Av det rätta virket

friends
Jag kommer ihåg när jag vid nåt tillfälle läste en glossig damtidning och bland sminktips, modereportage och menlösa intervjuer med meningslösa människor hittade en artikel som verkligen fångade mitt intresse. Den handlade om att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder.
Till artikeln fanns en to do-lista med tips och råd för hur man lägger upp strategi och vad man säger och gör för att optimera sina chanser att skaffa new friends.
Jag blev fascinerad, för det kändes som ett så totalt främmande och märkligt sätt att se på vänskap. Tanken hade liksom inte slagit mig ens. Det lät alldeles för affärsmässigt. Är det så andra gör? Är det så man ska göra? Är ”att skaffa en vän” är nåt man kan lista på samma sätt som att ”läsa fler böcker, börja på yoga, baka struvor, gå en spanskakurs, köpa ett par röda skor”?
Finns det en formel för vänskap?

Jag började sen fundera över hur det egentligen går till att etablera en vänskapsrelation och hur jag ”skaffat” mina vänner. Om man helt skippar analysen av vad vänskap egentligen är, och hur man definierar en sån relation i jämförelse med den som man har med folk längre ut i sin bekantskapskrets, så finns det ändå en kärnfråga – när bli man någons vän? När börjar man betrakta någon som sin vän? Vad är det som gör att man kan tillbringa tid med vissa människor dagligen i flera år utan att ens snudda vid tanken på att räkna dem som vänner, och andra kan man snacka med i några timmar och tycka att man hittat en själsfrände?

Som inom många andra områden är jag helt clueless. Precis som när det gäller alla andra sorts relationer ser jag uppkomsten av vänskap som nåt oförklarligt och mystiskt, där de bakomliggande mekanismerna förblir helt obegripliga för mig. Det är nåt som händer. Eller inte händer. Varför är svårt att förklara efteråt.

Då började jag fundera och kom fram till att de personer som jag räknar som nära vänner har jag ingen som helst aning om hur jag ”fått”. Jag kan redogöra för i vilket sammanhang vi lärt känna varann och ungefär när, kanske till och med när vi börjat umgås närmare. Men utöver det har jag ingen aning. Fanns det en stund då vi såg på varann och konstaterade ”Nu är vi vänner. Let’s make it official”.
Jag vet bara att det inte beror på nån målinriktad insats eller ens grundläggande initiativförmåga från mitt håll när jag har fått en vän.
Jag har bara haft turen att en del människor som jag tycker verkar sympatiska, roliga eller spännande av oklar anledning har funnit nåt slags intresse för mig och liksom införlivat mig i sitt menageri.

Utan att på nåt sätt lägga nån djupare värdering i det så förstår jag helt enkelt inte varför nån skulle vilja vara polare med mig. Det är inget koketterande på nåt sätt. Jag hyser bara inga som helst illusioner om att andra människor ska attraheras av mina yttre eller inre kvaliteter. Det betyder inte att jag nedvärderar mig själv. Bara att jag har en realistisk inställning till vad andra människor är ute efter, kontra insikt i mitt eget ointresse att försöka anpassa mig till dessa saker. Jag är inte särskilt insmickrande på nåt plan. Jag anstränger mig visserligen för att inte verka otrevlig och dum i huvudet när jag träffar nya människor, men det finns ingen som helst tanke hos mig kring att jag ska vara si eller så för att de ska gilla mig. Gillar de mig = bra. Gillar de inte mig = synd. Men varför eller hur det ena eller det andra uppstår är för mig inget jag tänker på. Jag utgår ifrån att det är nåt slags kemi, som när man blir kär. Det klickar på nåt sätt. Eller inte.

Det märkliga kan vara att jag ibland har tyckt att det klickat och det nog faktiskt verkligen inte gjort det. Jag har till och med förr om åren varit med om att människor jag högaktat, tyckt varit intressanta och vars sällskap jag uppskattar har undrat varför jag är en sån bitch mot dem. Föga insiktsfullt att inte förstå att om jag anstränger mig för att käftas med dem är det så nära en komplimang man kan komma. Jag upplever att jag hittat någon som förstår min humor, är på min nivå och kommer att uppskatta att jag sparat nåt spetsfundigt och dubbeltydigt till dem. Istället är det som att vara kissen som stolt kommer in med en nyfångad råtta och släpper den framför mattes fötter, och få en näsrynkning tillbaks. Ok, vi kanske inte var på samma våglängd i alla fall. Se det som en felringning. Och så klickar det igen för mig. Men på ett helt annat sätt.
Så nu för tiden utgår jag väldigt sällan ifrån att det jag inbillar mig kan vara nån sorts samförstånd verkligen är det. Låt tiden utvisa om så är fallet.

Mitt huvudkriterium när det gäller vänner är annars mest att de ska gilla mig, inte nån jag låtsas vara.
Det enklaste sättet att få såna vänner är att helt enkelt invänta att nån fattar tycke för en och tar initiativ till närmare bekantskap. Först då finns det ens en chans att de kan avgöra det, och jag kan avgöra samma sak om dem.
Det gör förstås att de flesta av mina vänner är såna som otvunget och spontant införlivar nya människor i sin krets. Inte alls som jag med andra ord. Dessutom krävs det ju på nåt plan en böjelse för lite sälta och svärta, och saker som inte är helt enkla. Det brukar ofta betyda att de som närmar sig mig antingen själva innerst inne är cyniska satar eller tvärtom är oerhört glatt oskuldsfulla. Precis de två typer av människor som jag trivs bäst med alltså.

Mitt ointresse och min oförmåga att aktivt skapa närmare relationer med nya människor har inget alls att göra med att vara social eller kunna umgås med folk så där i största allmänhet. Det har jag inga som helst problem med. Men vänskap är för mig nåt helt annat, som egentligen har mycket lite med vardagligt umgänge att göra. Det kräver en typ av tillit och intimitet som jag helt enkelt inte är intresserad av att dela med så många.
Medan jag glatt kan socialisera med nästan vilka puckon som helst på ytlig basis utan att fästa nån vikt vid det så finner jag mig alltid obekväm i situationer där det börjar finnas ömsesidiga förväntningar eller krav. Att vara nåns vän är för mig ett enormt förtroende och ett stort ansvar.
Dessutom är jag bara övertygad om vänskapens hållfasthet om den nån gång prövats. Innan dess kan man ju faktiskt inte veta att den är värd nåt.

Det är ett återkommande förhållningssätt till världsalltet – om det håller när man krocktestar det är det värt nåt, annars var det nog lika bra att det gick sönder. Jag inser att alla inte tycker att denna hårdhänta hantering är charmig, men å andra sidan är de inte heller av det rätta virket och då spelar det ju ingen roll vad de tycker.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag gillar att framställa mig själv som störd och osympatisk, men det kanske helt enkelt bara är en del av precis det där – krocktest för att sila fram de som är av det rätta virket…

#19

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s