Jag är inte feminist på det sättet

miapagroto
Mia Skäringer har alltid för mig framstått som en sån där härlig brud. Ni vet, en sån där tjej som har sunda värderingar och har tänkt till kring ett och annat. Hur det är att vara tjej, kvinna och människa till exempel. Hon delar med sig av stort och smått, tillkortakommanden och vassa iakttagelser. Inte en sån där brud som hasplar ur sig saker lite obetänksamt. Jag har haft stor respekt för hennes förmåga att träffsäkert och med humor sätta fingret på saker som ligger lite så där och gnager i bakgrunden.

Sen kanske det är lite otippat att hon plötsligt hostar ett trivselprogram där hon som kändis sitter och myspratar förtroligt med andra kändisar. Vilket ibland blir ett lite problematiskt koncept då värdkändisen liksom mest vill prata om sig själv och berätta hur hen tänker, inte släpper in gästerna i samtalet och mest vill vara i centrum själv. Men om man livnär sig på att vara en slagfärdig person, och man bjuder in folk som inte är det (eller inte får möjlighet att vara det), så behövs det kanske lite simultantolkning av vad de egentligen tänker och menar? Lite hjälp på traven så där. Så de inte stjäl rampljuset.
Men nu var det inte programmets upplägg jag skulle dissa.
Jag har sett nån enstaka glimt ur de tidigare programmen, och grundkonceptet kanske inte riktigt är min melodi, men ändå föga förargelseväckande. Vem kan bli sur på kändisar i gummistövlar på hundpromenad i vindpinad havsnära miljö, raggsocksmys i ett nautiskt shabby chic-kök & lite lagom djupa diskussioner om ditt och datt med KÄNDISAR? Det är precis sånt folk gillar att kika på. Inget fel med det.

Men det var nog alltså lite mer av en slump att jag lät TV:n stå och rulla när kvällens ”Mia på Grötö” drog igång än att jag satt spänt bänkad för att se hur hon skulle ta sig an Jonas Gardell, Alex Schulman och Maria Lundqvist (ändå en lite kittlande kombo där).
Lyssnade först bara med ett halvt öra när Maria Lundqvist och Mia hade det obligatoriska tu man hand-samtalet och började prata om stress, krav, skuld och prestationsångest. Men sen kom en drastisk slutsats om att de här problemen beror på feminism. Jag tänker ”haha, kul skämt här, nu måste jag lyssna lite mer aktivt på hur de får ihop det här till nåt finurligt liten poäng på slutet”. Men sen sitter jag nog mest med vidöppen mun och tror inte mina öron. De pratar lite som om de vore Katrin Zytomierska på kafferep med nån KD-tanta som tycker att kvinnlig frigörelse har gått lite väl långt. De finner verkligen varandra där. I samförstånd. Och jag känner att jag helt tappar dem. På alla sätt faktiskt.
De två var nog ungefär de sista människor jag förväntat mig skulle ha de åsikterna. But what do you know…
Eftersom jag inte tycker ni behöver se hela programmet så citerar jag här hur det lät när de med svidande argumentation och knivskarp analys tog sig an ämnet feminism (jo, jag var tvungen att kolla den delen av programmet på TV4 Play en gång till efteråt för att vara säker på att jag inte bara missförstått innebörden av vad de sa och elakt misstolkade deras konversation):

– Det är väl jämställdheten också. Tyvärr kommer det ju i det här att man ska…
– …bojan liksom
– Det är ju det negativa av det här. Man tror att man kämpar för sitt eget kön, men man kämpar också jävligt mycket mot sig själv hela tiden…kan jag uppleva det som.
– Jag är ingen feminist på det sättet.
– Nej, inte jag heller. Gud, vad roligt att du säger det. Jag har letat efter nån som inte…Jag kan inte gå med i det där tåget.
– Inte jag heller.
– För mig är en hel person både… man bejakar sina manliga sidor, man bejakar sina kvinnliga sidor. Det är mer ett andligt helhetstänkande för mig. Det här att gå ut och…”Fittstim” …och hår och det här. *skrynklar ihop ansiktet i manhaftig min*. Det är inte min grej.
– Nej inte min heller. Jag kan höra vad det är de pratar om, men jag kan tycka att konsekvenserna…
– …av det blir inte bra. Det här skulle man behöva säga oftare. Det är som att man blir lite fånge i det här politiskt korrekta. Man vågar inte riktigt säga att ”Ursäkta jag är inte med på det där tåget”. Folk bara ”Är inte du feminist? Men är inte du feminist, eller?”
– ”Stöder du inte kvinnans frigörelse?”
–  ”Jo eller ja eller…men…”
–  Jo men inte på bekostnad av den utveckling som är nu.
– Nej, inte det här som är nu…
– ”Skäringer och Lundqvist förkastar feminismen. Spottar på hela…”
– Det blir löpsedlar på det här programmet det ser du redan nu. Så jag ringer dig när jag ser det.
*gemensam skrattfest åt hur de lättkränkta feministerna kommer att ta illa upp*

