Bild

Bonkers

bonkers

***

En lördag helt i sällskapandets tecken. ”Scones och Dungeon” tänker jag kalla den. Tedrickande och brädspel.
Som så många gånger förr tänker jag att jag slösade min ungdom på helt fel saker. Stå och halsa langad La Garonne i nåt parkeringshus och tråna efter nån mustaschfjunig gymnasiekille. När jag egentligen borde ha hängt med nördarna och lärt mig programmering, spelat brädspel och sett obskyr film. Å andra sidan lärde jag mig säkert andra saker som har med sociala interaktion att göra (men när jag tänker efter, kanske inte ändå…). Men ibland känner jag mig lite utanför när jag umgås med nördar. Även om jag gjort mitt bästa för att hämta in en massa nördreferenser och kunskaper om geekeriet i vuxen ålder så finns det fullt av vita fläckar på kartan. Sånt man bara kan veta om man är en tvättäkta nörd. Om man andats och levt nördendomen sedan späd ålder. Ni vet så där som man kan känna sig tafatt på alla ställen om man inte är införstådd med koderna. Men jag brukar ta mig an alla sådana saker som om jag vore en socialantropolog på besök i Borneos djungel. Jag är på expedition. Det är märkligt hur ofta jag känner så i olika sammanhang. Som att jag bara är på studiebesök. Som om andra människor, deras beteenden och relationer är något jag är där för att observera, analysera och nedteckna.
Fast jag är mindre så nu än förut. Inte mindre iakttagande, men mindre som om jag hela tiden har ett mental anteckningsbok i huvudet där jag noterar saker ”för framtida bruk” (oftast att skriva nåt om). Jag kan bara se på hur jag brukade blogga förut. Jag hade alltid nåt att tycka, tänka, beskriva eller brodera ut en historia om. Allt var stoff och underlag till det. Minsta vardagliga händelse kunde beskrivas som om det vore nåt intressant och banbrytande. Varje åsikt var en pamflett.
Jag behövde skriva. Hela tiden.

Jag undrar vad som hände.
Kanske är jag mer närvarande nu. Eller mer frånvarande. Kanske är det så att bli äldre. Kanske är det så att vara för upptagen med att (över)leva att man inte längre kan se de där små berättelserna emellan. Kanske har jag redan sagt, tyckt och tänkt allt jag ville förmedla. Kanske finns det nånstans en gräns för när man inte har nåt nytt, nåt mer, nåt annat att förmedla. När man bara börjat loopa sina tankar.
För mig känns det ibland som jag har förlorat något av mig själv. Nåt jag hade. Men jag vet inte vad det är.

***

#25

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s