Kejsaren är inte naken – hen har en viktig min på sig

kejsaren
Det finns väldigt många företeelser jag inte gillar. Som nog de flesta som läser här har noterat. Jag har en del återkommande hatobjekt. Ett är journalister med gigantiska egon. Troligen är det för att jag träffat så många.
För mig är det väldigt svårt att förstå varför vissa journalister tycker att de är så über alla andra. Att vara journalist är i många fall bara att ta in en snutt av en begränsad del av verkligheten, processa den genom ett medelklassfilter och spotta ut det snärtigt och förenklat så att även den mest puckade ska förstå. (Vilket ju ofta misslyckas märker man då man läser kommentarerna till artiklarna på nätet). Ändå tycker många journalister jag träffat, pluggat med, jobbat med, umgåtts med att de är superduperviktiga människor som gör ett superduperviktigt jobb. Jaha, jag tycker personligen att brandmän, sjuksköterskor och sophämtare utför lite mer superduperviktiga jobb, men det är väl olika hur man ser på saker. Nu ska tilläggas att jag också känner väldigt begåvade och ödmjuka journalister som verkligen kan sin sak, dvs att göra sitt jobb utan att samtidigt tro att jordklotet skulle sluta snurra om deras bylinebild inte fanns i tidningen. Det är lustigt nog oftast de som gör de där superduperviktiga knäcken som påverkar och förändrar andra människors sätt att se på saker.

Du har inte upptäckt nåt annat än ditt eget arsle
Nåt som jag stör mig på mer än journalisters allmänt stora egon är hur saker liksom inte existerar förrän nån journalist upptäckt det. Det är ärligt talat som arroganta jävla upptäcktsresanden som stiger i land på nån ö och säger ”grattis infödingar, nu har vi upptäckt er – alltså finns ni”. De pekar på ett berg och säger ”jag döper detta berg till MITT BERG, för jag upptäckte det precis. Jaså, har ni redan ett namn på det. Never mind, nu skriver jag ner detta heliga namn som jag givit berget och då börjar det existera”. Det är så hela tiden. Man tar liksom cred från saker som redan finns, som redan har skapats, namngivits, använts och som antingen är en enskild persons verk eller är nåt som alla ”äger” och säger ”titta vad jag har gjort”. Folk som är lite insatta i ämnet försöker kanske påpeka att jo, vi är några som sett, gjort, vetat om det här innan. Journalisten bara ”bingolingo…lalalala, jag hör inte vad du säger nu” eller ”jo, men du är ju ingen viktig person. Nu har ju JAG sagt till folket att det här finns, och då börjar det existera på RIKTIGT”. Det pinsamma är dessutom ofta att journalister som grupp inte är särskilt på och i framkant. Tvärtom. Det gör det ännu mer komiskt. För vad de gör då är att tala till en målgrupp som egentligen är de själva. Vi har inte sett det här förut, så nu måste vi berätta att det existerar.

Ny medier med gamla stjärnor
Varje gång jag läser nån smart analys av nån nyreligiös sociala medier-frälst journalist så blir jag så jävla trött. Nej, självklart fanns inte bloggen innan en journalist började blogga. Självklart måste man analysera vad mestadels journalister skriver på Twitter om och för andra journalister. Det är inte att det inte finns massor av intressanta människor som har helt andra jobb som skriver där och har bra åsikter. Men eftersom de flesta journalister bara bevakar andra journalister blir det ju så att de sen kan förmedla ”nyheter från twitter” vidare och ändå inte på nåt sätt pejla av vad andra än de som redan skriver i andra etablerade kanaler tycker. Fräscht. Om nån knystar om denna märkliga ”elitism” och rätt trötta hantering så blir det ett jävla rabalder. De som kritiserar vet inte vad Twitter är, har inte förstått och är ”gammelmedia”-kramare. Ehhh…typ nej.

Klassföräldrar
Det är så meta och introvert att man ibland måste kaskadkräkas i nåt hörn. Det finns helt klart vissa i den svängen som har blivit utnämnda till nåt slags gurus och alltid uppträder som humorlösa facitmänniskor. Jag tänker inte namnge nån särskild, men för min del dalade en persons expertstatus rätt snabbt efter att jag märkt hur hen hela tiden utgav sig för att ha (rätt) svar på allting och agerade som en klassförälder som styr och ställer som om hen själv uppfunnit både ordet och kanalen. Dessutom har jag skitsvårt för människor som bara får vara dryga själva, men är nån ironisk/skämtsam/vass tillbaks är det som att prata med Sheldon Cooper. Brist på humor är verkligen det som sänker en människa i mina ögon. Lägg till lite pretto självgodhet på det så börjar jag ulka.
Människor som tar sig själva på för stort allvar, och är uppfyllda av sin egen vishet är inte my kind of people. Som ni märker kan jag bara se mig själv i spegeln om jag behöver nåt sånt.

Drottningen är halvklädd, men kejsaren är naken
Det påminner mig mycket om att det fanns såna personer i början av hemsideseran,  personer som var nåt slags HTML-gurus och hade hemsidor om att göra hemsidor. Men sån kunskap dateras, och när det inte är rocket science springer de newbies man vill ”lära upp” (och sen gärna fortsätta vara kung/drottning över) lätt förbi en i kunskap. Alltså blir ens åsikter lika mycket (eller lite) värda som nån annans. Och det kan vara en hård nöt att knäcka. Kanske pallar man inte det. Jag känner lite så inför tillrättavisande klassföräldrar. Jag tycker att de (ofta) säger helt självklara saker och sen nådigt bugar sig för applåderna. Men att klaga på det är på samma nivå som att påstå att Håkan. H sjunger lite falskt. Man orkar liksom inte med the rage som skulle uppstå.
”Nä, kejsaren är faktiskt inte alls naken – hen har en viktig min på sig!”

