Jag ska be för din hatiska själ

Jag blir ofta arg på saker. Sånt jag finner orättvist och upprörande. Orimligt och galet. Felaktigt och absurt. Och då har jag svårt att bara låta det passera.
Jag tänker mycket. Det kan man inte tro när man ser mig. Eller hör mig. Eller läser vad jag skriver. Men så är det.
En av sakerna jag tänker på är hur jag ska låta bli att lägga energi på att slåss mot pappersdrakar. Eller internettroll. Eller kommentarsfältsorcher. Eller mobbande vättar. Eller intoleranta fikarumsmonster. Eller enögda enhörningar.
Jag har liksom monologer med mig själv efter att jag fått nåt utbrott eller agiterat om nån orimlighet eller satt ner foten eller varit den duktiga idioten som ställer den där kritiska frågan.
Ibland läxar jag upp mig själv efteråt. Ganska ofta. Nästan dagligen. Jag säger till mig själv: ”Och hur tyckte du att det där gick då? På en skala?”. Med ett litet sarkastiskt tonfall. (Ja, inuti mitt huvud alltså. Högt säger jag inget alls. Särskilt inte om röster i huvudet). Tyvärr måste jag ofta erkänna för mig själv (aldrig för nån annan. Aldrig!) att det där gick ganska dåligt.
Det jag sa/gjorde eller inte sa/gjorde kanske inte var optimalt. Det kanske var direkt dumt. Till och med sög kopiöst.
Jag försöker då hinta för mig själv om saker som att i fortsättningen knyta näven i byxfickan (jag har oftast kjol, så där sprack det), bita ihop (jag gör det, men jag är rädd att mina tänder ska gå sönder och vi vet ju alla hur dyrt det är att gå till tandläkaren nu för tiden), räkna till hundra (när jag räknat klart är jag fortfarande lika förbannad eller irriterad) eller helt enkelt bara vara tyst (ju längre jag är tyst desto vassare blir orden när de väl kommer ut).

Jag brukar ha planer för hur jag ska bli bättre på att hantera olika saker som stör mig och gör mig upprörd.
Jag har kommit fram till att om jag sitter i ett mörkt rum och aldrig träffar nån, pratar med nån, läser nånting, hör nånting eller ser nånting kanske det kan funka.
Men efter två minuter inne på toa med ljuset släckt tröttnar jag på den isolerade och trista tillvaron. Och går ut i världen igen. Och så börjar det om…

Jag har grubblat fram och tillbaks på detta ett tag nu, och tror jag har kommit fram till en lösning. Ett mantra. En ”talk to the hand”, ”kill them with kindness” och ”far ända in i pipsvängen” i ett paket.
Varje gång det här behovet kommer över mig ska jag le milt, lägga huvudet på sned och säga: ”Jag ska be för din hatiska själ”.
Det kan bli ett vigvatten mot orimlighet, svinighet & allmänna tecken på oginhet och orättvisor.
Inte för att jag på nåt sätt tänker be för deras hatiska själar. Herre Gud (no pun intended), det är inte som att jag är kristen. Och vore jag det så skulle jag be om att deras hatiska själar skulle brinna i helvetet (det känns väldigt kristet tycker jag) eller åtminstone att Jesus återvände som ninjahämnare och gav dem fetingmycket stryk med samurajsvärd, kaststjärnor, oxpiskor och handgranater. Eller kittlade dem tills de kissade på sig.  (Jag tog alltså nu det bästa från gamla testamentet, nya testamentet, en genomsnittlig Quentin Tarantino-rulle och ”tortyr for dummies”).

Jag kan se så många situationer framför mig där jag kan få användning för detta angreppssätt. Om nån tränger sig i en kö. Om nån låter sin väska ta upp en extra plats på bussen. Om nån säger nåt nedsättande om kaniner. Vid löneförhandlingar. Vid evighetslånga besserwisserdiskussioner på jobbet. När min man inte tycker att det är nån bra idé att jag ska säga upp mig från jobbet och starta en ”jag ska be för din hatiska själ”-kampanj…

För man måste ju tänka större ibland. Utanför sin egen lilla värld. Hur hjälpsamt det här kunde vara lite överallt. Därför tänker jag mig att jag kanske ska sadla om i min yrkesbana och starta en revolution.
Jag ser framför mig hur jag är hjärnan bakom ”Jag ska be för din hatiska själ”-upproret. Hur det sprids som en präriebrand i alla kanaler. Hur en efter en ansluter sig tills det är en folkrörelse, en proteststorm, en gigantisk gruppkram som får alla dumma att tappa luften.
Det blir en jättelik genomslagskraft när folk på alla nivåer i samhället bestämmer sig för att sluta argumentera emot, lyssna och debattera orimligheter, dumheter, nonsens och idioti.
Som en gigantisk flash mob. Plötsligt i Debatt-studion, i #svpol på Twitter, i Aftonbladets kommentarsfält. Som klistermärken, flyers, annonser, reklambanners, tårtdekorationer, väggord, på post it-lappar och på tavlorna för avgångar & ankomster på flygplatser, tågstationer och busshållplatser.
Som talkör på en fotbollsmatch där huliganerna ska överröstas.
På ett plakat i bakgrunden när Jimmie Åkesson intervjuas i TV.
Som trycket på bröstet på  1000  personers t-shirtar när de tyst ställer sig längs vägen för en nassedemonstration.
Bara det enda.
”Jag ska be för din hatiska själ!”
End of discussion.

Men då säger vi så. Stora journalistpriset till mig 2013 då?
Fast jag vet inte…#jagskabefordinhatiskasjal ger lite fel associationer kan jag känna. Det låter mer SD.
Jag får fila lite på det här. Och vänta med att ta tjänstledigt. Men 2014 kanske? Nobels fredspris? Vad säger ni? (Hör jag ett ”Don’t quit your dayjob”?)

Well, ni kommer att höra från mig igen.
Och om det jag då säger är ”Jag ska be för din hatiska själ” så vet ni vad jag egentligen menar…

#4

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s