Ja, grattis. Det gjorde ni bra. Men det blir knappast löpsedlar på det. Ni företräder ju de som ”vågar säga hur det verkligen är”. Kachiing!

En stund senare sitter härliga mys-Mia på Grötö med Jonas Gardell som pratar om sin romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” om bögar, AIDS-skräcken och homosexuellas rättigheter. Han pratar om hur viktigt det är att man förstår hur villkoren för homosexuella har förändrats från den tiden och hur man ska visa respekt för de som tidigare kämpat för homosexuellas rättigheter och gjort att det ser annorlunda ut idag. Att man inte ska glömma historien, och att vi svenskar ofta lurar oss med att vi lever i ett så liberalt och storsint samhälle där alla behandlas lika.
Mia sitter bredvid och nickar förnumstigt.
The irony. Verkligen.
Ehhhmmm….jodåsåatt, det ringer inga små klockor? Det påminner inte om nåt annat historiskt skeende, nån slags strävan för jämlikhet och lika rättigheter du kan relatera till? Nähä.
Vad fint om Mia och Maria suttit där och filosoferat om att det här med homosexuellas rättigheter har gått lite för långt och att man inte kan gå med i det där tåget (hej Pride). Man blir liksom lite fånge i det här politiskt korrekta. Och tänk på konsekvenserna…som är nu.

Tror inte de behöver oroa sig för det faktiskt att de skulle vara fast i det politiskt korrekta. Känns som om de kastade bojorna ordentligt där. Och plockade upp bh:n från bålet och snörde in sig i den viktorianska korsetten.

Vad grymt mycket jag tappade respekten för Mia på Grötö. Och Mia på alla andra ställen. Och Mias nya kompis Maria.
Vad menar de? Att det är strävan efter jämställdhet som sabbar för kvinnor? Och om jag hör en till person som dillar om att feminism handlar om att ”man inte får bejaka det manliga och kvinnliga” så kaskadkräks jag. Är inte feminism det precis motsatta, att INTE tvinga in nån i en stereotyp könsroll som hen inte är intresserad av och som andra påtvingat hen? Lite som att fabulera lite fritt om vad en ”feminist” är och vad en feminist tycker. Stereotypfest i kubik. Det är nån som är orakad och gillar Fittstim, och får kvinnor att bränna ut sig på grund av det här med jämställdhet. Och orsakar ”konsekvenser” i samhället.

Vad menar man med ”jag är ingen feminist på det sättet”. Ok, på vilket sätt är man feminist då? Den sortens feminist som inte tycker att jämställdhet är så himla viktigt? Den som tycker att kvinnors liv hade varit lite lugnare och skönare om de inte behövde yrkesarbeta? Den som rakar framstjärten och inte fittstimmar så mycket? (Kanske snippstim, muttisstim eller snuttisstim hade funkat bättre? Eftersom de nu inledde hela programmet med att prata om att ”fitta” kan man inte säga om kvinnans könsorgan för det är så ”usch”. Nej, man borde säga snippa, muttis, snuttis eller fiffi istället. Inte för att jag använder ”min fitta” som primärord precis, men ”snuttis”? Allvarligt…) Den som inte går i några tåg? Den som tror att kvinnlig rösträtt kom i ett cornflakes-paket? Den som tycker att det ”gått lite för långt” med det här med att man inte får vara en ”andlig helhet”?

Det är så jävla trött. Var det nån typ av sketch eller? Ironi? Det känns som två åldringar som lite vagt hört om nån jobbig nymodighet genom sina hörapparater sitter och kuckilurar lite om hur de tror att nåt är och sen ojar sig  ”håhåjaja, nu har det gått för långt”.
Fattade de inte hur illa det lät alltihop? Tänk om de pratat om invandring istället, i samma ordalag. Det hade känts fräscht, eller hur?

