Untouchable

stoptexting

Det finns en del människor som tycker att jag har märkliga tics.
Nej, det är inte det där att jag förut alltid kokade vattnet ur kranen innan jag drack det (don’t ask) eller att jag inte går på A-brunnar för att det betyder ”avbruten kärlek”.
Det är mitt förhållningssätt till telefoner. Jag svarar sällan i dem. Inte andras telefoner, men inte heller mina egna. Varken hemma, på jobbet eller i mobilen. Det är en grej jag liksom lagt mig till med de senaste åren.

Jag hade en sån period även i nedre tonåren, men då berodde det på att jag var med om en pinsam incident som fick mig att få några års telefonfobi. Min pappa brukade ringa hem från jobbet och då alltid förställa rösten och myndigt fråga efter ”herr xxx” (sitt eget namn) och sen skratta åt mig varje gång jag gick på det. Nu råkade det en dag vara nån helt annan gubbe som ringde och lät ungefär som pappa brukade när han gjorde sig till. Jag var hela mitt värsta uppkäftiga prepubertala jag och suckade irriterat och sa ”men sluta löjla dig nu” och ”jag hör ju att det är du”. Jag var på alla sätt otjänstvillig att svara på frågan om ”herr xxx” var hemma och om han kunde få prata med honom. Efter en stund gick det dock upp ett ljus för mig, att personen i andra änden inte alls var pappa. Jag slängde på luren och liksom dooooog av pinsamhet. Min pappa tyckte att detta var fantastiskt roligt när han fick höra det, men jag vägrade helt att svara i telefon i minst ett år efter denna incident.

Mitt vuxna (nåja) embargo har inga såna motiv alls. Jag vill bara väldigt, väldigt sällan prata i telefon. Det finns aldrig ett tillfälle när jag tänker ”åh, undrar vem som ringer” eller ”det är kanske nåt viktigt” när min telefon ringer. Vilket är märkligt då jag för bara några år sen kunde tillbringa timmar snattrande i telefon. Nu suckar jag djupt så fort telefonen ringer & tänker bara ”sluta ring!”. När det gäller min fasta hemtelefon (jag vet att det är old school att ens ha en sån nu för tiden) så är det i nio fall av tio ett samtal från nån jag inte vill prata med. Det är försäljare, det är nåns mamma (ibland min, ibland hans), det är nån som ringer och säger att man glömt sin rektoskopi-tid. Det är helt enkelt allt för sällan nån som vill snickesnacka lite om viktiga ting. Missförstå mig rätt angående mammor, de är finfina grejer och fina att prata med. Men det känns som om de alltid ringer precis när man höll på med nåt. Annat. Det är en mamma-grej. Ni vet.

Prata tyst eller nån annan stans, eller helst inte alls
Dessutom ringer alla moderna människor ju på mobilen. Utom jag då. Jag ringer sällan på min mobil. Jag svarar ännu mer sällan i min mobil. Det beror på min väldigt starka åsikt att mina telefonsamtal är min angelägenhet. Inte främst för min skull ens. Utan för allas skull. Jag stör mig helt enkelt folk som pladdrar allt för mycket i sina mobiler på offentliga platser. Ja, jag förstår ordet m-o-b-i-l, men samtidigt känner jag att folk använder sina telefoner ”mobilt” av samma anledning som hanhundar slickar sina pungkulor – för att de kan. Inte för att de behöver. Jag vill inte höra andras meningslösa & ointressanta samtal och jag vill inte höra andras viktiga & privata samtal. Med andra ord föregår jag med gott exempel genom att inte snickesnacka lite casual i min mobil i miljöer där andra tvingas lyssna på detta. Tyvärr verkar ingen vara hågad att följa mitt exempel, tvärtom. Nu kanske jag kan medge att jag är lite extrem åt andra hållet, men jag ser faktiskt inte hur nåt samtal kan vara så viktigt att jag inte kan vänta med det tills jag klivit av T-banan, gått in i ett mötesrum på jobbet och stängt dörren (ja, vi sitter i kontorslandskap) eller kunnat gå iväg några meter utom hörhåll från närmaste folksamling. Jag kan ärligt talat inte heller se att de flesta jag känner får/ringer såna viktiga samtal heller. Tyvärr verkar inte de kunna se det.Jag förstår inte heller varför alla måste prata så jävla högt varje gång de pratar i mobil. Kan ingen berätta att man inte behöver prata högre än om personen man pratar med skulle sitta bredvid en samt att om man själv hör den andra personen dåligt så funkar det ej att man själv halvskriker.
Om jag ändå pratar i telefon i de miljöerna så tror jag snittid för ett samtal är en minut max. Då hinner man avhandla det akuta. Köp mjölk. Jag köper mjölk. Jag är tio minuter sen. Vi ses vid huvudentrén. Jag vill skilja mig.