Dessutom handlar allt om tycke och smak. Jag gillar inte att nån klappar mig på huvudet. Jag tycker extra illa om när nån som jag från början gillade gör så. Jag blir besviken.

Man behöver inte vara expert för att fatta vad det går ut på
Sociala medier är inte hjärnkirurgi precis. För mig är det nåt sjukt nedlåtande i att det finns människor som på allvar läxar upp andra kring vad man får/inte får eller ska/inte ska i sociala medier. Hela den här föreläsningscirkusen där sociala medier-experter ska dela med sig av knep kring hur man kommunicerar i just sociala medier måste bara ha en enda målgrupp – ängsliga människor i offentlig förvaltning som tror att de ska missa IT-boomen all over. De frågar sig innerst inne (med rätta) vad som är så speciellt med sociala medier, men de vill inte göra bort sig så de sväljer alla viktigpettrars hets om att ”möta kunderna på deras villkor” och antyder att bara just de kan hjälpa den där verksamheten att klara denna tuffa utmaning. Ja, för det är skitviktigt att alla företag och myndigheter sitter på Twitter och bemöter spydiga oneliners från mediefolk. Jag tror att en schimpans kan lära sig tekniken och en vanlig kommunikatör kan lära sig kommunicera i olika forum med olika förutsättningar alldeles av sig själv, genom att iaktta och använda den allmänna kommunikationsstrategi som passar ens verksamhet och applicera den på valfri kanal. Själva kommunikationen har samma grund, men om man inte kan anpassa tilltal och strategi efter målgrupp och kanalens tekniska förutsättningar så har man nog större problem än ett som en sociala medier-guru kan lösa.
”Det är viktigt att svara på kundens frågor och ge återkoppling” (nähäää? Det tror jag är lite som att säga att vatten är vått), ”det är viktigt att följa alla tillbaka på twitter” (nej, faktiskt oftast inte), ”det är viktigt att ha en personlig ton” (ja, för ”mvh Pelle” gör otroligt mycket om du jobbar på SJ och bara kan beklaga för random kund att det är trist att hen fått vänta tre timmar på ett inställt tåg), ”det är viktigt att vara tillgänglig” (jo, för de flesta verksamheter MÅSTE verkligen ha en twitterjour med folk som besvarar fylleinlägg dygnet runt. Det är demokrati!).

Och om nån knystar att det finns nåt slags åsiktselitism och lite obehaglig kobra-mentalitet på twitter då har man inte förstått grejen är och är nån oinsatt newbie. Jag blir sjukt irriterad på det. Den falska dubbelmoralen kring att man trumpetar ut att twitter är ”för alla”, men så fort nån utanför kärntruppen har avvikande åsikt är det en kollektiv flatsida med handen i nacken på uppstickaren. Ändå är det många av de här personerna som älskar att skriva om vett & etikett på nätet, näthat, demokrati, yttrandefrihet osv. Med en helt blind fläck för att de är riktiga översittare (mot de som inte är en del av kotteriet och ändå sticker upp) och rövslickare (mot de med högre Klout-värde)  kokongar de liksom in sig i sin hybris kring att de bemästrar INTERNET.

Min pappa har högre klout än din pappa
Det är som om nån skulle tala om för mig hur man gör när man torkar sig när man varit på toa . För det handlar faktiskt sällan om att bemästra de rent tekniska funktionerna, utan om nåt slags oro över att vem som helst ska få sätta agendan. Bäst att dumförklara folk så de håller sig lite på mattan! Jag tycker att det direkt motverkar syftet med sociala medier att samma åsiktselit igen bara ska ta över samma kanal. Därför glädjer det mig oerhört när jag hittar människor som inte är 1) etablerade offentliga tyckare redan 2) kanske jobbar med nåt annat än tyckeri till vardags 3) inte utger sig för att vara experter (”hej jag är expert på mobiltelefoner så jag vill gärna tala om för dig hur man skriver ett sms, fotar med sin mobilkamera, laddar ner en app och surfar på mobilen. Det kan du ju omöjligt förstå, för du är ju bara en användare. Själv är jag expert!”).

Mina svepande dissningar av både journalistegon och poänglösa föreläsningar om hur man tar sig an sociala medier har sin grund i min tidigare och nuvarande yrkesroll där dessa irriterande saker gnuggat sig mot mig som treans sandpapper en längre tid. Jag skjuter ofta från höften, men i det här fallet har jag värkt på den här iakttagelsen i ett par år, och tycker att jag borde kräkas upp den nu.
Men vad jag har för underlag till det tyckandet spelar troligen inte nån roll för klassföräldrarna som envist fäster bilder på Twitter-fågeln på sin flanellograf och berättar för de storögda små barnen om hur man använder Internet. De skulle ta det här inlägget som ett ypperligt tillfälle att min åsikt inte har nån som helst relevans och att deras pappa har större Klout än min pappa (vilket troligen inte är sant, då min 70-åriga farsa twittrar, facebookar, kollar youtube-klipp och har varit aktiv på olika internetforum långt innan nån  titulerade sig sociala medier-expert. Hans kunskap kommer från självstudier efter att han tog ”datorkörkort” för femton år sen eller så) och säga åt mig att ta min gammelmedia-attityd och sätta mig längst bak i klassrummet där de där barnen som inte bara säger ”#ohhh” och ”#ahhh” får sitta.

Vad säger du? Att det är sååå 2012 att kritisera sociala medier-experter?
Muckar du så instagrammar jag dig och taggar det #minfrukost.
Och säger du att det är näthat, så säger jag att det är sååå 2010. Men vi kanske kan #prataomdet?

#32

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s