Allt som man vill ska spela nån roll gör det…

…och en del som man inte vill ska spela nån roll också.

Jag läste en intressant text av Torun Carrfors idag. Den heter ”Det spelar visst roll vem man älskar”.
Den väcker en massa tankar hos mig. Dels för att det är en fin och gripande text om utanförskap och dels för att jag börjar tänka på hur man uppfattar andras kommentarer när man är den som är outsidern.
Kanske är jag automatiskt diskvalificerad från att ha några funderingar eller känslor kring texten eftersom jag är ”heterosexuell och sedan länge lever i ett tryggt förhållande”. Jag ”kan kosta på mig att vara vidsynt och säga att all kärlek är bra kärlek”. Jag kanske bara inte fattar det kränkande i att någon utgår ifrån att man är som dem? Eller att de alltid förutsätter att deras liv eller sätt att leva är norm, det enda tänkbara och det rätta?
Jo, det gör jag faktiskt. Jag fattar. Fast jag är hetero. Och säkert har sagt en massa okänsliga, konstiga och förment sympatiserande saker till mina homovänner. Så där som man gör när man just inom detta område är den som tillhör majoriteten och inte har upplevt alla de där små nålsticken, övervägandena och påminnelserna om att man själv inte är ”den normala”.

Jag bara funderar lite.
På om den taffliga välmeningen automatiskt ska tolkas som nedlåtande & oempatisk? Om bristen på förmåga att leva sig in i en verklighet utanför ens ”heteronormativ-vit-storstads-kärnfamiljs-medelklass-bostadsrättinnehavare-thailandssemestrande-fredagsmys-mellanchef”-tillvaro ska ses som ett slags krä(n)kning?
Jag bara funderar lite.
På alla gånger jag som barnlös fått frågor kring, påståenden om och analyser av mitt ”val” att inte skaffa barn (cirka noll personer har i det sammanhanget frågat mig om jag kan få barn).
På alla gånger vänner & bekanta med utomnordiskt utseende fått frågor om sitt ursprung trots att de har svennenamn, talar dialekt & är födda och uppvuxna i Sverige.
På alla gånger en förälder fått rätta omgivningens antagande att deras lilla unge är en ”han” när det är en tjej, eller tvärtom (särskilt om de frångått koden om rosa kontra ljusblått).

Är det plumpt, ignorant eller kränkande att en företrädare för normen eller majoriteten frågar ”har du barn?” (vad ska du göra med den infon, är du pedofil?), ”var kommer du ifrån då?” (och inte nöjer sig med ”Göteborg” eller ”min mammas livmoder”) eller tolkar könet på nån utifrån de attribut som de lärt sig signalerar kille respektive tjej (”örhänge och långt hår, då måste du vara man och spela i ”Europe”)?
Det är förstås slappt, slentrianmässigt och fantasilöst att utgå från läge 1A och default. Det är förstås bättre om man alltid har ett vidöppet sinne och tar alla tänkbara alternativ och möjlighet i beräkning. Det är förstås bättre om folk inte sorterar allt i så fyrkantiga boxar. Det är förstås bättre om folk tänker på att bara för att de inte blir sårade av nåt så betyder det inte att andra inte kan känna på ett annat sätt. Det är förstås bättre om man har förmågan att känna av vad som är känsligt och laddat för andra personer och inte bara klampar på med sina egna föreställningar.
Och visst, man kan lösa det genom att aldrig nånsin prata om några potentiellt minerade områden med någon man försöker lära känna (eller tror man känner). Inte artighetsprata om annat än vädret. Alltid kolla med nån som redan känner personen kring hens civilstatus, familjeförhållanden eller eventuella ömma punkter innan man börjar prata. Man kan prata enbart om sig själv och inte ställa några frågor.
Man kan tänka efter. Tänka ett varv till. Fundera på sina värderingar, föreställningar och fördomar. Ja, absolut.

Men jag funderar ändå. På mina erfarenheter av att avvika från normen.
Några syns och märks tydligt. Andra inte. Några är mina egna val. Andra inte.
Ibland reagerar jag starkt på hur nån annan pratar om dessa saker, som de själva inte lever med eller har erfarenhet av, eller hur de talar till mig eller andra kring detta. När de bara utgår från sig själva, sina val, sin situation eller vad de upplever är ”det normala”, ”det rätta” eller ”så som alla tycker”.
Men jag förstår också att det i de allra flesta fall inte finns något ont uppsåt bakom, utan att de bara utgår från det som de lärt sig erfarenhetsmässigt och genom den bild som förmedlas i nyheter, vår kultur eller är ett slags rådande ”majoritetstillstånd”.