Umgås med den du umgås med när du umgås med den
Det skulle heller aldrig i helvete falla mig in att föra nåt längre samtal i min mobil under tiden jag umgås med nån annan. Jag tycker att det är så sjukt oartigt när folk svarar i sin mobil och pladdrar på med nån annan när man fikar, käkar lunch eller liknande. Jag har några bekanta som envisas med det beteendet. Jag har ännu inte kommenterat det nån gång, men jag häpnar varje gång. Om man svarar (vilket jag också det tycker att man kan vara lite restriktiv med om man faktiskt är upptagen med nåt annat) så säger man direkt ”Kan jag ringa dig senare. Jag är upptagen just nu”. Hur svårt kan det vara? Att prata (annat än mycket kort) i sin mobil när man umgås med andra är som att säga ”du är mindre viktig än vem som helst som ringer på min mobil”. Och så kan man förstås känna, men då kanske man kan låta bli att umgås med tråkmånsar istället, så kan de också få lägga sin tid på nåt annat. Kanske nån tråkig sak de gillar att göra mer än att lyssna på dig när du pratar bort lunchen i din mobil?

Prata inte i mobil när du handlar
Jag tycker också det är extremt drygt att prata i mobil medan man betalar i kassan. Hallå, det är en annan person du interagerar med, inte ett tjänstehjon. Man säger ”hej” och man har ögonkontakt med expediten och sen säger man ”tack” när transaktionen är klar. Man pratar inte i sin mobil och låtsas som om den andra personen är nån icke-människa som man inte behöver ta nån notis om. Väntar man nåt jättesuperduperviktigt samtal går man ur kön & tar det eller ber att få ringa upp. Om det nu är så att man absolut måste betala och prata jättesuperviktigt samtal i mobilen samtidigt säger man antingen till den man pratar med ”jag skulle precis betala i kassan här, kan du dröja 30 sekunder” och koncentrerar sig på betalandet eller så säger man till den i kassan ”ursäkta, jag måste ta det här samtalet”. Då har man visat att man förstår att det man gör är ohyfsat. Ändå en slags artighet.

Prata inte i mobil på toa
Ytterligare en sak jag finner oerhört lång borta från rim & reson inom detta område är att svara i mobilen när man sitter på toa. Vilken typ av människa gör det? ”Du låter lite ansträngd, stör jag?” ”Nej då, jag krystbajsar bara lite, keep talking”. Jag har tillräckligt svårt att acceptera att en stor del av alla inlägg på Twitter & Facebook, samt en himla massa sms, är författade medan skribenten sitter på toan med sin smartphone i högsta hugg. För att inte tala om hur många inlägg i Aftonbladets kommentarsfält som indikerar ”skit ut”.