Jag vill också veta vad man egentligen menar med ”politiskt korrekt”. För några år sen var det en av mina favoritförolämpningar. Jag använde det gärna för att beskriva ängsligt ”medvetna” medelklassåsikter. Påklistrad godhet och millimetertjafsande om rättvisa. Präktighet. Sånt som att det absolut måste finnas en Fru Gårman om det finns en Herr Gårman.
Jag tyckte inte att nån annan skulle lägga sig i om jag sa negerboll (för JAG vet att jag är en tolerant person som ej menar nåt illa) och att man väl kan låta gubbar sitta och fnissa åt ”kvinnor kör bättre än höns”-skämt eftersom de bara gör bort sig själva genom sin otidsenliga trötthet. Jag tyckte att det fick vara nån måtta på bajsnödigheten. Det tycker jag fortfarande ibland. Att man måste vara rimlig och inte väderkvarnfajtas mot allt. Inte bara skrika, utan lyssna också. Man behöver inte bara rasa. Man får lov att ta ett steg tillbaks och säga ”ok, då förstår jag. Det var kanske inte helt klockrent tänkt där” eller ”ja, jag överreagerade lite”.
Man kan ta ett sansat snack om varför vissa saker är omoderna på 2000-talet och hur vi visar att vi är upplysta människor som kommit lite längre (eftersom jag gärna vill tro att det är så även om man ständigt får bevis på att vissa inte kommit så långt som man önskade…). Man kan resonera om humor, vad man kan skratta åt och när man får backa ett steg för att nån annan kanske inte alls tycker att det är roligt. Det måste finnas en dialog om hur man kompromissar kring det. Inte bara ”förbjud, stäng, ta bort, radera” så fort en person blir upprörd. Men inte heller avfärda människor som är i en annan situation än man själv och säga att de ska slappna av och tagga ner. Den dialogen finns väldigt sällan.

Men det jag har insett är framför allt att ”politiskt korrekt” inte är en förolämpning om det man ställer det emot är att vara politiskt inkorrekt. Det finns absolut inget härligt, coolt och avslappnat med att säga ”jag är hellre ett asshole än att tänka efter om min snäva lilla bild av verkligheten kanske inte ska upphöjas till lag för hur alla andra ska uppleva nåt”. Jag är hellre ängsligt bajsnödig en gång för mycket än tar strid för en negerdocka i Kalle Anka som om det vore en fråga om min personliga överlevnad och nåt slags bevarande av en pursvensk kulturskatt. Jag tar hellre ”förolämpningen” att nån inte så smart person tror att feminism handlar om att inte raka benen om alternativet är att säga ”jag vill inte gå i det tåget” (för jämställdhet mellan kvinnor och män, lika skyldigheter och lika rättigheter, allas rätt att inte begränsas av sitt kön) för att det känns för jobbigt om nån tror att jag är ”sån”. DET är ängslighet för mig. Tänk om nån tror att jag är en sån där…feminist. Ja, herregud, folk måste våga ta kampen mot feminism. Det är verkligen en strid man borde fokusera på som kvinna 2013. Heja!

Mysunderhållning på Tv 2013 – våga stå upp mot feminismen. Modernt.

Nåja, det var nog mest att jag blev så oändligt förvånad över klyschfestivalen från ett så oväntat håll.
Men det är väl skönt att man får veta hur folk tänker. Eller inte tänker. Nu vet jag det.
Alla har rätt till sin verklighetsbild.

PS. Att jag först stavade fel till Zytomierska var alltså ingen härskarteknik utan bara helt vanlig inkompetens.

***

Bonus: En grej jag skrev på Facebook när det var som värst med kränkthet över påstådda kränkthetscensurer.
Som ett slags liten ordlista över hur mitt perspektiv på saker successivt förskjutits. För att saker i samhället också har förskjutits.

Börjar allt mer omvärdera ordens valörer.

”Trevligt” (förut: = intetsägande, nu: = trivsamt).
”Snäll” (förut: = en mes, nu: = någon som inte är ett praktego).
”Någon som säger hur det verkligen är” (förut: = någon som säger hur det verkligen är, nu: = någon som säger hur det verkligen inte är).
”Politiskt korrekt” (förut: = ängslig & stiff person med bajsnödigt tillrättalagda åsikter, nu: = person som inte är helt jävla dum i huvudet).
”Debatt” (förut: = insatta personer med rimliga åsikter diskuterar olika aspekter av ett ämne. nu: = en bloggare, en krönikör & en toppkommentator på Aftonbladet skriker otidigheter till varandra i SVT under överinseende av Belinda Olsson).
”Kränkt” (förut: = person som blivit utsatt för ett skymfande övergrepp, nu: = person som måste ta ned sin väska från sätet bredvid för att någon annan behöver sitta där).