De flesta kvinnor som har ett förhållande har det med en man. Det ligger ingen värdering i det. Umgicks jag i en krets där det vanligaste var att kvinnor har förhållanden om kvinnor skulle det inte ligga nån värdering i att jag utgick från det heller. Om jag säger ”han” när en tjej eller kvinna pratar om sin partner (om hon använder ordet ”partner” skulle jag förvisso reagera just på det och troligen fundera innan jag sa nåt mer) så är det inte för att jag tycker att konstellationen kvinna+man är att föredra eller är en särskilt inskränkt människa (att säga det om sig själv är förstås tecken på en viss inskränkthet).
Jag säger det för att i de allra flesta fall är det så och för att det (enligt mig) skulle vara lite underligt att alltid utgå från det motsatta eller gardera mig genom att alltid använda könsneutrala ord (några skulle garanterat uppleva det som minst lika ifrågasättande och utpekande, vilket för all del kanske vore en skön omväxling). Det är precis på samma sätt här som det inom många andra områden är lätt hänt att man drar en automatisk slutsats om hur nåt är och sen rättar sig när man fått en annan info. För den som ”avviker” från det antagna och måste rätta eller förklara eller förtydliga är det inte lika enkelt. Ibland är det tjatigt, tröttsamt, irriterande eller sårande att det är så. Jag kan inte leva mig in i hur det är att vara homo och alltid få antagandet om att jag är hetero. Det måste vara sjukt störigt.
Men jag kan leva mig in i att vara den som avviker från det förväntade och behöva förhålla mig till det inför både såna jag känner och såna jag inte känner. Oavsett om jag har lust eller inte.

De flesta kvinnor i min ålder har barn. För dem är det alltså helt oladdat att fråga mig ”har du barn?” (män frågar av nån anledning sällan det. Om de inte är arbetsgivare eller läkare). För mig är det lätt att bara svara ”nej” och hoppas att det tar slut där. Men ofta (mer förut än nu) var jag tvungen att förhålla mig till deras känslor inför att själva ha eller inte ha barn, deras nyfikenhet kring varför jag inte har barn och om jag ”tänker skaffa” eller inte, och deras åsikter om hur ett liv med respektive utan barn är och innebär för ens utveckling & livskvalitet. Jag har fått alla möjliga kommentarer som varit dumma, okänsliga och sårande. I vissa sällskap har det varit jobbigt att umgås i vissa perioder eftersom allt har varit så barnfokuserat. Jag har fått veta att jag måste leva ett så bekymmersfritt, ansvarslöst & lätt liv eftersom jag inte har barn att ta hänsyn till. Men jag har också ömkats över hur meningslöst & innehållslöst mitt liv måste vara – jag som inte har barn. Jag har exkluderats ur samtal och sammanhang för att jag ”ju inte vet hur det är”. Och det vet jag inte. Det finns massor av saker jag inte har upplevt. Som jag inte vet hur det är. Ibland uttalar jag mig om dem ändå. Utifrån vad jag läst, hört, lärt mig eller vet från andra källor. Ibland borde jag istället ha hållit käften. Ibland borde jag ha lyssnat mer på nån som vet hur nåt är. Eller på flera olika personer som vet hur det är, och ändå tycker och känner olika inför det.
Men när barn kommer på tal är jag numer oftast tyst. Vad jag tänker och känner kring det behöver jag inte dela med andra. Kanske särskilt inte de som har barn. De skulle ju kunna säga att de vet hur det är att inte ha barn, för helt uppenbart är det nåt de upplevt tidigare i sina liv. Men nej, de har gjort ett slags val som faktiskt gör att deras upplevelse av att inte ha barn är en helt annan upplevelse än min. Ibland tycker jag att det är lustigt att de inte förstår skillnaden. Att deras passerade stadie ”inga barn” just för att det nu är passerat aldrig kan bli som mitt ”inga barn”. Men jag går inte banans över att den insikten saknas. Jag bara konstaterar.