Gå inte i rusning och smsa eller spela spel på din mobil – var med i matchen lite
Jag är också väldigt fascinerad över stockholmarnas hållning till andra människor i t ex tunnelbanan. Fan ta den som är sölig, tvekar en sekund, står i vägen eller råkar vara gammal, handikappad eller ha nån annat störande långsam defekt. Suckar, onda ögat och dryga kommentarer är legio. MEN det finns ett undantag – går man och fipplar med sin iPhone, iPad eller nåt annat viktigt kan man fan vara som en traktorkonvoj som kör mitt i vägen i 30 km/h utan att nån finner det störande eller man själv förstår att det kanske är olämpligt. Folk som oseende hasar sig fram i slowmo med blicken i skärmen och noll koll på omgivningen är tydligen helt ok. Det ironiska är att det är samma människor som annars suckar över gamlingar med rollator och ”lantisar” som inte vet att det är ”stå till höger, gå till vänster” som gäller. Dubbelmoralens fanbärare (sorry, iPad-bärare). ”Men alla regler gäller bara andra. Det här är ju JAG!”. Jätteegobebisarna tultar fram i världen och väntar sig att alla ska väja för dem.

Ju lägre ljud desto bättre
Men tillbaks till telefonerna. Jag har antingen inget ljud på min mobil eller väldigt lågt. Av samma anledning som ovan – jag tycker att det är annyoing med störande ljud i offentliga miljöer. Men där kan jag förstå att min approach är opraktisk. Men ändå. Din mobilsignal behöver väl inte höras ända till Mjölby? En normal volym du hör när du har den i fickan eller väskan är väl tillräckligt? Eller är alla människor halvdöva?
Jag kan inte ens beskriva den ”Falling down”-känsla jag får varje gång nån som har en ashög, skitenerverande ringsignal på sin mobil och har den i botten på sin jävla väska sitter på T-banan och gräver efter den så där utdraget långsamt och dröjande, som om det var nån violinvirtous som spelade Bach som alla runt omkring behövde höra. Hallåååå, det är 2013 nu…det finns inte en jävel du kan imponera på med att ha nån fräck mobiltelefonsignal. Goddammit!
Plus, kan nån förklara varför icke-handikappade människor har ljud på för tangenttryckningar på mobilen? Förstår inte den funktionen alls.

Ring inte upp missade nummer du inte känner igen
En annan sak jag aldrig gör är att ringa upp ett okänt nummer som jag har som missat samtal på mobilen. Var det nån som ville nåt ringer de väl igen eller lämnar ett meddelande, tänker jag. Jag som är så galet nyfiken i alla andra sammanhang är nästan helt immun mot detta konstigt nog. Men att ringa upp nån man inte vet vem det är eller vad hen har för ärende indikerar för mig att man har enormt stor ”missa”-ångest eller bara har alldeles för gott om tid. Eller är en annan sorts människa än jag är. Vilket för all del är en mycket vanlig defekt.

Ok, det kanske bara är jag….
Jag inser att min hållning till min mobiltelefoner kanske är lite amish, men jag tycker bara inte om att vara ”tillgänglig” (det hindrar inte mig från att bli helt galen och telefonterra  my man om han inte svarar när jag vill få tag på honom, men det är en helt annan sak) hela tiden. Det känns på nåt sätt obehagligt.
I detta fall inser jag att jag tillhör en utdöende minoritet. Men det gör mig inget att vara lite excentrisk i det fallet. Jag har dessutom hört att det är ett släktdrag. Min farfar brukade gå upp på vinden och låtsas att han inte var hemma om det kom besök som han inte var intresserad av. Min pappa brukar gå in och lägga sig i sängen och läsa en bok när de har gäster han inte tycker är så intressanta. Så jag är ändå ett under av sociala färdigheter när det kommer till interaktion med andra människor.
Men det går bra att kommunicera med mig via mail, sms, facebook, twitter, vykort, handskrivna brev, röksignaler, flaskpost & hällristningar. Sånt är jag mottaglig för. Jag har dock slutat att kommunicera med mördande blickar. Nästan ingen av er är mottaglig för det.

#7

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s