Carpe Diem på er!

Tänker att jag borde fulblogga mer. Skriva meningslösa små inlägg om inget alls.
Till skillnad från de jag brukade skriva då? ”Meningsfulla” (som i fulla av meningar) stora inlägg om allting. And then some.
Borde träna mig på att hålla saker längre än 140 tecken eller kortare än en halvfärdig roman. Öva på att leverera och slutföra. Istället för att vada genom ett träsk av oavslutade (och ännu oftare icke-påbörjade) projekt. Oavslutade meningar hängande i luften. Projekt som inte blir så mycket mer än halvfärdiga tankar. To do-listor jag glömmer bort så fort jag skrivit klart dem. Osorterade högar av dåliga samveten som jag tar omvägar runt. Och i dem finns allt. Från att plantera om krukväxter till att odla mina relationer. Från att läsa fler böcker till att rädda livet på nån (oftast mig själv). Från att gå upp ur sängen till att gå vidare med mitt liv. Från att skriva en inköpslista till att skriva en bok (men herre gud, alla kan väl skriva en bok…hur svårt kan det vara?).

Det känns verkligen som om livet börjat gå baklänges. Ett rullband som rör sig snabbare och jag som promenerar på det med allt långsammare steg. Snart står jag helt stilla och åker bara bakåt, fullt upptagen bara med att hålla balansen och inte ramla och slå i huvudet. Vad det nu skulle göra för skillnad…Det känns som om jag aldrig använder det längre. Det är fullt, och ändå finns det ingenting där. Jag har aldrig tid med nåt, trots att jag upplever det som om jag aldrig gör nåt.

Allt jag drömmer om när jag sover är att jag inte hinner, inte hittar, tappar bort, letar, förlorar något eller någon, försöker göra mig förstådd, försöker komma fram, försöker förstå. Ofta när jag vaknat stannar jag kvar i drömmen och ligger kvar och grubblar på hur jag ska lösa den hopplösa situationen, ta mig ur virrvarret eller nå fram till målet. Paniken är kvar. Innan jag inser att det var en dröm. Jag kan släppa det. Det var bara en dröm.
Sen går jag upp och försöker lösa de verkliga situationerna där jag är lika lost. Inser oftast inte ens ironin i det.
Allt jag drömmer om när jag är vaken är antingen på fantasynivå (och i den parallella verkligheten kom den goda feen med sitt trollspö och den lilla enhörningen med sitt magiska glitter) eller på en beklämmande praktiskt vardagsnivå ”tänk om det här mötet vore slut, tänk om bussen kunde komma precis när jag kommer fram till busshållplatsen, tänk om jag inte behöver gå upp ännu, tänk om jag kunde ha lite mindre ont i morgon”. Det kanske mest beklämmande (näst att inte ha några drömmar) är att när jag drömmer handlar det aldrig om mig. Jag är aldrig jag. Det är som om jag inte ens mäktar med att sätta upp ett scenario där jag är bättre eller nåt är bättre för mig, för det verkar så orealistiskt. Då kan det lika gärna vara enhörningar.

Det finns ingen plats för nåt som är mindre eller större. Inget som är längre ifrån eller närmare.

Och jag skriver så mycket sämre nu.
För att allt är för stort. Eller för litet.

Jag lyckas aldrig samla mina tankar tillräckligt för att säga nånting jag har lust att säga. I alla fall inte på ett sätt som jag skulle vilja säga det. När jag försöker är det som ett får som försöker ringa in en flock av vallhundar. Feltänkt. Tidsödande nonsensarbete. Planlöst cirklande kring något jag inte kan fånga.

Jag är nog bara nöjd med en enda sak jag skrivit de senaste åren. En text jag hittade som utkast i nån av mina bloggar. Jag har inget som helst minne av när eller hur jag skrivit den. Jag vet inte vad den handlar om. Jag känner inte igen den alls helt enkelt. Inte ett ord. Det kunde lika gärna vara nån annan som skrivit den. Och på ett sätt är det så. Jag måste ha varit helt borta (full eller värktabletts- eller sömntablettszonkad) och på nån annan medvetandenivå. Och texten var ändå skarp som ett rakblad. Clean. Koncis. Helt utan förbarmande. För mig, och alla andra Det kan vara det bästa jag nånsin har skrivit. Och den är förstås helt opublicerbar. Av så många olika anledningar.

***

Jag är för övrigt den enda jag känner som blir provocerad av såna där väggord. Typ ”Carpe Diem”.
Vad fan ska jag fånga dagen med? En ICA-kasse? En håv från Clas Ohlson? En råttfälla? Ett extra glossy läppglans? Kontaktlim?

***

Det här inlägget skrev jag förresten tydligen i oktober, och hade glömt. Jag var vid mitt fulla medvetande när jag skrev det. Det var bara inte minnesvärt nog. Inte clean och konsist. Men inte heller en roman. Gissar att jag tänkte att det behövde en knorr. Men jag tror jag ska sluta med knorrar. Kanske bli vegetarian. (Kachiiing! Nu är detta inlägg färdigt).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s