En annan sak jag personligen ibland upplever som ett känsligt ämne och en laddad fråga är ”Hur mår du?”. Beroende på hur väl jag känner personen, vilket sammanhang det är och hur jobbigt läget är för mig just då. Ska jag berätta att jag faktiskt oftast mår jättedåligt och är riktigt sjuk? Att jag har en kronisk sjukdom som kommer att förkorta mitt liv? Nej, troligen inte. Men för mig väcker det en massa jobbiga frågor och känslor när andra frågar just det. För i min värld är min sjukdom en jättestor grej. Faktiskt en av de mest avgörande och ledsamma sakerna. Något jag brottas med varje dag. Jag funderar inte bara på om jag ska berätta det eller för vilka, utan också på hur jag ska berätta det och när. Hur kommer de jag väljer att berätta för att reagera? Kommer de att behandla mig annorlunda? Kommer de att ställa jobbiga frågor? Ibland pratar folk om saker jag aldrig kommer att kunna göra. Utgår från att jag är frisk som dem. Klagar över sina förkylningar och sitt blodprov de måste ta på vårdcentralen eller annat jag upplever som futilt. Medan jag sitter tyst med snurrande tankar. Ibland kanske jag berättar och nån säger nåt som (enligt mina känslor för stunden) är för käckt eller för negativt. Och jag måste parera, svälja mina känslor, förklara, släta över eller bara avsluta det jobbiga samtalet.
Jag tänker att de som inte är sjuka kan kosta på sig att säga att ”huvudsaken är att man är frisk” (när de inte vet mitt läge) eller ”du mår säkert bättre snart” (när de vet mitt läge).
Det kanske känns lite som ett slag i magen.

Det finns ytterligare områden där jag avviker från majoriteten, normen och idealet.  På grund av det har andra människor utan att blinka dragit slutsatser om mig, mitt liv, mina vanor, mina preferenser, min moral, min intelligens och uppenbarligen min förmåga att känna samma känslor som de skulle känna om nån sa nåt nedsättande till dem. Det känns trist och tråkigt. Ibland har jag blivit förvånad, ibland road, ibland ledsen, ibland förbannad och ibland har jag uppriktigt skitit i vilket. Du vet inte ett skit om mig, mitt liv eller vem jag är. Du vet inte hur det är att vara i min situation, har jag tänkt.
Föraktat den som tror att allt är så enkelt. Att allt är det som man ser eller tror vid första anblicken. Att deras sätt att vara, leva eller ha det är ”rätt” och självklart eller det enda tänkbara. Och att mitt är det konstiga, avvikande, annorlunda.
Tänkt att min situation är så speciell. Att det jag känner och lever med och upplever är så unikt. Att ingen annan kan förstå. Att jag är ensam. Att andras liv är så enkla för att de slipper de där sakerna som just jag brottas med. Mina förbannelser. Mina kors att bära. Jag har känt mig utanför. Önskat att jag kunnat delta i ett samtal eller ett erfarenhetsutbyte lika självklart som alla andra. Att ”mitt” inte var det konstiga och jobbiga och annorlunda. Att det inte var jag som behövde förklara mig, väga mina ord, invänta rätt tillfälle eller försvara något jag inte själv valt.

Det finns olika sätt att uppleva det där skavande vardagliga utanförskapet. Vissa sätt att vara annorlunda är svårare att bära än andra, får större konsekvenser och möter mer oförståelse.
Att döma andra för att de saknar inlevelseförmåga i hur tungt det kan vara att inte lika självklart som andra kunna berätta om sitt liv utan rädsla för att bli dömd eller sedd & behandlad på ett annat sätt är också ett slags fördom.
Jag har gjort mig skyldig till den fler gånger än jag kan räkna. Särskilt de senaste åren. Varit mer förbannad på de som kunnat förstå, om de ansträngde sig lite mer, än de som tydligt deklarerat att de inte vill förstå.
Jag undrar nu om det inte är lite av ett misstag.

Det är en sak jag tänkte mycket på när jag läste den där texten. En bland andra saker.

***

Nu när jag skrivit klart den här texten så inser jag att klockan passerat midnatt, och att jag kraschat bloggutmaningen om ett inlägg varje dag REDAN. Men jag räddar mig enkelt som vanligt. Annan tidszon, annat universum, andra regler. Jag säger att det här räknas. Och då gör det faktiskt det.

#3

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s