick mig mer intresserad av boken än debatten när den kom. Det finns nåt djupt obehagligt över att en förälder offentlig visar en sån bitterhet mot sitt barn, även om hen har valt att ”hänga ut” sin förälder. Nu har ju Anna själv skrivit en bok som svarar på anklagelserna, så jag antar att de tänker fortsätta sin fight i offentligheten. Lite sorgligt. Kanske lika sorglig som att köpa boken och läsa om det?

Sen den riktiga kioskvältaren, Marcus Birros ”Att leva och dö som Joe Strummer”. Med tanke på min återkommande irritation över de konstiga utspel som Mr Birro gör i offentligheten kanske det är märkligt att jag köper hans bok. Men grejen är att jag nog aldrig egentligen ifrågasatt hans förmåga att skriva, utan mest hans offentliga persona och hans bitvis väldigt märkliga utspel. Så jag tror att boken kan vara riktigt spännande, särskilt eftersom han skildrar Göteborg och skriver om folk jag känner. Sen tänker jag att Birro måste se det här med att hans bok nu reas ut som ett slags personlig förolämpning. Det ökar läsvärdet ytterligare. Neeeej, så klart inte. Då hade jag ju snott boken. Så där som Birro snor en kostym på Myrorna i inledningsscenen.

Elisabeth Åsbrinks ”Och i Wienerwald står träden kvar” är kanske mer av en typisk bok som jag brukar köpa på bokrean. Den handlar om judiske Otto, som skickas från Österrike till Sverige under andra världskriget, och hamnar hos en familj i Småland som heter Kamprad. Boken bygger på breven som Ottos föräldrar skickade till honom och efterforskningar om hur svenskarnas inställning till nazismen var under andra världskriget. Boken har fått mest uppmärksamhet för den delen som handlar om Ingvar Kamprads bruna förflutna, men jag känner inte att det är det som lockar mig att läsa den. Jag vill veta mer om hur det såg ut i Sverige då och om Ottos historia.

Fyra nya böcker till boktornet alltså.
Just nu läser jag för övrigt en bok jag lånat på bibblan (så klart). Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”. Är ännu osäker på om jag delar hennes analys av feminism, men jag har skrattat högt flera gånger medan jag läst de första kapitlen så jag kan redan nu säga att oavsett vad så är det en mycket underhållande bok. Dessutom såg jag på Twitter att hon är gift med en man som älskar Kraftwerk. Det måste ändå vara nån typ av kvalitetstecken. Den boken finns för övrigt också på bokrean nu, så det är bara att slå till.

#35

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s