Den du, med smör på

Har ni tänkt på det här med barn. Hur läskiga de är.
De dricker till exempel enormt mycket mjölk fast de är så små. Jag har sett klenisar som drar i sig en liter mjölk på under tio minuter. Helt crazy. Det är som om jag skulle ha pimplat i mig en flaska La Garonne på samma tid.
Och mat – de verkar inte ta mat på allvar. De liksom äter ju inget. Hälften av maten ligger på golvet och resten finns i deras ansikten eller  kvar på tallriken.
Det är väl från mjölken de får sin näring.
Eller så suger de ut vuxnas hjärnor med sina tentakler medan de sover.
De tar sig ut på natten och driver omkring i gäng och överfaller uteliggare och medelålders handelsresande som de hittar i hotellbarer. Och så suger de ut deras hjärnor. Det är så de får näring. Och växer. Och en dag är de vuxna. Som du och jag.
De finns mitt ibland oss – de som en gång var barn.
Tänk på det du.
Om du inte vill kunna sova i natt.

Det här att jag inte tycker om barn är en myt. Jag tycker mycket om barn. Jag klickar till exempel ”gilla” på alla bilder av mina vänners barn på Facebook och skriver ”den du, med smör på” under.
Nej, det gör jag förstås inte. Det skulle vara som näthat. Eller näthot. Gränsen mellan anstötliga saker och fantastiskt roliga skämt är hårfin. För de som inte har samma humor som en själv alltså. I dessa dagar verkar dessutom det trivsamma gamla uttrycket vara laddat med så många olika underliggande konnotationer som det inte hade i det gamla bondesamhället där nåt med ”smör på” bara betecknade oemotståndlighet. Nu andas det LCHF-sekterism eller galen näthatare som skickar anonyma hotbrev till offentliga kvinnor för att upplysa dem om sina kannibalfantasier.

Så fort saker tas ur sin kontext blir de ofta både obegripliga och misstolkade. Det krävs en förförståelse och att man vet exakt vad andra menar och hur de tänker, vilka kulturella preferenser de har,  hur deras humor är och vad de har för grundläggande värderingar för att man ska förstå saker som ironi eller interna skämt eller drastiska formuleringar.
Häromdagen postade en kompis ett ironiskt inlägg på Facebook som gick ut på att han iklädde sig rollen som kränkt man som protesterade mot att alla män utpekas som onda i pågående näthatsdebatt. Några formuleringar gave it away även för den som inte förstod tvärtom-språket eftersom de var så icke-karaktäristiska för de värderingar han i vanliga fall promotar. Men tyvärr kom det genast någon (mer ytligt bekant?) som utan att blinka höll med om hans påstådda ståndpunkt och broderade ut varför det var ett rätt och riktigt resonemang. Problemet med ironi är att det verkar nästan helt ogenomträngligt som koncept för den som inte är van att kommunicera så. Särskilt i skrift är ironi ett trubbigt verktyg (det hindrar inte mig från att hela tiden försöka mig på att förorsaka blunt force trauma). Det hela blev lite pinsamt när jag som en bror duktig skulle påpeka att det där nog var ironi. Som nån dryg liten ”så du fattade inte skämtet”-fascist. Så där som jag alltid brukar vara. Tänk om jag hade haft fel? Men det hade jag lirkat mig ur enkelt. Jag hade bara sagt att min kommentar om ironi bara var ironi. Jag kallar det Schyffert-tricket.

Jag börjar allt oftare tänka att jag inte kan skriva så som jag vill eller har lust eller tycker är roligt, för det kan missförstås. Det kan ryckas ur sitt sammanhang eller läsas av nån som inte känner mig och inte skulle fatta. Förut sket jag i det, för det kändes som om folk som inte fattar behöver man ändå inte bry sig om. Det kändes som en minoritet var trögskallar. Men 2013 när folk skriver vad som helst och menar det går det inte att använda drastiska liknelser eller vissa ord, för det skulle kunna tolkas fel. På ett sätt som man inte vill misstolkas. I väldigt många fall tycker jag att det är bra att man tänker till vilka valörer av språket man använder, men i vissa fall blir det en tvångströja. Man vill inte missförstås, så man låter hellre bli. Och de som tänker så oftast är nog människor som inte har så stor anledning att låta bli. De som inte låter bli är såna som bara tycker att det är bra om folk tar illa upp.

Nåja, en annan dag kanske jag skriver om mina tvångstankar kring att använda Frank Andersson-citatet ”Kuken ska ha sitt”. Men eventuellt skulle ni inte förstå det roliga. Jag är inte säker på att jag skulle kunna förklara varför det är roligt, och när det är det och på vilket sätt. Vissa saker kanske bara ska lämnas oförklarade.

***

Dagens cuteness overload (eller ”den du, med smör på”) är för övrigt den här lilla japanska pojken och hans hund. Hans mamma Aya Sakai har ett Instagram-konto (ayasakai) som bara är tillägnat de två plus familjens andra hund. Vem som är vem av dem är oklart, men de heter Roche, Muu och Tasuku. Gullighetsnivån på de bilderna skulle kunna sätta ett mindre land i sockerkoma. Jag hittade bilderna via My Modern Met.

http://instagram.com/ayasakai

#20

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s