***

Bonus 2:  Jag förklarar vad feminism är för mig. Tror det behövs en repris på den också. Även om jag önskar att jag slapp.

Jag är uttalad feminist. Jag är ledsen över att vissa automatiskt läser in en massa i det begreppet som inte stämmer ett dugg med mina åsikter. Så eftersom det alltid verkar behövas nåt slags deklaration om vad man menar, så kommer den här:

  • Jag är för jämlikhet mellan könen.
  • Man ska oavsett sin könstillhörighet ha samma rättighet, och samma skyldigheter i samhället. Varken män eller kvinnor ska särbehandlas på ett sånt sätt att de hindras i sin tillvaro.
  • Både män och kvinnor ska ha möjlighet att göra sina egna val, oavsett om de bryter mot könsrollsstereotyper, eller om de inte gör det. Det är möjligheten att få välja som är friheten, inte vilket valet är.
  • Ja, jag anser att det fortfarande är ojämlikt på många områden, och då främst till kvinnornas nackdel. Så länge det är så behövs det en feministisk diskussion.
  • Att vara ”för” nåt innebär inte att man per automatik skiter i allt annat eller är emot likvärdiga frågor inom andra områden. Jag är alltså inte emot att man sätter fokus på mansfrågor, kvinnofrågor som rör kvinnor i andra länder, miljöfrågor, djurrättsfrågor osv.
  • Och nej, jag hatar inte män. Jag rakar mig under armarna (och på andra ställen) när jag känner för det, och skiter i det när jag inte känner för det. Jag tycker att smink är ok. Om jag är ful i dina ögon så hade jag säkert varit det oavsett vad jag har för åsikter om jämställdhet. Jag känner inget behov av att förtrycka män i 2000 år för att ”ge igen”. Jag tycker inte att pappor har mindre rätt till sina barn än mammor. Jag vet att kvinnor kan, och män också. Det finns ingen motsättning i det. Jag är skeptisk till kvotering som metod. Det händer att ”jag får mig nåt”, så det är inte därför jag är frustrerad osv osv
  • För mig är ”hen” bara en praktisk språklig konstruktion för att ersätta ”han/hon” i de fall där jag inte vet könstillhörigheten eller där jag vill anonymisera personen genom att inte ange kön, samt i de fall där personen ifråga själv definierar sig som hen. Jag har ingen som helst önskan om att alla ska vara könslösa hen-människor som har likadana formlösa hen-särkar och övervakas av hen-polisen för att inte överträda de statliga genuspåbuden. Däremot kan det vara sunt att ifrågasätta rådande könsnormer och väcka funderingar kring våra fortfarande grymt stereotypa könsroller. Men om du vill kalla din lilla tjej för Glittra-Tindra, klä henne i prinsessklänning och intala henne att hon är en skör blomma och att hennes könsorgan heter snuttis, so go on. Jag slåss för det valet också. Och ännu mer att Glittra-Tindra ändå ska växa upp till en vuxen och självständig kvinna som kan och får göra sin egna val, oavsett vilka de är.
  • Vi kan kalla feminism för smultronkyssar eller humanism om det gör saker mindre laddade för dig, men i sak förstår jag inte vad problemet är med att instämma i ovanstående.

Några frågor på det?

#22

Advertisements

11 reaktioner på ”Jag är inte feminist på det sättet

  1. Emilia Z skriver:

    Otroligt bra blogginlägg! Halkade in här när jag googlade ”Mia Skäringer antifeminist”. Blev så arg av det programmet också och behövde lite backup, vilket jag verkligen fick här! Kan jag länka till detta blogginlägg vid ev. diskussioner eller så? Vore toppen :). Med vänlig hälsning, Emilia Zandén

  2. Patrik skriver:

    Jämställdhet kan inte appliceras i alla individuella lägen. Gäller mer ofta, tyvärr, ej till kvinnors fördel.
    Jag är för jämställdhet så långt man kan ta det. Ännu är pusslet inte färdigt och instämmer i att vidare diskussioner inom ämnet Måste tas. Att kalla det feministisk diskussion vill jag tolka som ett skällsord och dubbelmoral för jämställdhet, feminism borde strykas ur svensk ordlista.

    • evilbunny skriver:

      Jag förstår inte riktigt vad du menar med att jämställdhet inte kan appliceras i alla lägen. För mig handlar det om att individen, oavsett kön, inte ska särbehandlas negativt. Men eftersom du inte ger exempel på i vilka lägen du menar kan jag inte bemöta det.

      Jag har valt att fokusera på jämställdhet ur ett feministiskt perspektiv eftersom jag anser att kvinnor fortfarande är den grupp som oftast och på flest sätt särbehandlas på grund av sitt kön. Men håller man inte med om det så förstår jag att man inte vill kalla sig feminist. Jag tror tyvärr inte att det påverkar människors åsikter att ta bort ord ur ordlistan, men jag hoppas förstås att ordet i framtiden ska vara inaktuellt eftersom vi har uppnått social, politisk och ekonomisk jämlikhet mellan könen.

  3. Calle skriver:

    Inga invändningar. Du verkar ha sunda liberal värderingar utifrån ett individperspektiv som jag tror Skäringer skulle skriva under på. Problemet är att det är inte den versionen som är dominerande i media, i tex DN och Aftonbladet. Det är mycket tjafs om könsmaktsordning, gubbslem och annat som hetsar kvinnor och män mot varandra. Eftersom det är denna bild som dominerar i media och har kidnappat feminismen så blir just ordet feminist så laddat. Gör som Nyamko Sabuni som vägrar att kalla sig feminist. Liberal eller humanist räcker. Dessutom skulle då fler män kunna engagera sig och känna sig välkomna och inte skuldbelagda.

    • Evilbunny skriver:

      Tack. Tror jag. Fast jag är feminist, oavsett om det finns andra som kallar sig feminister och inte tycker exakt som jag. Det är nog lite som om att vara troende kristen och fortsätta vara det även om det finns Livets Ord, korståg och högerkristna extremister. Eller att fortsätta vara folkpartist även om det finns nån folkpartist i Borås eller Jukkasjärvi som gör nåt utspel man inte håller med om.
      Andras åsikter får stå för dem. Mina åsikter står för mig. Jag har inget behov av att avsäga mig feminism eller kalla den nåt annat för att vissa gör grova generaliseringar kring vad en feminist är. Jag är inte Maria Sveland, Gudrun Schyman eller ROKS-ordförande. Jag är jag. Jag står för mina åsikter. De får stå för sina. Det finns inga budord som alla feminister har antagit som lag och som alla ska försvara. Det finns inget påbud om att man ska kalla karlar man inte gillar för ”gubbslem”.

      Personligen är jag mest intresserad (i detta fall) av att både män och kvinnor ser och vill förändra inbyggda strukturer i samhället som på olika sätt missgynnar någon bara på grund av kön. Mia & Maria har säkerligen vettiga saker att säga i olika frågor, men deras sätt att dissa feminismen (utan att egentligen säga mer än att de inte vill hålla på med ”hår och Fittstim”) var väldigt tråkigt och onödigt.

      Vi är alla en del av samhället och de saker som inte fungerar är vårt gemensamma ansvar. Men skyldig tycker jag bara att man ska känna sig om man medvetet underhåller strukturer som man ser och förstår drabbar andra på ett negativt sätt och bara rycker på axlarna eller tänker ”men huvudsaken är att det funkar för mig”. Jag finner ingen som helst konstruktivitet att säga ”alla män är si eller så”, lika lite som ”alla kvinnor är si eller så”. Men likväl som jag måste förstå att jag är privilegierad på olika sätt bara genom att vara en vit, högutbildad, medelklasskvinna (utan att jag ”har gjort nåt”) så måste män förstå att de oftast har varit, och är, normen i samhället och att det i många fall innebär att kvinnors villkor kommit i andra hand. Feminismens fokus är kämpa för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala intressen för att man anser att det fortfarande finns en könsmaktsordning där män har mer makt inom många sfärer, just bara för att de är män. Så ser jag på det. Och andra är fria att tycka och tänka och reagera olika kring det. Jag förstår att många män och en del kvinnor inte håller med. Då har man en annan världsbild.

    • Evilbunny skriver:

      Jag hoppas fortfarande att det var helt taget ur nåt sammanhang där resten av resonemanget var nåt smart och förklarande till detta märkliga och sorgliga utspel. Men tyvärr tror jag att de tycker så där på riktigt. Verkligt trist!

  4. karin lindkvist skriver:

    Well put!
    Hu vad besviken jag är på Pripps blå-myset på Grötö, det måste väl ändå vara en enda lång sketch? Parodi på kändismys i koftor?

    Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s